william morris, kulturtanterna och jag

för ett par veckor sedan fick jag och calle äntligen ändan ur och besökte morris-utställningen på millesgården på lidingö. vädret var ovanligt höstvackert och kulturtantsturbanen var på, allt för att kunna njuta av en söndag i kulturens tecken.

har ni tänkt på en grej med lidingö förresten, att det känns som ett avlägset och lite krångligt resemål, fastän det går jättesnabbt att ta sig dit? millesgården dörr till dörr medelst kollektivtrafik tar exakt 38 minuter för mig så vi snackar ju verkligen mental barriär här. lite off-topic, jag vet, men det är ju bra att sätta ord på känslorna för excellent kontakt med sitt inre och så vidare (vsg för tips från flumcoachen).

i alla fall, vi bröt barriären och tog oss dit. utställningen var fin, men det som verkligen gav valuta för pengarna var det fantastiska höstljuset i stenträdgården.

Millesgården_DSF1014
Millesgården_DSF1017

jag har numera gett upp alla tankar om en torparträdgård på julita och funderar istället på hur jag ska kunna smyga in en stenträdgård med stora statyer, helst carl milles eller otto meyer (men andra statymakare går också bra).  allt utan att vår hyresvärd märker något. borde inte bli så svårt va?

Millesgården_DSF1045 Millesgården_DSF1015 Millesgården Millesgården_DSF1046

”calle, du måste fota mig när jag tittar uppskattande på statyerna. det måste se harmoooniskt ut. och lite sådär värdigt.”

Millesgården_DSF1056

cut to bild på mig utan att jag vet om att jag blir fotad. calle tycker det är så roligt att jag måste fota allt hela tiden. han har säkert över hundra foton på mig när jag tar ett foto. hans samling är som mitt instagramkonto fast spegelvänt. någon gång ska jag lägga ihop allt till ett bildpotpurri så får ni se.

Millesgården_DSF1032

cut to ”calle, stå där och se liksom sinnlig ut. som att du är nytankad på sinnliga intryck. sinnlighet, calle! nej, jag vet att vi inte har gått in på själva utställningen än, men du kan ju låtsas för kameran. det är inte långt kvar av det här fantastiska ljuset, det måste fångas innan vi får gå in.”

Millesgården_DSF1059

”okej, nu är jag klar, nu kan vi gå in.”

Annonser

(mar)drömmen om skärgården

edit: det här inlägget är ett stackars offer för allt-på-en-gång-superstress-i-maj-hetsen och blev helt sonika liggandes halvfärdigt och opublicerat. men låt oss backa bandet en månad tillbaka.

vad göra en söndag när vädret i stan erbjuder moln och tristess? svar: man tar en stärkande tur ut i skärgården där vädret alltid är bättre!

med på båten: en klass på skolresa, ett gäng tyskar – och så vi. vilket får en att undra varför vi stockholmare är så dåliga på att utnyttja stans fördelar, som det här med att man i princip bor i skärgården (eller ja, nästgårds i alla fall)?
DSC_0016
DSC_0019
efter ungefär en och en halv timme gick vi av på grinda. noterade att man blandar kor och hästar i hagen.
DSC_0023
DSC_0026
äppelträden stod i blom på ett ytterst drömskt sätt.
DSC_0032
även gullvivorna.
DSC_0033
något inte lika drömskt (eller snarare mardrömskt) var upplevelsen på grinda värdshus. halva uteserveringen var stängd på grund av personalbrist så alla gäster trängdes ihop i en del där det spelades untz untz a la tennisveckan i båstad-musik. vi hamnade precis bredvid högtalaren och bad personalen stänga av (hej pensionär). det gick inte, däremot kunde de sänka musiken.

senare insåg vi att musiken fyllde en funktion, nämligen att dränka skriken från gästernas barn som använde restaurangen som lekplats. och don’t get me wrong här, jag har full förståelse för att man som förälder vill fortsätta ha ett socialt liv och att små barn inte håller tyst på beställning. men vuxna som tror att det ingår i priset att låta barnen härja runt fritt och överlåta ansvaret på sina barn till restaurangpersonalen övergår mitt förstånd. jaja, end of rant.

när alla sällskap med barn hade gått sänkte sig lugnet över grinda och vi hade ett par trevliga timmar innan båten gick tillbaka till stan.
DSC_0034DSC_0066en mycket förnämlig söndag i maj således.