en ståndsmässig och ytterst bildskön utflykt till jekyll island

för att vara en person som inte har körkort, samt i dessa miljöångesttider, är jag omodernt orimligt peppad på det här med bil. eller så är det just mitt snålt tilltagna bilåkande som gör att jag verkligen uppskattar lyxen, friheten och inte minst, att slippa kånka på tunga saker i allehanda kollektivtrafik. att få vara tyst och glo ut på ett landskap i förändring, med en bra låtlista i högtalarna och ett inomhusklimat som lyder ens minsta vink, det är ungefär det bästa jag vet.

och allra bäst gillar jag att åka bil i usa. mäktiga bergsvyer, lucky luke-öken, sunkiga trailers längs med grusvägar, utspritt köplåde-sprawl, motorvägar, det spelar ingen roll, allt är nästan lika spännande. calle är dock inte lika glad över sega bilförare med automatlåda och flerfilsbytare som aldrig kan använda blinkers, men sånt slipper jag ju tänka på.

i alla fall, vår hyresvärdinna hade tipsat om att besöka jekyll island, ca två timmar med bil från savannah. så förrförra helgen kvitterade vi ut en liten majjainrökt hyrbil (ja, du läste rätt, vem I HELA FRIDEN röker på i en HYRBIL? och med tanke på hur mycket den luktade, rätt mycket dessutom!). vi bad en bön om att inte bli stoppade av snuten under resans gång och begav oss sedan söderut på små vägar, kantade av illaluktande marskland, längs med georgiakusten.


ön har en ganska intressant historia. den köptes upp av ett gäng miljonärer i slutet av 1800-talet som förvandlade den till en exklusiv semesterö för gräddan. man startade en klubb där medlemmarna fick fem tunnland mark var och tillåtelse att bygga en semesterstuga i närheten av ett enormt klubbhus. varje medlem måste äga minst en miljon dollar och det fick finnas som mest hundra medlemmar. gäster fick aldrig stanna längre än två veckor i taget, oavsett hur rika de var. trots de strikta reglerna levde man synnerligen gott under vintersäsongen, även om stackars j.p. morgan inte kunde förtöja sin lyxyacht i klubbens marina eftersom den var för stor. trist när sånt händer asså.

år 1900 ägde medlemmarna i the jekyll island club tillsammans nära 1/6 av världens samlade tillgångar. intressant nog var det en bidragande faktor även till dess nedgång. under andra världskriget fick klubben allt svårare att överleva och efter att en tysk utbåt siktats i närheten insåg delstaten vad som kunde hända om en stor andel prominenta personer befann sig – helt oskyddade – på ett och samma ställe. klubben stängdes.




idag har the astors, vanderbilts, morgans och roosevelts flugit sin kos. ön ägs numera av delstaten georgia och många av semesterhusen är öppna för allmänheten. vi anlände ön ganska sent och orkade inte gå på några visningar utan gick istället ner för att äta sen lunch vid piren.




jag hade aldrig sett tidvatten innan, så det var coolt att se. vi såg även ett gäng delfiner som simmade ett par hundra meter ut i vattnet. det var fint.

den ytterst oavsiktligt färgkoordinerade lunchen bestod av öl och en lowcountry boil.

sedan tog vi bilen till öns norra sida där vi parkade bilen och tog oss ner till driftwood beach. och förlåt för en miljard bilder nedan, men det var så före-bann-at fint.







färgerna. ljuset. allt var magiskt. åk dit om ni kan!

alex raskin antiques

okej, nu har jag fått gnälla lite så nu tar vi ett inlägg med bara härligheter tycker jag!

något som gör mig väldigt glad är gamla hus och att titta på gamla prylar som är till salu. i savannahs vackraste byggnad vid monterey square ligger alex raskin antiques som på det allra underbaraste sätt kombinerar mina två favoritintressen. hela huset är fullproppat med gamla antika prylar och möbler och precis när man tror att man har tittat på allt så hittar man ytterligare en trappa som leder upp till en ny våning. huset är i ett ganska bedagat skick, och sista trappan upp till vinden är inget för räddharar, här svajar det rätt rejält.










så här glad var hanna efteråt! och hon har gått i en triljard antik- och secondhandbutiker och loppisar. då fattar ni kanske hur bra det är.


mitt och hannas bästa savannah-tips!

hur vi överlevde jul och nyår medelst state of emergency

ja, det är rätt mycket drama i rubriken, och med all rätt. jag tar allt det urtrista i ett inlägg och så tar jag det roliga i ett annat, för nu vill jag gnälla ohämmat här!

det började med att vi alla fick maginfluensa i omgångar.

eller nä, allt började egentligen i en dag i oktober när jag messade hanna och lockade med söderns jul- och nyårsmässiga fördelar. förutom det uppenbara, nämligen finfint sällskap, handlade givetvis mycket om vädret. jag utlovade att stans uteserveringar skulle stå på rad för att välkomna två frusna själar från skandinavien och solen skulle försiktigt värma upp deras nedkylda nästippar till normal temperatur för första gången sedan september. lite överdrivet kanske, men ja, ni fattar.

istället hände det här.




all snö ledde till det här. i hela stan. inte ens matvarubutikerna var öppna.

i tretton countys, inklusive chatham där vi bor, deklarerade georgias guvernör state of emergency. det är alltså när de styrande får tillåtelse att ta till mer extrema åtgärder som vanligtvis inte är tillåtna, typ bränna in med militär någonstans om det skulle behövas.

för en rutinerad nordbo ser ju snöstormen grayson inte mycket ut för världen, minus sju grader och lite vackert fallande snö. men i en stad med obefintlig kollektivtrafik, där inga bilar har vinterdäck, där flygplatsen saknar avisningsutrustning, och där hus och vattenrör saknar isolering behövs det inte mycket för att hela stan ska stänga ner. och varför skulle de egentligen vara rustade för snö? senaste gången det snöade var 2010. innan dess 1989. det är ungefär som att det skulle komma en orkan till sverige.

så var det ju det här med matfrågan. vi hade i princip ingen mat hemma på grund av ett småsvajigt kylskåp som ironiskt nog hade svårt att hålla kylan, samt några objudna köksgäster i form av köldhatande möss som gjorde att vi helst undvek att laga mat. så det var bara att lämna vår dragiga femtongradiga lägenhet (jag iklädd det varmaste jag hade dvs en vårkavaj) och ta oss ner till stan för att försöka få oss en matbit.

savannah är en stor turiststad, vanligtvis dräller det av öppna restauranger. nu ringlade köerna utanför de få restauranger som var öppna (jag räknade till tre) sig ut på gatan och hotellen reserverade maten för sina gäster. jaha.

när man, frusen och hungrig, står i en restaurangkö som inte har rört på sig på en halvtimme och man inte ens är säker på att det finns någon mat kvar. när planen på ett eller två glas bubbel på en solig uteservering går om intet. när man dessutom måste stå ut med savannahbornas otroliga snöentusiasm blir man ju rätt less på hela situationen (det sistnämnda är ju verkligen droppen). då kan inte ens den givna förströelsen – amerikanska netflix, eller de lokala tv-nyheternas rörande anvisningar om hur man skrapar bort frosten från bilens framruta – lyckas få mig på bra humör. (”om ni inte har en isskrapa går det bra med ett kontokort att skrapa med, men för er tittare som saknar ett sånt så fungerar det egentligen med vilken hård plastsak som helst”.)

så nu har jag bestämt mig för att bli en prepper i nästa liv. insikten förstärktes ytterligare när rören frös. inte ens en kopp blaskigt amerikanskt kaffe fick man alltså unna sig. det var knappt så att man vågade tänka att elen fortfarande funkade, annars hade vi varit illa ute på riktigt.

eftersom flygplatsen var stängd fick hanna och richard tre extra dagar i snöblasket. och två dagar efter att de hade åkt visade temperaturen på tjugo grader som om ingenting hänt. jag ska aldrig gnälla på det svenska vintervädret igen. för det finns uppenbarligen ett annat väder som tar till ännu mer raffinerade metoder i kampen för att inte låta oss nordbor undslippa vintern, brrr.

vi bekantar oss med djurlivet i savannah pt II

rolig grej: hanna och richard har äntligen kommit hit! just nu är de i key west men kommer tillbaka lagom till nyår.

mindre rolig grej: en satans massa djur överallt! natten till julafton satt calle och richard i godan ro på verandan då det plötsligt brakade till nere på gatan och två pungåttor i agiterat tillstånd kom farande. calle kände igen ljudet, så det är förmodligen såna vi har i taket.

vi har även möss i köket, förmodligen på grund av det kalla vädret. två stycken omhändertagna på mindre än ett dygn, (minst) en kvar.

för att inte tala om nyckelpigeboet vi har i taket i sovrummet. (vi kanske skulle låtit ödlan vara kvar inomhus?)

och på tal om ingenting: efter ett par dagar med drägliga temperaturer är det återigen kallt. på onsdag ska det SNÖA (orkar inte!).

 

”hey, weren’t you guys here yesterday?”

ja, men hittar man ett magiskt bbq-ställe fem minuters gångväg hemifrån, som dessutom huserar i en gammal och estetiskt tilltalande ombyggd tågvagn så får man gå dit två gånger på raken. så det så.