ser ni det yttepyttiga vita huset högst upp på kullen på bilden? det var vårt nästa stopp på highway one.
det yttepyttiga vita huset är hearst castle, som byggdes mellan 1919 och 1947 på uppdrag av tidningsmannen william randolph hearst. på 1920- och 30-talet ägde han världens största mediekonglomerat och hade gjort sig ett namn i tidningsvärlden med hjälp av yellow journalism, det vill säga sensationell och således väldigt lukrativ tabloidjournalistik. inte undra på att man har råd att bygga sig ett nätt litet hus med 165 rum, jomantackar.
för att ta sig till slottet åkte vi buss i en kvart på vindlande vägar uppför kullarna. under hearst castles glansdagar gick en stor mängd exotiska djur fritt på de enorma ägorna, till exempel älgar, bison, giraffer, kameler och zebror. än idag finns det djurättlingar kvar på ägorna och vi såg faktiskt vilda zebror från bilen när vi körde därifrån, så himla coolt!
när vi klev av bussen var det som att gå in i en vägg av väldoft. rosträdgården blommade för fullt och blandade sig med doften av medelhavet. ni vet, aromatiska örter och uppvärmda tallar (eller är det pinjeträd? myrten? är så sjukt dålig på medelhavsväxter). ursäkta för det grova poetiska språket, här ska uppenbart inga daglönarjobb avslutas för att jaga poesidrömmen. men ni får ta mig på mitt ord: det doftade helt sinnessjukt gott.
jag får ju passa mig för att inte överanvända superlativ här, men alltså, trädgården var så otroligt mysig. tittade man åt ena hållet såg man guldgula kullar som var liksom inbäddade i bomull av eftermiddagssolen och tittade man åt andra hållet såg man stillahavskusten. jag hade kunnat gå runt i trädgården och låtsas som att jag bodde där i evigheter, ehehe. har ju besökt en massa olika pampiga ställen överallt, men det här var det första stället där jag instinktivt kände att här vill jag bo. nä, här MÅSTE jag bo.
hearst castle ritades av julia morgan som var den första praktiserande kvinnliga arkitekten i kalifornien. hon byggde huset av förstärkt betong, vilket inte känns som ett superlyxigt material, men det har visat sig stå emot jordbävningar rätt bra, vilket är en himla bra grej om man ska bygga hus i kalifornien.
kan ju inte riktigt säga att jag tyckte att interiören var så värst mycket att hurra för dock. ett märkligt sammelsurium av kyrkväggar från sextonhundratalskyrkor, italienska renässansträtak och medeltida gobelänger.
guiden sa till och med att de flesta européer tyckte att det var smaklöst. vilket fick mig att tänka att vi är så sjukt bortskämda i europa med gamla saker. här finns ju medeltida kyrkor i drivor och gamla romerska byggnader så att det räcker och blir över. efter en dag i rom vill man ju bara riva skiten för att allt ser likadant ut. (obs, sagt med kärlek).
smaklöst eller inte, här hängde i alla fall gräddan av hollywood när det begav sig, bland annat erroll flynn, harpo marx, clark gable, greta garbo, joan crawford, charlie chaplin … och orson welles. efter att orson welles dök upp på hearst castle redigt på pickalurven (som var ett big no-no när man var gäst) fick han aldrig mer komma tillbaka. hearst sägs vara inspirationen till charles foster kane i filmen citizen kane. och hans pampiga hus xanadu ska föreställa, ja gissa vad …
här sitter jag och ser ut som om jag äger stället.
på vägen tillbaka till bussen kikade vi in i det romerska badet. vill man dö av avundsjuka kan man gå in på instagram och kolla brattiga hearst-arvtagare som badar i poolerna. sjukt smart grej att lämpa över huset och underhållet på the state of california men att man uppenbarligen fortfarande får nyttja stället. SA HON INTE ALLS BITTERT!
precis när solen gick ner var det dags att säga hejdå till hearst castle.
sen checkade vi in på vårt hotell i san simeon, gick på mexikansk krog och hamnade sedan på en divebar där vi hörde de lokala förmågorna sjunga karaoke. en mycket bra dag var till ända.
nostalgifabriken 