ett turistigt savannahtips!

jaha, här står vi och köar i nästan arla morgonstund. men vad är det vi köar till? jo, har du någonsin vägarna förbi savannah måste du gå på mrs wilkes dining room, en lunchrestaurang som öppnade på 40-talet och som serverar hederlig sydstatsmat utan krusiduller. öppettiderna är mellan 11 och 14 varje vardag så vill du hinna med första sittningen gör du rätt i att börja köa vid tiotiden. eftersom jag är allergisk mot köande så var jag avigt inställd till hela spektaklet (köer var faktiskt en stor bidragande faktor till att jag slutade gå på klubb, detta ständiga köande in på klubbar, sen i baren, till toaletten och så till baren igen, till toaletten igen osv).

misstänksamheten eskalerade när jag såg att mrs wilkes ligger på nr 4 på tripadvisors lista över restauranger i savannah, vilket i min bok inte är ett bra tecken. och som grädde på moset är jag inte heller superförtjust i stabbig sydstatsmat. men ibland är det ju kul att ha fel!

upplägget då: är man inte tillräckligt många, dvs tio stycken, delar man bordet med helt okända människor, i vårt fall ett gäng trevliga äldre damer från michigan som kände ägaren och helt sonika plankade in utan att stå i kö. den äldsta bastade 90. slutsats: du blir aldrig för gammal för att planka. viktig livsvisdom.

den fasta menyn består av olika sorters rätter och tillbehör (räknade till 27 olika skålar), däribland fried chicken, rutabaga, potatismos, olika sorters bönor, biffstuvning, coleslaw, collard greens med mera med mera med mera. dryckesvalet var lätt avklarat: sweet or unsweetened ice tea. efterrätten: bananpudding eller peach cobbler. och hörrni, det var så gott!
precis när vi skulle betala bad mannen i kassan oss att fylla på deras nålkarta eftersom vi kom från sverige. det känns mycket fint att vara förevigad på klassisk mark i min favoritstad.

Annonser

vi frotterar oss (nästan) med kultureliten i savannah

jag trodde att jag uppnådde min kulturella topp år 2015 när jag fick gå på manillafesten. nu har jag också nått in på självaste kultursidorna i dn. i senaste boklördag finns ett himla fint reportage där bland annat jag och min kollega bia pratar om hur berättandet formas i takt med ljudbokens intåg och som belyser ämnet från flera intressanta vinklar.

men det här med att skrapa ihop kulturellt kapital är ju svåra grejer alltså. innan jag och calle åkte iväg till usa hade vi (eller kanske mest jag då) en önskan om att infiltrera kultureliten i savannah. jag såg framför mig hur vi skulle proffsmingla på förstklassiga cocktailpartyn och delta i spirituella konversationer med antikhandlare, konstnärer och superfräcka designers. och självklart skulle vi, i egenskap av Förläggare Från Europa Och Som Dessutom Kan En Massa Om Jättegamla Grejer respektive Sylvass Journalist Som Kan Jättemycket Om Politik Slash Skönlitterär Författare Som Skriver Om Avslöjanden i Maktens Korridorer, tas emot med öppna armar alltmedan det kulturella kapitalet ymnighetshornsprutade (ja, jag är ganska säker på att det är ett ord) runtomkring oss.

i realiteten lyste festerna förvånande nog med sin frånvaro. de flesta av våra konversationer med lokalbefolkningen gick ut på att beställa tacos, och de enda privata hem vi var hembjudna till var de hus vi hyrde. å andra sidan: tacos är gott och vi bodde fint så vi ska inte klaga.

men en gång hände det faktiskt att calle pratade med en annan författare under savannahs bokfestival. en annan gång minglade vi med Kulturella Personer och Lokala Makthavare på ett Väldigt Kulturellt Event, se bildbevis nedan!



det kulturella eventet i fråga var deFine art som arrangeras av scad, savannah college of art and design, och som de kulturkoftor vi är var vi såklart där. (dessutom var det gratis)

med en befolkning på 140 000 är savannah ingen gigantisk stad men både kultur- och restaurangutbudet kan mäta sig med långt större metropoler, till stor del tack vare scad. den onaturligt höga koncentrationen av amerikanska konstfackshipsters som glider runt på stan är också något som skyllas på scad. vogue påstår till och med att savannah är det nya brooklyn vilket torde resultera i hela södermalm vallfärdar dit inom en snar framtid. eller ja, det har väl redan börjat eftersom vi precis var där.

att lärosätet påverkat stadens utveckling i så stor grad har inte skett helt utan kontroverser. ägarnas entreprenöriella sätt att driva skolan kombinerat med en aggressiv plan för att köpa upp byggnader har gjort dem till en av de största fastighetsägarna i savannah och en kommersiell maktfaktor att räkna med. som en krönikor i lokaltidningen uttryckte det: vi kan inte enbart lita på att stans ekonomiska tillväxt ska vara beroende av turister och designstudenter.

men med ett litet glas vin i handen lärde vi oss att älska makten och konsten. ja, till och med stans hipsters.




och ja, hörrni, här är det ju på sin plats att varna för extremt arty bilder nedan. svartvitt och allt.


två av mina favoriter:
fotografen melissa spitz som dokumenterat sin mamma.

nedan ett interaktivt ljudverk som skapar en kakafoni av ljud och som mattas av och ökar i styrka beroende på hur många personer som befinner sig i närheten och hur skuggorna faller över högtalarna.


när denna rafflande kväll med kultureliten var till ända gick vi och käkade tacos.

tacohej!

vi har det livat på bonaventure cemetery

en helg för ett par veckor sedan kände vi för att stirra döden i vitögat, så vi tog en uber till bonaventure cemetery som ligger ungefär en halvtimme med bil från savannah. det är en av de mest kända kyrkogårdarna i södern, eller som en sajt förklarande uttrycker: ”the père lachaise of the united states”. minus superkändisarna skulle jag vilja tillägga. om man då inte räknar johnny ”moon river” mercer, även om oscar wilde lär ha besökt kyrkogården och sagt att den var makalös.

och makalös är den faktiskt. bonaventure är, tillsammans med rocky springs, en av de vackraste kyrkogårdar jag har besökt. den är precis som själva sinnebilden av en kyrkogård. härligt förresten att jag har blivit väldigt amerikanskt överdriven i mina inlägg. den vackraste kyrkogården, stället med bästa drinkarna osv.

i alla fall, för den som läst midnatt i ondskans och godhetens trädgård (eller THE BOOK som den rätt och slätt kallas här) kan det vara intressant att veta att statyn på omslaget (som egentligen inte alls har något med berättelsen att göra) ursprungligen stod på en familjegrav i bonaventure. den donerades dock till the telfair museum eftersom man trodde att statyn skulle förstöras av besökare. älskar för övrigt att kyrkogården, precis som med väldigt många andra saker i usa, är anpassad för bilister. vid vårt besök såg vi flera personer som körde runt på kyrkogården för att fota the highlights utan att ens orka lämna bilen. hehe.

och som med precis ALLT i savannah berättas det givetvis en massa historier av mer eller mindre trovärdig karaktär om kyrkogården. från början låg här ett plantage men någon gång under 1700-talet brann huvudbyggnaden ned. det påstås att branden började mitt under en stor middagsbjudning men att detta inte hindrade värdpar och gäster från att festa vidare. man bad helt enkelt tjänstefolket att bära ut middagsbordet i trädgården och medan elden rasade utbringades en skål för värden, huset och elden. och värden svarade med att höja glaset, dricka och sedan hiva kristallglaset in i ett träd. och än idag kan man höra skratt och ljudet av krossat glas om man lyssnar noga.



att huset brann ned stämmer, men sanningshalten i övrigt är det lite sisådär med. men det säger en hel del om hur de boende i savannah vill uppfattas.

hörde jag en skål förresten?

men stället med godaste drinkarna då?

insåg precis att jag lämnade en Väldigt Viktig Fråga hängande i luften i mitt förra inlägg. om alleycat serverar de näst godaste drinkarna i savannah, vilket etablissemang snor förstaplatsen då? vavavava?

jo, mina damer och herrar:


i savannahs näst finaste byggnad ligger artillery bar. (den finaste byggnaden är alex raskin antiques som jag har berättat om tidigare). artillery är ett riktigt helvete om man hatar mixologbarer. vilket jag av princip gör, men till och med jag smälter när det är så estetiskt tilltalande och man får så förbaskat goda drinkar. uppskattar också personalens förhållningsorder: inga flipflops eller hattar. bete dig som den herre eller dam du är. uppför dig inte otrevligt. tack, tack.

annan sjukt bra sak är att de har ringklockor på väggen vid varje bord så att man kan kalla på personalen när man är törstig och glaset är tomt. men jag har aldrig hunnit trycka på knappen för tyvärr är servicen så förbaskat snabb. verkligen trist alltså.


här intas a bit of a pickle, en synnerligen trevlig ginbaserad drink med dill.

här synas drinkar och får med beröm godkänt.

här pratas det tydligen om så tråkiga saker att hanna måste rädda sig medelst dyka djupt i drinken. lätt hänt på detta ställe även utan tråkiga samtalsämnen.

alex raskin antiques

okej, nu har jag fått gnälla lite så nu tar vi ett inlägg med bara härligheter tycker jag!

något som gör mig väldigt glad är gamla hus och att titta på gamla prylar som är till salu. i savannahs vackraste byggnad vid monterey square ligger alex raskin antiques som på det allra underbaraste sätt kombinerar mina två favoritintressen. hela huset är fullproppat med gamla antika prylar och möbler och precis när man tror att man har tittat på allt så hittar man ytterligare en trappa som leder upp till en ny våning. huset är i ett ganska bedagat skick, och sista trappan upp till vinden är inget för räddharar, här svajar det rätt rejält.










så här glad var hanna efteråt! och hon har gått i en triljard antik- och secondhandbutiker och loppisar. då fattar ni kanske hur bra det är.


mitt och hannas bästa savannah-tips!

”hey, weren’t you guys here yesterday?”

ja, men hittar man ett magiskt bbq-ställe fem minuters gångväg hemifrån, som dessutom huserar i en gammal och estetiskt tilltalande ombyggd tågvagn så får man gå dit två gånger på raken. så det så.

first african baptist church

regnet har öst ner tre dagar sträck och jag har suttit och huttrat under två lager filtar eftersom värmen i lägenheten har snittat på ohärliga sexton grader. men i söndags sken solen så vi bestämde oss för att ta oss ner till historic district och gå en guidad tur i first african baptist church. kyrkan byggdes av slavar år 1775 och är den äldsta afroamerikanska kyrkan i usa. den utgjorde också en station i the underground railroad, nätverket som smugglade slavar till nordstaterna och kanada. enligt vår guide byggdes kyrkan främst för detta ändamål eftersom ett aktivt deltagande i den kristna tron inte drog misstänksamheten till sig. även om det innebar att man blev tvungen att smuggla slavarna bara ett par hundra meter från det torg där slavhandeln pågick, alltså mitt framför näsan på slavägarna.

invigda kunde se att kyrkan var en station i nätverket om de sneglade upp på kyrkans innertak som är mönstrat i nio rutor.

slavarna gömdes under golvet i kyrkan i väntan på att skeppas ut ur hamnen. andningshålen i golvet maskerades genom att de borrades i formen av ett kongokosmogram, en afrikansk symbol som visar livet och döden.
jag var inte så intresserad av att läsa den pulitzervinnande boken the underground railroad av colsom whitehead innan (den har inslag av magisk realism och järnvägen är en riktig tunnelbana istället för en metafor). men nu blev jag ändå nyfiken. jag kanske ska ge den en chans ändå?