pukor och trumpeter, vi har äntligen kommit till det elfte och sista inlägget som handlar om min och calles roadtrip i kalifornien. de andra delarna finns här: 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9 och 10.
sista dagen i silverlake bestämde vi oss för att göra en la la land slash ung rebell och åka till griffith park och observatoriet som ligger på mount hollywood.
fin utsikt från promenaden upp.
observatoriet öppnade 1935 och har varit öppet och gratis för allmänheten sedan dess.
jag ville kolla upp observatoriets tesla-spole som de visar upp ett par gånger om dagen. men tyvärr kom vi ett par minuter för sent och jag orkade inte vänta tills nästa tid. jaja, nästa gång.
kolla in det fantastiska taket!
obligatorisk hollywood-bild, check.
nästa turist-stopp var den ikoniska figure 8-mural som avporträtterades på elliott smith’s album figure 8 från år 2000. till skillnad från hela min generation var jag hyfsat oberörd när jag fick höra om curt cobains död. men jag grät floder när jag fick nyheten om elliott smiths död.
hans spelning på studion 1998 är fortfarande en av de bästa konserter jag varit på, finns att lyssnas på här för den som vill höra.
sidenote: man kan höra min exkilles kompis love skrika önskelåtar mellan låtarna, annars är det så himla fint att höra hur knäpptyst publiken är medan elliott sjunger. snacka om respekt <3.
bredvid figure 8 ligger också en annan ikonisk plats, nämligen trappan i the music box, eller pianoexpressen som den heter på svenska, där helan och halvan ska leverera ett piano till ett hus som ligger högst upp i en trappa. calle fick illustrera, utan piano dock.
sedan knatade vi till echo park och åt banh mi på en restaurang i närheten.
klipp till nästa dag och nästa lunch som blev den numera famösa popeyes chicken sandwich. och det är bara att hålla med, den var urgod.
och på kvällen var vi på den ikoniska rainbow bar & grill på sunset boulevard, det självklara hänget för diverse rockstjärnor på sjuttio- och åttiotalet.
sedan vaknade vi upp här, på det fantastiska venice beach house igen.
och efter en stärkande frukost gav vi oss iväg till flygplatsen.
tror jag slog något slags rekord i att vara förutseende med tid till flighten. det är bara 13 minuters bilresa från hotellet till lax, men då det var amerikanernas största resehelg thanksgiving åkte vi mot flygplatsen med hela fem timmar tillgodo eftersom vi skulle lämna hyrbil. vilket var en väldigt bra grej fick till och med calle erkänna, enbart transfern mellan bilutuhyrningen och flygplatsen tog nästan en timme på grund av all trafik.
det var det hela!
nostalgifabriken 