hur sen kan man vara i sitt bloggande? det känns som att varje inlägg jag skriver tänjer på gränserna mer och mer. men alla bloggare ska väl ha sin specialitet så min får väl vara extrem senfärdighet då. för nu gott folk är det dags för de sista uteserveringsbilderna, strandhängsbilderna och så vidare för det här året.
rent allmänt har den här sommaren varit ganska konstig. att vara själv med märta på landet alla dessa veckor tog liksom lite knäcken på mig. samtidigt har det varit alldeles underbart att få vara barnledig när det är varmt och skönt. dessutom med ett alldeles fulländat och perfekt barn som märta, hehe. rent logistiskt är det dessutom enklare med barn på sommaren, mindre påbylsning av kläder och så vidare, lättare att sitta ned vid en uteservering istället för att knö sig in på ett ställe med en barnvagn osv. samtidigt är det svårare att natta barn när det är 32 grader i lägenheten eller när solen går upp vid 4.30.
livet ger och tar så att säga.
om vi ska betygsätta min bilddokumentation enligt livet ger och tar-systemet, som jag uppfann alldeles nyss, så är denna bild nedan är definitivt från livet ger-sidan.
vi hade ett tidigt besök på bvc och efteråt däckade märta i barnvagnen. mamman firade med en andra frukost och en redig kopp cappucino samt en sådär tre sidor läsning i bok (vilket är ungefär det man hinner med innan barnet vaknar. hur hårt barn än sover vaknar de på något magiskt sätt när man precis ska göra något man absolut inte kan göra med ett barn i sällskap, så det är väl lite livet tar på denna bild också)
nästa bild får väl klassas som livet tar.
efter att ha undkommit covid i smått osannolika två och ett halvt år blev det så slutligen min tur. alla andra verkade få den milda varianten medan jag mådde fruktansvärt dåligt. det var otroligt länge sedan jag var så sjuk. märta var dessutom sjuk samtidigt så jag kunde även bocka av att vara supersjuk med sjukt barn. så där tog ju definitivt livet ännu lite mer. å andra sidan: utöver det uppenbara att jag och märta slapp bli dödligt sjuka så rev jag åtminstone av covid innan jag började på nya jobbet.
se där, livet ger igen.
nästa bild är uteslutande livet ger.
vi åkte alltså ut till saltsjöbadens havsbad med märta. det var ganska sent på kvällen så solen var alldeles gyllene och kastade långa skuggor. en av de sista riktigt varma sommar dagarna.
nästa bild är också uteslutande att livet ger. är på väg till mitt nya jobb, första pirriga dagen!
har dessutom lyckats med konststycket att inte slarva bort mina solglasögon under sommaren, cheers to that!
nästa bild visar märta i gasen, vilket hon är ca 89% av sin vakna tid. en livet ger-situation förutsatt att man är pigg och har fått sitt morgonkaffe. annars är det ganska plågsamt faktiskt.
istället för middag: jag och tove tog oss en glass på sticky nikky på skånegatan.
helt plötsligt när vi satt där kom en first line jazzorkester. lite musik på kvällskvisten, jomantackar.
ute på landet igen. den här sommaren misslyckades jag kapitalt med gurkan. förmodligen för att det var så kallt där i början av våren.
men salladen och morötterna kämpade på som vanligt i alla fall. och calles tomater såklart.
en lördag hade vi hanna och hennes mamma över på kräftskiva.
vi tänkte hålla oss utomhus men helt plötsligt öste regnet ner. sedan började det åska så att det skallrade i rutan. låt oss säga att jag var väldigt nöjd med att vi hade kräftskivan hos oss.
ja, och det var hela sommaren år 2022.
nostalgifabriken 