varning för tantinlägg här, för nu tänkte jag förevisa årets odlingsprestationer ute på landet. om jag ska sammanfatta odlingsåret så var detta år ett av de roligaste åren att ha trädgård. mycket för att vi åkte ut på landet redan i slutet av maj och inte åkte tillbaka förrän början av augusti (kanske det enda bra med corona). så när semestern började i juli så hade jag redan ordentlig pli på trädgården istället för att behöva lägga en massa tid på att paniktämja en djungel. så häng med här!
jag berättade ju om årets stora tulpanbesvikelse i våras då hjorten hade tagit tulpanerna som jag satte förra året.
döm då om min förvåning när vi kom till landet för sommaren och det visade sig att ett ganska stort gäng tulpaner undgått hjortens framfart. senblommande tulpaner ftw! <- mening mitt 23-åriga debaserjag trodde att jag aldrig skulle skriva.
morötter och sallad sattes givetvis. det blev kulturarvssorten sallad ”forellenschluss”. men jag tyckte faktiskt att salladen jag satte förra året, kulturavssorten little gem, är snäppet godare, så den får det bli nästa år.
morötterna var ett ihopskrap av tidigare inköpta frön, harlequin mix och någon rund orange sort som jag inte kommer ihåg namnet på. alla fröer givetvis inhandlade på impecta, som av en händelse bara ligger några kilometer från torpet. mer lokalt kan det inte bli med andra ord.
däremot misslyckades jag totalt med årets rädisor. jag tycker de är knepiga att odla, antingen blir de alldeles för taniga eller alldeles för kraftiga så att de smakar beskt och trådigt.
rabarbern var däremot vild som vanligt, på gränsen till monstruös. kalla mig bortskämd, men jag har så svårt att relatera till folk som har taniga rabarberplantor. det måste väl vara det enklaste att hålla levande i en trädgård? men de å andra sidan kanske lyckas med sina rädisor?
the face of a oförbätterlig skrytmåns. hur står ni ut med mig?!
i år utökade jag pallkragebeståndet med två nya. i den ena blev det mer morötter och sallad. i den andra testade jag en helt ny gröda nämligen gurkor. druvgurka vert petit de paris (på svenska västeråsgurka rätt och slätt) går att odla på friland.
den används ju främst till inläggningar, men jag tyckte den funkade alldeles utmärkt att äta som den var, och gav dessutom en rik skörd utan att vara alltför knusslig med vattentillgången. en av odlingsårets höjdpunkter faktiskt!
calle satte också tomatplantor. den första omgången dog när det blev så himla varmt i juli, men omgång nummer två tog sig rejält. och tur att man kan eftermogna tomater när nätterna börjar bli kallare.
ett av mitt och calles stående skämt denna sommar har varit att vi ska skapa en potager, det vill säga en köksträdgård som också är vacker att se på och där man blandar (ofta ätbara) blommor med grönsaker. vi har en igenväxt tomt full av sly som vetter mot skog och hagar vilket kanske är så långt bort från kultiverad trädgård som möjligt. men man kan ju börja i det lilla, som i pallkragarna till exempel.
så i pallkragen med gurka sådde jag också ringblomma orange flash …
… och sommarrudbeckia sahara, de röda pigga blommorna som du ser till höger i bilden ovan. eftersom de blommar lite senare löste de mitt tidigare problem att trädgården i princip är utblommad i mitten av juli. dessa raringar kommer jag fortsätta med även nästa år. de gula minisolrosorna till vänster var ett spontanköp från en loppis för några år sen där calle köpte med sig två små plantor som vi slängde ner i jorden på vinst och förlust. nu är det ett ordentligt gäng som lyser upp trädgården på sensommaren och hösten och dessutom håller de som snitt i över en vecka.
i en annan pallkrage paniksådde jag på vinst och förlust en massa vallmofrön och blåklint från påsar som har legat och skrotat i en massa år. det gick alldeles utmärkt som synes och var en välkommen färgklick bland alla grönsaker.
just det, jag sådde sockerärtor också. men de hann mogna lite för mycket innan skörd tyvärr.
och sen, KAN VI PRATA OM DET FANTASTISKA PIONÅRET 2021?!! jag blev tvungen att googla och hittade två andra bloggar som upplevt samma sak i år. och three is a crowd som bekant så nu säger vi att är en absolut sanning.
den här doftpionen har inte blommat sedan 2016 när jag flyttade på den. men i år var den översållad med blommor.
samma år planterade jag två bondpioner, som förvisso blommat modest i ett par års tid nu, men i år var de magnifika.
förra året köpte jag ett par jättevallmo-plantor som snabbt vissnade efter plantering. hade ärligt talat helt glömt bort dem så dessa blommor var en trevlig överraskning.
honungsrosen som tagit sig rejält sedan jag planterade den för två (!) år sen är min stora glädje och sorg. kul att den växer så det knakar, mindre kul att jag inte fått spaljen som ska vara bakom dem på plats än. och innan det sker måste jag borsta av färgen på fasaden och måla om. jag hade ju planerat att göra detta i år men tydligen finns det bly i slamfärg (i moderna färger är det bara en liten del, men det är svårt att veta hur mycket bly det finns i äldre färg) vilket gjorde att jag i min grossess kände att borstningen fick vänta till ett annat år.
vad kan sägas om bäråret 2021 då? jo, de annars rikligt förekommande hallonen och krusbären lyste med sin frånvaro. istället var det vinbären som tog för sig. och smultronen! vi har röjt sly i en del av trädgården där det nu har poppat upp mängder av smultronplantor. inte mig emot.
när jag inventerade fröförrådet i juli såg jag att jag hade typ fyra påsar solrosor vars fröer höll på att gå ut. grävde snabbt som attan upp en rabatt vid gaveln på huset och tryckte ner ett gäng solrosor på vinst och förlust. egentligen ska man väl så dem i maj-juni men här pågår rebellodling.
maten på pachanga streetfood ser sjukt god ut. hit måste jag gå!
(bevisligen kommer jag aldrig ihåg att det finns en ”spara”-knapp eftersom jag skärmdumpar på instagram istället. very oldschooooool)
jag har ju länge tänkt att vi ska fixa till spiskåpan på landet som dels håller på att vittra sönder, dels är målad med plastfärg. någon annan med samma problem ställde frågan i ett byggnadsvårdsforum, så nu är vi redo när vi år 2045 tar tag i spiskåpan!
jag har ju tjatat om vinet tear of the pine tidigare. mitt to-go vin när vi äter granbarksost och skaldjur. under det senaste året har jag druckit fler viner på samma druva, assyrtiko, och insett att det är en ny favorit. ganska kraftiga vita viner som smakar typ solstekt stenig jord och stammiga örter. smaken av utomlands helt enkelt, vilket man ju inte direkt bortskämd med i dessa tider.
i det senaste tillfälliga släppet hade de ett orange vin som är gjort på assyrtiko, så det har jag knipit två flarror av.
ett inlägg i en svampgrupp som jag tyckte var så himla rörande.
såg ett par sjukt fina solrosor fladdra förbi i norrsyltas flöde i somras (ms mars från impecta). det var som att öppna en pandoras box. måste införskaffa massor av solrosor till nästa år!
och från solrosor var steget inte långt från sommarrudbeckia tydligen.
kände mig lite mallig när en av de serier som jag är förläggare för knep förstaplatsen i vår sf & fantasy-topplista. och petade dessutom ner the witcher från förstaplatsen, ha!
daughters of the dust utspelar sig vid south carolinas kust på st helena island och handlar om tre generationer gullah-kvinnor som 1902 förbereder sig för att migrera norrut. kuriosa: ön ligger precis bredvid hunting island, dit jag och calle åkte på utflykt till när vi var i savannah, läs mer om det här.
ett pet nat-tips från vintugg. den här hann jag dock inte med att införskaffa. jaja, nästa gång.
från en dryck till en annan.
skoja bara! googlar vargurin, för tydligen ska det vara effektivt mot hjortar i trädgården.
mina mexikanska kollegor lade upp ett indie-boktips. trodde jag, tills jag såg vilken titeln var. intressant hur ett lands tuggummi-mainstream blir ett annat lands alt-kultür.
påminner mig förresten om när vi var på amoeba music i san francisco år 2010 och maria hittade evert taube under fliken ”world music”.
fast nu är jag rätt off topic här, dags att avsluta det här inlägget innan jag hamnar helt åt helskotta.
med vår makliga renoveringstakt på torpet kommer vi kunna ta emot övernattande gäster ca år 2035. men en helg för ett par veckor sen kom faktiskt johanna ut till oss på landet. tapper som hon var tältade hon i trädgården, guldstjärna på det alltså.
på lördagen gjorde vi en sedvanlig loppisrunda (vi köpte en blompiedestal som vi inte riktigt vet var vi ska ha, typiskt livsviktigt loppisfynd med andra ord) och på kvällen köpte vi kräftor av den lokala förmågan bernt.
jag och calle är otroligt fascinerade av bernt och pratar orimligt mycket om honom. detta gör oss till supercreepy personer, speciellt med tanke på att vi ser honom kanske två gånger om året i max fem minuter. bernt är i alla fall en mycket brunbränd äldre man med ett gnistrande stomatolsmajl som har råkat nämna för oss att han tidigare bott på en karibisk ö. det var startskottet för våra fria fantasier. han ser ut som en typisk person som har ägt en stor segelbåt, ni vet. så jag och calle misstänker att han möjligtvis har varit en playboy på 70-talet. eller varit något coolt som typ smugglare. eller kanske både och. varje år får man en ny liten pusselbit så lagom till att vi kan börja ta emot övernattande gäster har vi löst gåtan bernt!
jag hade för övrigt totalt gett upp om våra hallonbuskar som i år antagit formen av ogenomtränglig djungel, men johanna (återigen så tapper) lyckades få tag på lite rött guld.
har inte orkat rensa något ogräs i grönsakslandet på tre veckor. då blir det som på bilden nedan. växtkraften i jorden här är helt sinnessjuk. på gott och på ont.
men sen får man skörda grönsaker och då glöms allt genast bort.
vi hälsade på våra närmaste grannar.
ibland bjuder de till.
men allt som oftast måste de mutas.
en man och en grill. vi har på riktigt ingen ugn på landet eftersom calle med bestämdhet påstår att det inte behövs. ”vadå, allt man lagar i en ugn kan man ju laga på en grill!”. jag låter honom hållas ett tag till.
och för en gångs skull fick calles favoritpryl på landet vila. vi skulle ju trots allt äta kräftor.
som vanligt levererade bernt belgian blue-kräftor med enorma klor.
efteråt fångade johanna mig in disk-action så att säga.
sen blev det monsterkallt och johanna fick flytta in på köksgolvet. ändå mycket bra helg!
fler kräftskivor kan beskådas här: 2017 på julita 2016 på julita 2015 på tynningö 2015 på julita 2013 på julita 2011 på malmgårdsvägen 2010 på karlbergsvägen 2010 på värmdö
jag är nog världens mest planlösa människa. inga fem- och tioårsplaner här inte, utan har halkat in på utbildningar och jobb av en ren slump, driven av det jag upplevt varit lustfyllt i stunden. men förra året lovade jag mig själv att till semestern 2019 ha körkort. ni som följt mig ett tag vet ju att det där inte var världens lättaste sak för mig. men skam den som ger sig. efter tusen lektioner blev jag i februari så äntligen innehavare av söders dyraste körkort!
men dessa dyrköpta kunskaper har tyvärr förvandlat mig till naturens fiende nummer ett. min största mardröm är nämligen att vakna upp en morgon och ha glömt bort hur man kör. så denna sommar har jag bränt en hel massa gummi i preventivt syfte (no pun intended).
så, jag ger er en summering av semesterns utflykter, sett ur en nybliven körkortsinnehavares perspektiv. roligt va?
en dag åkte vi till metropolen kungsör. fortfarande väldigt fascinerad över 2-1-vägar eftersom jag aldrig övningskörde på såna.
här står vi och hänger läpp utanför thor modéens gästgifveri som tyvärr var stängt. norrsylta strödde salt i såren genom att upplysa om att det var riktigt bra. jaja, det är väl bra att spara lite upplevelser för framtida utflykter …
vi åkte och badade titt som tätt. när jag skriver titt som tätt menar jag tre gånger. är egentligen för bekväm för att blöta ner mig så tycker att svenska sommarbad är överreklamerade. speciellt inte om utomhustemperaturen inte orkar sig upp över 25 grader. *lutar mig tillbaka och inväntar shitstorm*
men på tal om väder outsmartade vi 11 grader och regn i katrineholm och åkte upp till mockfjärd, där det var hela 14 grader och sol. vägen mellan julita och mockfjärd kan lätt kvala in som sveriges hastighetskameratätaste (säg det fem gånger på raken om du kan).
också fascinerande att alla kör minst 10 km/h under hastighetsgränsen mellan djurås och leksand. varför?!!
är för övrigt så fashion här med vinglas och helly hansen. notera också att jag bär jeans, vilket alltså bara händer på landet.
(vi passade också på att tvätta. hoppas ni antecknar detta)
en dag stånkade vi oss upp på tvåans växel till kalkbrottet på gruvberget i djura. bilden visar tyvärr inte hur vackert turkost vattnet var, men jag vet att ni är ett fantasifullt gäng så ni kan föreställa er detta.
och återigen, so much fashion going on på semestern!
tillbaka i sörmland åkte calle hem och jobbade medan jag och hanna utflyktade till andra sidan öljaren och äppelgårdens design & trädgård. det är en urmysig handelsträdgård som bland annat säljer grönt kulturarv-växter som samlats in i programmet för odlad mångfald. grönt kulturarv är trädgårdens antikviteter kan man säga, med fantastiskt fina berättelser om var och hur växterna insamlats. så förutom att man får en trädgård to die for synliggör projektet också ett stycke förbisedd historia om helt vanligt folk.
just nu är jag på jakt efter rosor till framsidan på torpet och fick veta av mannen som driver äppelgården att det finns en ros bland grönt kulturarv-rosorna, blomsterhult, som är lokal för bygden. en sån får det bli! dock först nästa år för det var nån tant som hade köpt upp alla 55 exemplar i våras. undrar hur hennes trädgård ser ut …
en annan dag åkte vi på utflykt till brevens bruk, ett gammalt nerlagt järnbruk som nu är ett välbesökt utflyktsmål i en vacker bruksmiljö, med ett museum och ett kombinerat café och antikvitetsbutik. vi skulle egentligen gå på hembygdsgårdens årliga loppis men hittade tyvärr inte så mycket. däremot var själva platsen ett fynd så hit åker vi igen. urmysigt ställe!
att köra landsväg i sörmland är som att ta på sig en t-shirt där det står annoying people on the road since februari 2019. detta eftersom jag, till skillnad från precis alla andra, håller mig till hastighetsgränsen. lyckan när det kommer en raka och alla bilförare i svarta bilar (varför är det alltid svarta?) ÄNTLIGEN kan köra om går inte att ta miste på. jag fattar ärligt talat inte hur de lyckas köra snabbare än 80 km/h på dessa supersnirkliga och backiga vägar, men men.
en annan dag tog vi en sedvanlig tur ner på julita gård och spanade in växtbutiken och orangeriet.
kan konstatera att jag har lång väg kvar på torpet till julita gårds rabatt-perfection. nästa år kanske?
en söndagskväll ville vi ha lite highlife, dvs glo på folk och äta pizza. vi åkte till vårt lokala vattenhål äsköping som har en matbutik med förvånansvärt bra utbud, en loppis, en pizzeria samt butiken ”vackert med vitt”. pizza fick vi, men i övrigt var byn helt öde. misstänker att det inte bara var för att det var söndag …
men jag har ju inte bara kört bil! en gång tog vi cyklarna och for över till hanna för en lasternas kväll.
instruktionen för detta foto löd: ”se ut som att ni har ett ytterst spirituellt samtal”. jag tycker de lyckades ganska bra måste jag ändå säga.
när livet ger dig citroner i form av temperaturer på femton grader, gör upp en eld och grilla marshmallows.
sen åkte vi hem i natten utan att åka i diket eller få punka. en mycket bra kväll.
stay tuned för nästa sommaren 2019-inlägg, då blir det the loppisfynd edition!
nostalgifabriken 