”hur går det med körkortet?” är den fråga jag oftast får just nu. och för att svara på frågan: det går inte bra, tackar som frågar. det går till och med sämre än förväntat.
under våren har jag verkligen försökt att omforma min fasta övertygelse om att jag inte är gjord för körning till följande: allt sitter i huvudet. tror man att man kan köra, så kan man. till min hjälp: dubbla examina i (förvisso) humanistiska och samhällsvetenskapliga ämnen, expert på att förutse situationer, flexibel, uppvuxen med lynnig stadstrafik.
herregud, till och med artonåringar och idioter har körkort, så varför inte jag?
med tio genomförda lektioner, det vill säga halvvägs in i (den mest omfattande) kursen har jag fortfarande inte tagit mig förbi växlingsmomentet. jag är godkänd på 2%, det vill säga inledande manövrering, när jag borde ligga på 50%. jag tänker att det är bra att min inre duktiga flicka, den som aldrig skulle våga om hon inte var säker på att hon klarade det, får lite kbt-träning i hur man rycker på axlarna även fast saker (koppling, växlar, bromsar) inte går som man vill. ibland är det mycket frustrerande.
men framförallt går det förbannat långsamt.
jag vet vad min körlärares ord ”vad bra, du kämpar på” egentligen betyder. på senare tid har det kompletterats med ”du vet att du kan ta körkort för automat, va?”. och som senast ”det är min skyldighet att upplysa om att körkortet kommer bli kostsamt om du kör med oss utan att köra privat också”. min envishet är både en gåva och en förbannelse.
annars händer det inte mycket. jag går upp tidigt på morgonen, äter min landetfrukost bestående av yoghurt med jordgubbar, ägg från bäsbo och så mackor från finska bageriet. kaffe, alltid kaffe. sätter mig sen på bussen till eskilstuna.
i väntan på bussen tillbaka till äsköping går jag på myrorna. det är den enda loppisbutiken inom gångavstånd så jag kan sortimentet vid det här laget. ibland får jag med mig något hem.
jag blandar en drink eller tar ett glas vin när jag kommer hem från körskolan (because i’ve never been so much worth it) och läser en stund eller lyssnar på p1. fråga mig vad riksdagspartierna vill uträtta nästa mandatperiod, jag kan allt vid det här laget.
när skuggan kommer till grönsakslandet går jag ett varv och rensar ogräs.
jag håller vattnandet till ett minimum. inte för att jag är för lat för att springa mellan brunnen och grönsakslandet, utan för att jag har fått en irrationell rädsla för att ramla ner i det mörka hålet. brunnen är 2,75 meter djup men ganska smal, skulle man kunna pressa fötterna mot den andra sidan och sakta ta sig upp den vägen? jag vet att de här tankarna förmodligen är en släng av lappsjuka, men tills vidare får sockerärtorna och mangolden kämpa på. precis som jag.
jag målar trädgårdsmöbler och svettas i 26-gradig värme på kvällskvisten.
eller så plockar jag körsbär eller hallon.
jag tittar på regnmolnen som aldrig verkar komma över på min sida om vägen.
på helgen kommer calle ut. vi gör något duktigt, typ snickrar en ny trapp. sedan åker han hem.
så har ytterligare en semestervecka gått. och trots allt har jag det bra härute. jag saknar inte stan alls.
