mitt tiotal: 2013

vi har kommit fram till 2013, ett av mina favoritår under 2010-talet, så varning för sjukt långt blogginlägg!

under de tre första månaderna verkar det dock inte ha hänt så mycket. men i april gick vi på rollerderby. cirka tusen gånger roligare än bandyn jag kollade på 2010.

i april flyttade vi från malmgårdsvägen till södermannagatan. calle, 190 cm lång var trött på att konstant huka sig i lägenheten på malmgårdsvägen, vars takhöjd snittade på 210.

jag var i mitt värsta instagram-esse och fotade i princip allt i min närhet. calle började samla på bilder där jag fotograferade.

i maj hade ann och kalle bröllopsfest i järvsö.

folk var så himla fint klädda ❤

i slutet av juni åkte jag, calle, johanna och johan på en månads roadtrip i usa. första stoppet atlanta, georgia.

vi såg huset som martin luther king föddes i.

på vodoomuseet i new orleans, louisiana. här försökte calle skämta om svart magi. det gick INTE hem hos museipersonalen.

på en bar i natchez, mississippi där vi lyssnade på tvättbrädesblues.

åkte natchez trace parkway och vi besökte världens fridsammaste kyrkogård i den övergivna staden rocky springs, mississippi. ända tills en barnfamilj kom och störde friden.

vi åkte till clarksdale, mississippi, och bodde på shack up inn. ”the ritz we ain’t”.

gick på jukejoint, lyssnade på blues och dansade.

besökte korsningen mellan highway 49 och highway 61, där robert johnson sades ha sålt sin själ till djävulen.

åkte till nashville och gick på sun studio där elvis spelade in sin första skiva.

åkte till kentucky och gick på guidad tur på whiskydestilleriet woodford reserve.

åkte till virginia och tittade på gulliga gubbar på jamboree i floyd.

utmattade turister i washington, dc.

spelade bangolf i myrtle beach, south carolina, staden som har flest golfbanor per square mile i hela usa.

drack öl på gatan (because you can) i savannah, georgia.

sen åkte jag och johanna ner en vecka till florida, men det har jag nog inte bloggat om tidigare, eller visat några bilder. kanske får bli ett eget inlägg så här sex år senare …?

väl hemma igen var vi på kollobröllop i skärgården, där calles kompisar lina och daniel gifte sig.

vi åkte ut till hanna och richards torp och njöt av det sista av sommaren.

sen började jag en halvtidskurs på berghs i marknadskommunikation. swish sa det och så blev det jul.

och nyår. vi firade hemma hos hanna och richard.

och ett alldeles ypperligt år var till ända!

roadtrip i usa 4: natchez trace parkway

ska man gå i indianers fotspår är prio ett att inta en bra frukost. att smälla i sig ett gäng tamales till frukost till vardags rekommenderas nog inte av valfri matmyndighet i sverige, men är man utomlands på semester går det ju givetvis bra för sig.

när vi var mätta och belåtna pyste vi iväg mot natchez trace parkway. det är en 444 engelska miles lång nationalparksväg som till stora delar sammanfaller med natchez trace, som i sin tur är en gammal indiansk vandringsled som sträcker sig mellan natchez och nashville. under 1700- och 1800-talet flottade också många handelsmän ner sina varor längs med mississippi för att sedan vandra uppför floden igen.

man måste ju förresten älska det här med att så många vägar i usa är scenic byways dvs man kan njuta av fantastiska vyer, unika företeelser och historiska platser från sitt bilfönster utan att ens gå en enda meter om man så vill. många scenic byways har dessutom utmärkta milstolpar längs med vägen och stannar du på besökscentret kan du hämta kartor där intressanta platser längs med huvudvägen är utmärkta med milesangivelser. då kan du hålla koll på om du missar avtagsvägen till de intressanta platserna, mycket praktiskt!

första stoppet för oss var mount locust historic house. plantaget byggdes på 1780-talet och var ett av femtiotalet stopp längs med natchez trace där man kunde övernatta. som synes på bilderna var det hiskeligt fint, omgärdat av gröna ängar och träd med spansk mossa.

drive through-soptunna. väldigt amerikanskt.

nästa stopp var sunken trace, en bit av den gamla vandringsleden som på grund av användning och erodering sjunkit ner i marken. jag tyckte det var fasligt spännande att se en hederlig gammal hålväg, men de andra var måttligt imponerade. jag antar att det krävs ett visst antal års studier i arkeologi för att bli till sig över saker som inte ser så imponerande ut. birka ser ju tex ut som en enda stor gräsmatta.

nu till det absolut bästa stoppet av alla: ödebyn rocky springs. calle var mycket peppad och gjorde en dabrowski.

idag inte mycket hallaballo, år 1860 desto mer (eh).

av själva staden finns det inte mycket kvar, bara resterna av en gammal cistern och ett rostigt kassaskåp som tillhörde stans postkontor. men det finns en fantastisk metodistkyrka från 1837 som ändå tills för ett par år sedan höll regelbundna gudstjänster. bredvid kyrkan finns den vackraste kyrkogården jag har sett i hela mitt liv. jag kan inte ens förklara hur vackert det var. så där stod vi och gapade ett bra tag tills en  familj med tre asjobbiga ungar kom och förstörde friden, då var det dags att dra.

vi avverkade ungefär en fjärdedel av natchez trace parkway, sedan vek vi av mot blues, ribs och världens coolaste boende i clarksdale i missisippi. stay tuned …