bortglömda bilder från en usa-resa, eller allt om floridas flora och fauna som du absolut inte bett om att få veta

år 2013 roadtrippade jag, calle, johanna och johan en månad i amerikanska södern med start i atlanta i georgia. vi styrde kosan ner mot gulfkusten och sedan uppåt igen längs med mississippi, tog av österut mot washington dc och for ner igen till savannah i georgia där vi sa hejdå till herrarna som åkte hem. därefter åkte jag och johanna till florida i en vecka.

när jag sorterade lite bilder på flickr häromdagen ramlade jag över bilderna från florida, som jag nog aldrig tidigare publicerat på bloggen tror jag? så vad passar bättre än en dos av sol och värme i en tid där inte så mycket händer i mitt liv just nu? det kan också bli rätt underhållande för er när jag utifrån bilderna försöker komma ihåg vad vi gjorde på resan så här åtta år senare. så häng med!

jaha, här är vi på någon slags djurpark gissar jag? oklart vilken. informativt inlägg va?

floridas djurliv är rätt obehagligt tycker jag. som om alligatorer inte är nog har den invasiva burmesiska pytonormen, en av världens största ormar, etablerat sig i träsken (som för övrigt numera också huserar anakondor och grön mamba) och hotar nu ekosystemet. en mysig present från folk som släpper ut sina ormar i träsken när de tröttnat på dem som husdjur. och ja, den burmesiska pytonormen kan äta upp människor – och även alligatorer.

jag brukar förresten tänka på sånt här när hjorten gått fram i trädgården på landet eller när jag gräver upp lupiner med rötter stora som spädbarn. jag känner en märklig tröst i att det hade kunnat vara så mycket värre om jag bodde någon annanstans. ett mycket hälsosamt resonemang, eh.

här är vi i homosassa springs för att spana in lite mindre farliga djur, nämligen sjökor. eller manater som de också heter, om man nu inte vill att det ska låta som att man pratar om djurlivets prostituerade. sjökor gillar varmt vatten så varje vinter öppnar parken upp en vattenväg så att sjökorna kan hänga i parkens varma källor. otroligt gulliga djur på sitt sätt.

besök i en urfin bokhandel i st petersburg. vill minnas att jag köpte the marriage plot av jeffrey eugenides där. vad jag tyckte om boken? vet ej pga har inte läst än. kanske dags så här åtta år senare?

ingen floridaresa utan ett besök i ett träsk.

johanna glad träsktjej. kanske på grund av att vi hade köpt helt sinnessjukt effektivt myggmedel precis innan bilden togs. i våra svenska myggmedel utgör den aktiva ingrediensen gift typ 2%, men här bestod den av 97%. det är ett under att vi inte blivit självlysande eller utvecklat simhud mellan tårna efter användning.

vad har vi här då?

jo, loop road, en drygt fyra mil lång grusväg som går mitt genom everglades orörda natur. den anlades under tidigt 1900-tal för att underlätta för godstrafik och den planerade utbyggnaden av det lilla samhället pinecrest som ligger i närheten. dessa planer realiserades aldrig så delstaten köpte upp marken år 1937 och inkorporerade den sedermera i everglades nationalpark. det ryktas att al capone hade en olaglig spelhåla här ute i markerna men nuförtiden är det bara pantrar och andra djur som hänger här.

precis när vi kom ut från loop road och körde in i ett litet samhälle höll vi förresten på att köra på en alligator. svansen låg på vägen, som vi misstog för en stor gren, och när alligatorn svängde runt för att kravla bort från vägen hamnade den farligt nära hjulen. men det slutade lyckligt. något som inte kan sägas om den stackars tvättbjörn som hoppade ut rakt framför bilen när vi körde längs med mississippi ett par veckor tidigare 😦

inget florida utan ett besök till key west. fina hus, god dricka och gulliga djur …

… och en del ogulliga djur.

efter en blöt kväll såg vi den här krabaten (en skorpion om det inte framgår av min ytterst artistiska bild) som spatserade runt på gatan innan den slank in mellan två plankor på en husfasad. tydligen finns det inga farliga skorpioner i florida. faktum är att en av arterna livnär sig på kackerlackor, vilket ju är en bra grej. men brrrr ändå.

en annan djurart jag utvecklat en aversion mot efter vårt besök i key west är leguaner. när vi besökte key west cemetary (känd för sina humoristiska gravstenar) var de överallt. alltså över. allt. och så fort man närmade sig dem slank de ner i små hål i gravarna.

enligt den här artikeln i garden & gun är leguanen ytterligare en invasiv art i florida, vars antal exploderat under senare år. artikeln föreslår att man ska sätta leguaner på menyn för att få bukt med problemet. det ska tydligen smaka som kyckling (som för övrigt verkar vara standardsvaret på hur allt okonventionellt kött smakar, har ni tänkt på det?).

klipp till ernest hemingways hus i key west som vi besökte. jag förstår att ni är otroligt förväntansfulla på att få höra hur jag ska koppla ihop detta med floridas flora och fauna för att följa inläggets röda tråd.

easy peasy! det visade sig nämligen att hemingway älskade katter, speciellt sextåiga sådana. i huset bor fortfarande ättlingar till den sextåiga katt som hemingway fick i present från en sjökapten. numera är katterna en del av museet och tas hand om av personalen.

kan vi förresten prata om hemingways inredningsstil?

den ligger på min topp tre snygga inredningsstilar (de andra två är sommarnöje i skärgården och lantlig rokoko, hoppas ni antecknar detta). snälla, kan nån göra en coffee table book om hans olika hus så att man får dregla över bilderna?

ingen hemingwayresa blir komplett utan att hälsa på hans lokala vattenhål: sloppy joe’s. utanför tog jag en bild av dessa två lovebirds. hehe.

ja, och sen åkte vi till miami. här slapp vi lyckligtvis undan allt djurliv. vilket är ganska talande för miami då stan anlades på urdikad träskmark. inte jättesmart kanske med tanke på klimatförändringarna. de anlagda stränderna binder inte marken på samma sätt som mangroveträsken och för att hålla stan nerkyld har man börjat ersätta miamis ikoniska palmer med andra träd som ger mer skugga.

johanna väldigt redo för arkitekturvandring i miami beach, med den största koncentrationen av amerikanska art deco-byggnader i landet.

en sak som jag blev lite förvånad över är att husen är byggda i budgetmaterial. lite kulissfeeling liksom. vet inte om det kan ha att göra med att landet befann sig i en enorm lågkonjunktur på 30-talet när husen byggdes eller om det utvecklades en massa nya material kring den tiden? eller kanske nya material just på grund av konjunkturen? om det nämndes på arkitekturvandringen så har jag i alla fall glömt det och nu orkar jag inte googla så ni får sväva i ovisshet här.

saker vi gjorde som inte hamnade på bild: en dekadent eftermiddag i key west då vi endast lämnade hotellpoolen för att beställa drinkar i poolbaren, ett besök på ringlings cirkusmuseum i sarasota, när vi hamnade mitt i en koordinerad dans till cupid shuffle i jacksonville och ett ändlöst letande efter en parkeringsplats utanför usa:s elfte största shopping mall.

(här kan du läsa resten av inläggen från denna resa).

roadtrip i kalifornien etapp elva: de sista dagarna i la

pukor och trumpeter, vi har äntligen kommit till det elfte och sista inlägget som handlar om min och calles roadtrip i kalifornien. de andra delarna finns här: 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9 och 10.

sista dagen i silverlake bestämde vi oss för att göra en la la land slash ung rebell och åka till griffith park och observatoriet som ligger på mount hollywood.

fin utsikt från promenaden upp.

observatoriet öppnade 1935 och har varit öppet och gratis för allmänheten sedan dess.

jag ville kolla upp observatoriets tesla-spole som de visar upp ett par gånger om dagen. men tyvärr kom vi ett par minuter för sent och jag orkade inte vänta tills nästa tid. jaja, nästa gång.

kolla in det fantastiska taket!

obligatorisk hollywood-bild, check.

nästa turist-stopp var den ikoniska figure 8-mural som avporträtterades på elliott smith’s album figure 8 från år 2000. till skillnad från hela min generation var jag hyfsat oberörd när jag fick höra om curt cobains död. men jag grät floder när jag fick nyheten om elliott smiths död.

hans spelning på studion 1998 är fortfarande en av de bästa konserter jag varit på, finns att lyssnas på här för den som vill höra.

sidenote: man kan höra min exkilles kompis love skrika önskelåtar mellan låtarna, annars är det så himla fint att höra hur knäpptyst publiken är medan elliott sjunger. snacka om respekt <3.

bredvid figure 8 ligger också en annan ikonisk plats, nämligen trappan i the music box, eller pianoexpressen som den heter på svenska, där helan och halvan ska leverera ett piano till ett hus som ligger högst upp i en trappa. calle fick illustrera, utan piano dock.

sedan knatade vi till echo park och åt banh mi på en restaurang i närheten.

klipp till nästa dag och nästa lunch som blev den numera famösa popeyes chicken sandwich. och det är bara att hålla med, den var urgod.

och på kvällen var vi på den ikoniska rainbow bar & grill på sunset boulevard, det självklara hänget för diverse rockstjärnor på sjuttio- och åttiotalet.

sedan vaknade vi upp här, på det fantastiska venice beach house igen.

och efter en stärkande frukost gav vi oss iväg till flygplatsen.

tror jag slog något slags rekord i att vara förutseende med tid till flighten. det är bara 13 minuters bilresa från hotellet till lax, men då det var amerikanernas största resehelg thanksgiving åkte vi mot flygplatsen med hela fem timmar tillgodo eftersom vi skulle lämna hyrbil. vilket var en väldigt bra grej fick till och med calle erkänna, enbart transfern mellan bilutuhyrningen och flygplatsen tog nästan en timme på grund av all trafik.

det var det hela!

roadtrip i kalifornien etapp tio: palm springs till los angeles

jag hanterar den här bloggen som mina krukväxter, det vill säga ytterst nyckfullt. ja, vad ska jag säga, sommaren hände och vi började åka till landet för att fixa med tomten därute. men man kan ju inte vara överallt hela tiden, så nu lagom till att jag tyckte att det började bli lite kämpigt med trädgården (vilket var i helgen) kom jag ju på att jag har en blogg. i alla fall tills något annat händer som jag bara måste. ge. all. min. dyrbara. tid. till.

men okej, nu börjar vi närma oss slutet på min och calles roadtrip i kalifornien i november förra året. (om du mot förmodan har missat allt detta hallaballo hittar du delarna här: ett, två, tre, fyra, fem, sex, sju, åtta, nio).

efter joshua tree bestämde vi oss för att åka till palm springs, denna plats som andas femtiotal och hollywood (för mig är det lika med resor med älskarinnan, utarbetade filmstjärnor som behöver ro samt alldeles för mycket sol och alkohol, vilket jag tror ligger ganska nära sanningen va?). vi ditchade hipsterhotellet nummer ett, ace hotel, till förmån för ett urtrist resortkomplex, vilket tro’t eller ej, kändes både mer autentiskt och även mer exotiskt.

tycker att palm springs generellt hade en ganska plastig vibe. å andra sidan hängde vi bara kring centralgatan som i princip bara kändes som en lång utomhusgalleria. och resten kändes som bostadskvarter, så vet inte riktigt var motsvarigheten till södermalm ligger. kanske är den begränsad till ace hotel? eller så svek min vanliga googling [stad] + hipsters mig.

i alla fall, vi piffade oss en smula opp och begav oss i kvällningen till en tikibar. tikikulturen föddes med barkedjan don the beachcomber som hade etablissemang i palm springs bland annat. sett med dagens ögon och med tanke på debatten om kulturell appropriering så är väl tikikulturen inte helt oproblematisk, men drinkarna är i alla fall förbannat goda.

så här sitter jag och smuttar på en färgglad drink på bootlegger tiki, som ligger i samma lokaler som den ursprungliga don the beachcomber.

till middag åt vi tacos på något ställe som enligt uppgift (nån random hipster på internet) skulle vara stans bästa. kommer ärligt talat inte ihåg vad jag ens beställde eller hur det smakade så det var uppenbarligen inte så värst memorabelt. eller så får jag skylla mig själv eftersom jag bloggar om det här ett halvår senare.

klipp till morgon då jag tvingar calle att fota mig på en diner.

efter ett par rejäla koppar kaffe satte vi oss i bilen för slutdestinationen los angeles. efter att ha bevittnat de kaliforniska bilförarnas uppfattning kring säkerhetsavstånd (att de inte behövs) och de, hrmm ska vi säga, innovativa motorvägslösningarna (överfulla påfarter som också fungerar som avfarter så det blir korsande trafik i typ nittio km/h), plus det faktum att man får köra om på båda sidor så kastade jag snabbt in bilförar-handduken på denna resa och lät calle köra de flesta sträckorna.

calle är en väldigt säker bilförare (källa: min pappa som gjorde lumpen i boden som lastbilschaffis). men när calles vanliga road rage-gastande om folks bristande körkunskaper förbyttes till sammanbiten tystnad förstod jag att motorvägen från palm springs till la var rätt svettig även för honom. efter att ha anlänt los angeles helskinnade var ”jag behöver en drink” calles första mening på över två timmar. en fullt rimlig önskan, så vi begav oss ut i området för att leta efter en bar.

jag har ärligt talat inte riktigt fattat grejen med los angeles. men i hipstermeckat silverlake, med palmer och solens sista strålar som sällskap kunde jag förstå grejen en liten pyttebit i alla fall. det här med att man måste åka bil överallt i la hade jag översatt till att inget område i la går att ta sig runt i utan bil, vilket faktiskt inte alls stämde.

vi gick till baren slash butiken la botanica för ett hederligt glas naturvin. eller ja, ett av flera kan man väl säga.

bevis: ytterst blitt och förnöjsamt ansikte på toaletten.

sen gick vi lite i vintagebutiker. mitt bästa, shoppa när man är lite tipsy. blev dock inga inköp.

sedan obligatoriskt besök på det lokala apoteket för att stasha upp på diverse medikamenter som är svåra att få tag på i sverige. övervägde starkt att köpa med mig detta vin hem just for fun, men avstod.

bartendern på vinbaren visade sig vara något av en taconörd, så vi fick tips om denna tacotruck. väldigt bra tacos!

i brist på bildcontent featuring myself på bloggen har jag bett calle att ta fler bilder på mig. nedan är vad han ger mig att jobba med.

bloggen skulle förmodligen må bättre av att jag byter kille till i princip vem som helst som någotsånär kan hantera en kamera. men tyvärr sätter kärleken pinnar i contenthjulet så vi får ändå ta oss igenom detta tillsammans tänker jag.

efter maten tog vi en promenad till den kvällsöppna bokhandeln stories books and café i echo lake. tjuvfotade En Ytterst Litterär Typ och slog sedan till på joan didions debut run, river. (hmmm, kastar jag sten i glashus nu?)

på tal om slå till, kvällen avslutades på det märkligaste av sätt: jag och calle gick över gatan i godan ro på väg till hotellet. helt plötsligt kastade sig tre tjejer skrikande ut från en bil och började ge en man som befann sig ungefär 20 meter bort en rejäl omgång. alltså verkligen rådäng, med slag och sparkar.

jag och calle kunde knappt tro våra ögon, det var så otroligt surrealistiskt. men innan vi ens hunnit reagera så var polisen där (det tog max tre sekunder, skämtar inte) och tjejerna sprang åt alla håll.

den backstoryn hade man ju onekligen velat höra …

till sist, stay tuned för det sista långt över tiden gångna inlägget om kalifornien!

roadtrip i kalifornien etapp nio: ökenhäng i mojave och joshua tree national park

det här med slow blogging är ju min paradgren. vanligtvis känns det ju sådär att blogga om min midsommar lagom till jul, men nu känns det ju oerhört passande när det inte är så mycket annat som händer i coronabubblan. så, i give you det nionde kapitlet om min och calles roadtrip i kalifornien förra november!

när mår jag som bäst? jo, när det ser ut såhär utanför bilfönstret och jag har en bra spellista, som denna nedan, i högtalarna.

på väg till joshua tree stannade vi till i ökenstaden mojave för lunch.

det kulinariska utbudet var inte stort, men primo burgers hade inte bara prima burgare utan även prima inredning.

snacksstopp på eftermiddagen i oklar liten håla.

lektyr för lastbilschaffisar, precis så som man tänker att den ser ut. we’re not in hipsterreservatet södermalm anymore …

vi anlände joshua tree i solnedgången. där hade vi bokat rum på joshua tree inn, som skrev in sig i musikhistorien år 1973 då gram parsons dog av en överdos morfin i rum nummer åtta.

men den bisarra historien slutar inte riktigt där, utan i cap rock i joshua tree national park där parsons manager phil kaufman eldade upp hans kvarlevor efter att ha stulit kroppen. parsons älskade joshua tree och berättade för kaufman att han ville bli begravd där. så när kroppen skulle flygas till begravningen hyrde kaufman en likbil, åkte ut till flygplatsen och övertalade personalen att överlämna kistan till honom. resten är makaber historia.

att elda upp gram parsons kropp är förresten inte det enda som kaufman är känd för. vid ett tillfälle satt han i fängelse där han lärde känna en annan fånge vid namn charles manson. efter avtjänat straff bodde kaufman tillsammans med mansonfamiljen på deras ranch. kaufman säger själv att han är den inom show business som haft sex med flest seriemördare. mmm, mysig kille.

cementplattan markerade tidigare platsen i nationalparken där kroppen kremerades, men har fått flytta till joshua tree inn.

vi bodde i rum sju. de hade såna här nyckelringar till salu. ångrar att jag inte slog till.

efter att ha hedrat denna bit av musikhistorien kurrade det i magen. så vi begav oss in mot stan i skymningen för lite mat. skymningsljuset som färgade ökenlandskapet var helt makalöst.

det blev dock en ganska tidig kväll ety vi hade mycket bilkörning på schemat dagen efter.

vi vaknade pigga och utvilade, efter lite frukost och bensinpåfyllning var vi iväg. <- olidligt hurtig mening.

det som gör joshua tree national park så speciell är att två öknar med olika ekosystem möts. den högre och bergigare mojaveöknen, med sina typiska joshua trees.

och den lägre, varmare colororadoöknen.

från bilen såg vi en coyote som sprang över vägen. hann inte fota, men det var en mäktig syn! i övrigt var det skralt med djur-iakttagelser.

vi nöjde oss med att gå en enda trail hike, hidden valley.

tydligen känd för att den hyser många olika sorters växter som inte förekommer tillsammans på andra platser i parken. vädret var helt perfekt. soligt men svalt. orkar inte ens tänka på hur varmt det är i parken på sommaren.

sen besökte vi cholla cactus garden. den här sortens chollakaktus är typisk för coloradoöknen och kallas teddy bear cholla för dess gosiga utseende.

den kallas också jumping teddybear. om man råkar nudda den går en bit av kaktusen av, fastnar i huden och vägrar att släppa. det är tydligen väldigt smärtsamt. källa: olika videos på youtube featuring dårar.

calle nöjde sig dock med att fota på behörigt avstånd. det tackar vi för.

sen drog vi mot palm springs!

roadtrip i kalifornien etapp åtta: stay cool bakersfield

är oerhört dålig på det här med corontän. förra veckan trodde jag hela onsdagen att det var tisdag, ända tills att calle upplyste mig vid 22-rycket att så inte var fallet. två dagar tog det alltså för mig att tappa verklighetsuppfattningen. så har du någonsin funderat på teama upp med mig om civilisationen går under så kan det vara bra att omvärdera nu.

känslan av otillräcklighet förstärktes för övrigt när det började pratas om samhällskritiska yrken. känner mig ungefär lika viktig som en golgafrinchansk frisör eller marknadskonsult … (du som läst liftarens guide till galaxen förstår vad jag menar).

men eftersom inget spännande händer här hemma tycker jag vi reser tillbaka till vår roadtrip i kalifornien i november 2019 (på den tiden man fortfarande fick resa, det ni!).

jo, efter att tioga road i yosemite nationalpark stängdes grund av en storm bestämde ju vi oss för att åka till joshua tree lite tidigare än planerat. så vi styrde kosan mot inlandet, in i det som kallas central valley.

vi bestämde oss för att stanna en natt i bakersfield. min vanliga googling när man är ute och reser (”[stad] + hipsters”) ledde till en artikel där 15 anti-hipsterstäder listades och den har följande att säga om bakersfield:

One thing that doesn’t bide well with hipsters is mellow, nondescript monotony, which is basically the modus operandi of Bakersfield. This moderately-populated California city can act as a stand-in for hundreds of cities just like it throughout America. Hipsters flock to meccas of entertainment, but the denizens of Bakersfield are predominantly working class folks who deal in oil, energy, and agriculture. Although once a Native American settlement, there is nothing touristy to draw any outsiders to Bakersfield, even though it is one of the fastest growing cities in California due to its employment opportunities and extremely low median home prices. Although country musicians like Merle Haggard called Bakersfield home and even titled their twangy country style as the ”Bakersfield sound,” the hot-as-shit city didn’t attract many musicians other than nu-metal mainstreamers Korn, who probably got off on the fact that Bakersfield has the worst air in the United States. Possible skin cancer and crappy air hurts the precious, supple, weakling lungs of hipsters, but for those who want to have a chill, normal working-class life, Bakersfield is the place to be.

artikeln är från 2013. klipp till sex år senare:

For Jessie Blackwell, a cofounder of Dot x Ott, the seasonal restaurant and market just a few blocks from the 17th Place Townhomes, now is the perfect time to open a new kind of business in town. The restaurant, which opened last month, is taking advantage of the region’s wealth of farms and fresh produce in a way that just wasn’t really done here just a decade ago. “There’s a food movement here,” she says. “You can see it in the revitalization of downtown, and the handful of farm-to-table restaurants that have come to town. In the last five years, you’ve just seen this boom in farmers markets and so many more local options.”

28% av bakersfieldborna är millennials och av de som flyttar dit är siffran 67%. om ett par år kommer vi alla hipster-vallfärda till bakersfield, kom ihåg var du läste det först.

när vi landade i bakersfield tog vi in på the padre hotel, stans mest kända hotell. eller ökända kanske man ska säga. hotellet byggdes 1928 och på femtiotalet skadades hotellet rejält efter en brand och en jordbävning, med många dödsoffer som följd. på sextiotalet förföll lyxhotellet och fram till 2010, då hotellet totalrenoverades, var de översta våningarna avstängda men hade blivit ett tillhåll för stans knarkare som bodde (och dog) i de gamla hotellrummen. hotellets lättillgängliga brandtrappa lockade också många upp på taket för att avsluta sina liv. inte så konstigt kanske att hotellet omgärdas av många berättelser om övernaturliga upplevelser. byggarbetarna som arbetade med renoveringen säger sig bland annat ha hört barnskratt på sjunde våningen där den ödesdigra branden startade och där många barn omkom.

vi bodde på sjunde våningen, men trots det fick vi en natts ostörd sömn i en av de skönaste sängarna jag någonsin sovit i (klås enbart av sängen i sviten på bellagio i las vegas och min kompis helenas monstersköna säng). kan verkligen rekommendera detta hotell om du någonsin är i krokarna av bakersfield.

ett annat ställe jag kan rekommendera är five and dime antiques som ligger i ett gammalt woolworth-varuhus, komplett med en woolworth luncheonette, den sista i hela usa som fortfarande är i bruk.

loppisen var urstor, tre våningar. vi orkade inte ens kolla igenom allt. men det blev ett fynd här. eller tre faktiskt, ett gäng julkulor. (fail sen att jag inte orkade köpa en julgran förra julen. jaja.)

när solen gick ner började vi bli törstiga och kvistade in på guthries alley cat, ”downtown bakersfield’s original dive bar” enligt turistsidan visitbakersfield.

”här skulle jag kunna sitta varje dag, dricka öl, humma med i musiken och tjuvlyssna på stammisarna” deklarerade jag för calle i en släng av divebar-romantik. sen googlade jag lite och fick reda på att det i februari förra året var det en aspirerande hell’s angels-medlem som blev knivhuggen till döds därinne. heh.

när det började kurra i magen knallade vi iväg till restaurangen 18hundred. belägen i en gammal banklokal som bara ett par år tidigare var helt nedgången, med lokala ekoråvaror på menyn och kombucha på tapp, checkade den av alla tänkbara hipsterkriterier.

en mycket förnöjsam kväll i kaliforniens texas var till ända.