ja, det är rätt mycket drama i rubriken, och med all rätt. jag tar allt det urtrista i ett inlägg och så tar jag det roliga i ett annat, för nu vill jag gnälla ohämmat här!
det började med att vi alla fick maginfluensa i omgångar.
eller nä, allt började egentligen i en dag i oktober när jag messade hanna och lockade med söderns jul- och nyårsmässiga fördelar. förutom det uppenbara, nämligen finfint sällskap, handlade givetvis mycket om vädret. jag utlovade att stans uteserveringar skulle stå på rad för att välkomna två frusna själar från skandinavien och solen skulle försiktigt värma upp deras nedkylda nästippar till normal temperatur för första gången sedan september. lite överdrivet kanske, men ja, ni fattar.
istället hände det här.
all snö ledde till det här. i hela stan. inte ens matvarubutikerna var öppna.
i tretton countys, inklusive chatham där vi bor, deklarerade georgias guvernör state of emergency. det är alltså när de styrande får tillåtelse att ta till mer extrema åtgärder som vanligtvis inte är tillåtna, typ bränna in med militär någonstans om det skulle behövas.
för en rutinerad nordbo ser ju snöstormen grayson inte mycket ut för världen, minus sju grader och lite vackert fallande snö. men i en stad med obefintlig kollektivtrafik, där inga bilar har vinterdäck, där flygplatsen saknar avisningsutrustning, och där hus och vattenrör saknar isolering behövs det inte mycket för att hela stan ska stänga ner. och varför skulle de egentligen vara rustade för snö? senaste gången det snöade var 2010. innan dess 1989. det är ungefär som att det skulle komma en orkan till sverige.
så var det ju det här med matfrågan. vi hade i princip ingen mat hemma på grund av ett småsvajigt kylskåp som ironiskt nog hade svårt att hålla kylan, samt några objudna köksgäster i form av köldhatande möss som gjorde att vi helst undvek att laga mat. så det var bara att lämna vår dragiga femtongradiga lägenhet (jag iklädd det varmaste jag hade dvs en vårkavaj) och ta oss ner till stan för att försöka få oss en matbit.
savannah är en stor turiststad, vanligtvis dräller det av öppna restauranger. nu ringlade köerna utanför de få restauranger som var öppna (jag räknade till tre) sig ut på gatan och hotellen reserverade maten för sina gäster. jaha.
när man, frusen och hungrig, står i en restaurangkö som inte har rört på sig på en halvtimme och man inte ens är säker på att det finns någon mat kvar. när planen på ett eller två glas bubbel på en solig uteservering går om intet. när man dessutom måste stå ut med savannahbornas otroliga snöentusiasm blir man ju rätt less på hela situationen (det sistnämnda är ju verkligen droppen). då kan inte ens den givna förströelsen – amerikanska netflix, eller de lokala tv-nyheternas rörande anvisningar om hur man skrapar bort frosten från bilens framruta – lyckas få mig på bra humör. (”om ni inte har en isskrapa går det bra med ett kontokort att skrapa med, men för er tittare som saknar ett sånt så fungerar det egentligen med vilken hård plastsak som helst”.)
så nu har jag bestämt mig för att bli en prepper i nästa liv. insikten förstärktes ytterligare när rören frös. inte ens en kopp blaskigt amerikanskt kaffe fick man alltså unna sig. det var knappt så att man vågade tänka att elen fortfarande funkade, annars hade vi varit illa ute på riktigt.
eftersom flygplatsen var stängd fick hanna och richard tre extra dagar i snöblasket. och två dagar efter att de hade åkt visade temperaturen på tjugo grader som om ingenting hänt. jag ska aldrig gnälla på det svenska vintervädret igen. för det finns uppenbarligen ett annat väder som tar till ännu mer raffinerade metoder i kampen för att inte låta oss nordbor undslippa vintern, brrr.
