vi frotterar oss (nästan) med kultureliten i savannah

jag trodde att jag uppnådde min kulturella topp år 2015 när jag fick gå på manillafesten. nu har jag också nått in på självaste kultursidorna i dn. i senaste boklördag finns ett himla fint reportage där bland annat jag och min kollega bia pratar om hur berättandet formas i takt med ljudbokens intåg och som belyser ämnet från flera intressanta vinklar.

men det här med att skrapa ihop kulturellt kapital är ju svåra grejer alltså. innan jag och calle åkte iväg till usa hade vi (eller kanske mest jag då) en önskan om att infiltrera kultureliten i savannah. jag såg framför mig hur vi skulle proffsmingla på förstklassiga cocktailpartyn och delta i spirituella konversationer med antikhandlare, konstnärer och superfräcka designers. och självklart skulle vi, i egenskap av Förläggare Från Europa Och Som Dessutom Kan En Massa Om Jättegamla Grejer respektive Sylvass Journalist Som Kan Jättemycket Om Politik Slash Skönlitterär Författare Som Skriver Om Avslöjanden i Maktens Korridorer, tas emot med öppna armar alltmedan det kulturella kapitalet ymnighetshornsprutade (ja, jag är ganska säker på att det är ett ord) runtomkring oss.

i realiteten lyste festerna förvånande nog med sin frånvaro. de flesta av våra konversationer med lokalbefolkningen gick ut på att beställa tacos, och de enda privata hem vi var hembjudna till var de hus vi hyrde. å andra sidan: tacos är gott och vi bodde fint så vi ska inte klaga.

men en gång hände det faktiskt att calle pratade med en annan författare under savannahs bokfestival. en annan gång minglade vi med Kulturella Personer och Lokala Makthavare på ett Väldigt Kulturellt Event, se bildbevis nedan!



det kulturella eventet i fråga var deFine art som arrangeras av scad, savannah college of art and design, och som de kulturkoftor vi är var vi såklart där. (dessutom var det gratis)

med en befolkning på 140 000 är savannah ingen gigantisk stad men både kultur- och restaurangutbudet kan mäta sig med långt större metropoler, till stor del tack vare scad. den onaturligt höga koncentrationen av amerikanska konstfackshipsters som glider runt på stan är också något som skyllas på scad. vogue påstår till och med att savannah är det nya brooklyn vilket torde resultera i hela södermalm vallfärdar dit inom en snar framtid. eller ja, det har väl redan börjat eftersom vi precis var där.

att lärosätet påverkat stadens utveckling i så stor grad har inte skett helt utan kontroverser. ägarnas entreprenöriella sätt att driva skolan kombinerat med en aggressiv plan för att köpa upp byggnader har gjort dem till en av de största fastighetsägarna i savannah och en kommersiell maktfaktor att räkna med. som en krönikor i lokaltidningen uttryckte det: vi kan inte enbart lita på att stans ekonomiska tillväxt ska vara beroende av turister och designstudenter.

men med ett litet glas vin i handen lärde vi oss att älska makten och konsten. ja, till och med stans hipsters.




och ja, hörrni, här är det ju på sin plats att varna för extremt arty bilder nedan. svartvitt och allt.


två av mina favoriter:
fotografen melissa spitz som dokumenterat sin mamma.

nedan ett interaktivt ljudverk som skapar en kakafoni av ljud och som mattas av och ökar i styrka beroende på hur många personer som befinner sig i närheten och hur skuggorna faller över högtalarna.


när denna rafflande kväll med kultureliten var till ända gick vi och käkade tacos.

tacohej!

vi närmar oss deadline och går jimmy carters fotspår

en helg för ett par veckor sen hyrde jag och calle bil och styrde kosan västerut. vår agenda för dagen var fullspäckad: besöka andersonville prison och national prisoner war museum samt jimmy carters födelsestad plains i georgia.

när vi kom till andersonville vräkte regnet ner, vilket i och för sig gjorde platsen rättvisa, men tanken på att gå runt på ett friluftsmuseum i ösregn kändes inte så härligt. som tur är älskar amerikaner att åka bil överallt så SJÄLVKLART kunde man låna en audioguide som guidade i en snitslad bilväg runt lägret.

i slutet av amerikanska inbördeskriget (som ibland kallas the war between the states i södern) levde här 45000 krigsfångar från nordstaternas armé i en inhägnad på 490×237 meter under alldeles mardrömslika former. från början vistades fångarna utomhus utan det minsta skydd mot sol och regn men lite senare fick de tillåtelse att bygga primitiva tält. lägret låg i en sänka och längst ner låg en bäck som var den enda vattenresursen i lägret. eftersom den tjänstgörande fängelsepersonalen använde bäcken för sina toalettbehov lite längre upp spreds sjukdomar vilket bidrog till att dödligheten var närapå 30% i lägret.

idag finns inga lämningar kvar av den ursprungliga träkonstruktionen. men om du tittar på bilden ovan visar raden med vita pinnar längst till vänster var det yttre planket sträckte sig. för att undvika att fångarna grävde en tunnel under planket eller klättrade över och rymde reste man ett inre staket. utrymmet mellan palissaden och det inre staketet blev en no go-zone och om man så mycket som lutade sig över staketet blev man skjuten. the deadline, som staketet kallades, är alltså pinnarna till höger i bild ovan.

och det är alltså härifrån uttrycket deadline kommer. på national prisoner war museum som ligger i anslutning till lägret finns en yttepytte träbit på 2×2 cm bevarad från deadline-staketet. det var en otroligt märklig känsla att se något så litet som i hög grad styr merparten av våra liv idag.


måste för övrigt verkligen rekommendera ett besök på muséet. stora delar av utställningen behandlar inte bara andersonville, utan även krigsfångar i modern tid. eftersom vi hade ett späckat schema hann vi bara gå en snabb tur men det belyste verkligen den mänskliga erfarenheten av krig på ett sätt som jag blev väldigt berörd av. kanske för att man också lät anhöriga (läs: merparten kvinnor) komma till tals. krig berör inte bara de som är ute på fältet utan de som väntar på besked hemma också.

sedan var det dags att åka vidare. en halvtimme senare befann vi oss i den sömniga småstaden plains där usa:s 39:e president föddes. (och fortfarande bor, SAMT undervisar i söndagsskolan!)

jimmy carters high school har byggts om till museum.


carter anses vara en av usa:s svagare presidenter och förlorade stort mot reagan 1980, men efter att ha besökt muséet (och eventuellt hjärntvättats) kan jag säga att jimmy carter numera är min favoritpresident. han är så otroligt vanlig på ett sånt härligt helyllesätt. listar några anledningar nedan:

• han är den första presidenten som föddes på ett sjukhus.
• han är den enda presidenten som har levt i subventionerade bostäder.
• han har i hela sitt liv arbetat aktivt för medborgerliga rättigheter, en inte helt lätt uppgift om man började sin politiska karriär i djupaste södern i georgia och var beroende av att få även rasisternas röster för att bli vald.
• han deklarerade att han skulle ställa upp i georgias guvernörsval 1970 från en sunkbar i atlanta.
• enligt vissa källor var det också från en sunkbar i savannah som han deklarerade att han skulle ställa upp i presidentvalet.
• hans bror billy höll jimmy nere på jorden. billy ägde bensinstationen i plains och stod oftast med en öl i handen och luftade sina tankar om sin brors politiska tillkortakommanden för alla som ville höra. en pr-persons mardröm med andra ord. billy fick så småningom sitt eget öl, billybeer, men tyckte det blev pinsamt efter ett tag. inte för att det försvårade för sin brors politiska karriär, utan för att det var en äcklig öl. pbr var helt enkelt godare.
• jimmy har uträttat mer efter sitt presidentskap än innan. efter att han förlorade mot reagan instiftade han the carter center som bland annat övervakar val, medlar i politiska konflikter och stärker världshälsan. bland annat har organisationens arbete nästan helt utrotat guineamaskinfektioner. från 3,5 miljoner fall årligen 1986 till 25 dokumenterade fall 2016. vilken annan president har lyckats utrota en sjukdom liksom?
• han och hans fru driver en kombinerad bed & breakfast och antikbutik i plains. han ville starta hotell och hans fru ville starta antikbutik, detta blev kompromissen.
• han är den enda president som hävdar att han sett ett ufo.

 

en ståndsmässig och ytterst bildskön utflykt till jekyll island

för att vara en person som inte har körkort, samt i dessa miljöångesttider, är jag omodernt orimligt peppad på det här med bil. eller så är det just mitt snålt tilltagna bilåkande som gör att jag verkligen uppskattar lyxen, friheten och inte minst, att slippa kånka på tunga saker i allehanda kollektivtrafik. att få vara tyst och glo ut på ett landskap i förändring, med en bra låtlista i högtalarna och ett inomhusklimat som lyder ens minsta vink, det är ungefär det bästa jag vet.

och allra bäst gillar jag att åka bil i usa. mäktiga bergsvyer, lucky luke-öken, sunkiga trailers längs med grusvägar, utspritt köplåde-sprawl, motorvägar, det spelar ingen roll, allt är nästan lika spännande. calle är dock inte lika glad över sega bilförare med automatlåda och flerfilsbytare som aldrig kan använda blinkers, men sånt slipper jag ju tänka på.

i alla fall, vår hyresvärdinna hade tipsat om att besöka jekyll island, ca två timmar med bil från savannah. så förrförra helgen kvitterade vi ut en liten majjainrökt hyrbil (ja, du läste rätt, vem I HELA FRIDEN röker på i en HYRBIL? och med tanke på hur mycket den luktade, rätt mycket dessutom!). vi bad en bön om att inte bli stoppade av snuten under resans gång och begav oss sedan söderut på små vägar, kantade av illaluktande marskland, längs med georgiakusten.


ön har en ganska intressant historia. den köptes upp av ett gäng miljonärer i slutet av 1800-talet som förvandlade den till en exklusiv semesterö för gräddan. man startade en klubb där medlemmarna fick fem tunnland mark var och tillåtelse att bygga en semesterstuga i närheten av ett enormt klubbhus. varje medlem måste äga minst en miljon dollar och det fick finnas som mest hundra medlemmar. gäster fick aldrig stanna längre än två veckor i taget, oavsett hur rika de var. trots de strikta reglerna levde man synnerligen gott under vintersäsongen, även om stackars j.p. morgan inte kunde förtöja sin lyxyacht i klubbens marina eftersom den var för stor. trist när sånt händer asså.

år 1900 ägde medlemmarna i the jekyll island club tillsammans nära 1/6 av världens samlade tillgångar. intressant nog var det en bidragande faktor även till dess nedgång. under andra världskriget fick klubben allt svårare att överleva och efter att en tysk utbåt siktats i närheten insåg delstaten vad som kunde hända om en stor andel prominenta personer befann sig – helt oskyddade – på ett och samma ställe. klubben stängdes.




idag har the astors, vanderbilts, morgans och roosevelts flugit sin kos. ön ägs numera av delstaten georgia och många av semesterhusen är öppna för allmänheten. vi anlände ön ganska sent och orkade inte gå på några visningar utan gick istället ner för att äta sen lunch vid piren.




jag hade aldrig sett tidvatten innan, så det var coolt att se. vi såg även ett gäng delfiner som simmade ett par hundra meter ut i vattnet. det var fint.

den ytterst oavsiktligt färgkoordinerade lunchen bestod av öl och en lowcountry boil.

sedan tog vi bilen till öns norra sida där vi parkade bilen och tog oss ner till driftwood beach. och förlåt för en miljard bilder nedan, men det var så före-bann-at fint.







färgerna. ljuset. allt var magiskt. åk dit om ni kan!

men stället med godaste drinkarna då?

insåg precis att jag lämnade en Väldigt Viktig Fråga hängande i luften i mitt förra inlägg. om alleycat serverar de näst godaste drinkarna i savannah, vilket etablissemang snor förstaplatsen då? vavavava?

jo, mina damer och herrar:


i savannahs näst finaste byggnad ligger artillery bar. (den finaste byggnaden är alex raskin antiques som jag har berättat om tidigare). artillery är ett riktigt helvete om man hatar mixologbarer. vilket jag av princip gör, men till och med jag smälter när det är så estetiskt tilltalande och man får så förbaskat goda drinkar. uppskattar också personalens förhållningsorder: inga flipflops eller hattar. bete dig som den herre eller dam du är. uppför dig inte otrevligt. tack, tack.

annan sjukt bra sak är att de har ringklockor på väggen vid varje bord så att man kan kalla på personalen när man är törstig och glaset är tomt. men jag har aldrig hunnit trycka på knappen för tyvärr är servicen så förbaskat snabb. verkligen trist alltså.


här intas a bit of a pickle, en synnerligen trevlig ginbaserad drink med dill.

här synas drinkar och får med beröm godkänt.

här pratas det tydligen om så tråkiga saker att hanna måste rädda sig medelst dyka djupt i drinken. lätt hänt på detta ställe även utan tråkiga samtalsämnen.

martin luther king day och ett taffligt försök till samhällsanalys (fast det blev mest en massa frågor)

igår var det martin luther king day, en dag som firas i över hundra länder den tredje måndagen i januari till minne av medborgarrättskämpen martin luther king jr. i usa är det en allmän helgdag och här i savannah firas dr king med en årlig parad. vid lunchtid svängde den förbi oss vid mlk boulevard så vi bestämde oss för att gå ut och titta på folkfesten. det var ingen hejd på entusiasmen och folk hade dragit ut stolar och grillar för att fira loss rejält.



jag är ju inte särskilt bevandrad i varken amerikansk politik eller samhällsliv men några saker som blev väldigt uppenbara för oss var följande:

det fanns nästan inga vita i paraden.
det fanns nästan inga vita som tittade på.

vi bor söder om the historic district, i något som kallas west victorian district. ett ganska intressant område om man vill se gentrifiering i livetakt. det är ett ganska blandat område med social housing units och snutpådrag för jämnan samtidigt som det lockar new york- och londonhipsters, som köper upp och rustar gamla viktorianska ruckel för att komma ner i boendekostnader och för att hyra ut. savannah är också en stad med relativt stora klyftor, där 22% lever under fattigdomsgränsen (att jämföra med riksgenomsnittet som ligger på 12%). något som blir väldigt uppenbart när man är inne i the historic district som är den fina delen av savannah, med alla sina stora hus och grönskande torg. det är vä-häldigt vitt. och rikt. eller som en kille vi pratade med en blöt fredagskväll på en dive bar uttryckte det: ”i’m probably the only black guy living in the historic district”.

om vi går in mot stan kanske demografin ändras tänkte vi och traskade tjugominuterspromenaden in till broughton street där paraden också gick förbi. kanske är det där alla vita hänger en dag som martin luther king day?

det var ingen vidare publikrusning direkt. vilket är ganska märkligt, för broughton street är ungefär som savannahs motsvarighet till drottninggatan.

är folk nöjda med att ha det så här uppdelat? (ironiskt i så fall med tanke på martin luther kings budskap). eller bryr sig inte den vita befolkningen i savannah för att de inte kan (vill?) relatera? eller har jag en endimensionell syn på vad det innebär att hedra någon? hur ser firandet ut i övriga amerikanska städer? (vi vet ju alla vad presidenten pysslade med, nämligen sin 94:e golfrunda sedan han blev president). eller är det en så enkel förklaring som att masskjutningen som inträffade på fjärde juli i savannah förra året har satt sina spår (å andra sidan var det inga problem att samlas vid kajen för nyårsfirandet)?

nånstans här önskar jag att jag orkade öppna en bok om det amerikanska samhällsklimatet så att jag kunde leverera någon intelligent slutsats. men för en person som ljuger om att den läser filterartiklar (även de inte ens är på någon slags djuplodande nivå) blir det här lite för mycket och hjärnan imploderar.

jag gör som alltid när orden tryter och bjuder istället på bilder från när vi besökte martin luther kings barndomshem i atlanta.