det börjar bli dags för den återkommande sammanfattningen, numera även förnedringen, av musikåret enligt spotify. det började 2013 med att anton ewald var min mest lyssnade artist, sedan har det stadigt gått utför.
2016 och 2017 utgick av oklar anledning, kanske lika bra det att ni slapp se mitt musikliv på glid. men hoppas jag nu har nått rock bottom. för årets lista ser INTE bra ut.
allt började med att vi rattade in countrykanalen kix 96 på skämt när jag och calle åkte på helgutflykter längs med kusten i georgia och south carolina. vi skrattade åt låttitlar som ”body like a backroad”, ”i’ll name the dogs” och ”straight outta cold beer”. för att inte tala om textraderna:
”are we just a backseat, tryna get it while we can? are we names in a tattoo, or just a number on a hand?”
eller
”got my toes in the water, ass in the sand. not a worry in the world, a cold beer in my hand.”
sen vet jag inte riktigt vad som hände, för helt plötsligt hade ironin försvunnit och jag hade börjat uppskatta modern country. jag som hade börjat min countrybana med creddig lyssning av gram parsons och the byrds trodde jag var immun, men icke. så nu sitter jag här och lyssnar på slickproducerade pojkband för män.
dessutom tror jag att jag kan ha fått mitt spotifykonto hackat någon gång under året. anledningen? min mest lyssnade artist har jag INGEN aning om vem det är. legendary fruitman? herregud vilket tramsigt artistnamn! nöjet var alltså helt på någon annans sida.
10 000 minuter musik är ju rätt lite, men kanske lika bra med tanke på vad jag lyssnade på.
<
nummer ett och två mest lyssnade är nån slags hip hop, inget som jag lyssnat på utan den hemliga hackaren. men sen är det ju förnedring på hög nivå med country. och först på femte plats börjar det ordna sig med dinah washington.
en liten tröst i mörkret:
här finns min spellista med mina 100 favoriter. insprängt bland plastcountryn finns faktiskt en hel del guldkorn, jag lovar.
