tunnis nummer tre

tunnis nummer tre är älskaren av marguerite duras (den första och andra tunnisen kan du läsa om här). när jag hade läst klart dem insåg jag att det visst blev ett omedvetet tema här.

precis som i föregående tunnisar är huvudpersonen en ung tonårstjej. men om de tidigare huvudpersonerna lever ett privilegerat och bekymmerslöst liv tillhör alter egot i duras bok en dysfunktionell familj präglad av moderns galenskap och den äldre broderns våldsamheter. de lever i indokina och borde tillhöra den kolonialistiska vita överklassen, men efter faderns död och moderns mindre lyckade affärer är de utblottade.

när huvudpersonen träffar en ung kinesisk affärsman på en färja inleds en ojämlik romans. han är en vuxen man, hon är blott femton år. han är ofattbart rik, hon är fattig. hon är fransyska, han är kines. det är en relation dömd att misslyckas.

duras skriver fragmentariskt, en strid ström av minnen, och de suggestiva meningarna suger in mig i berättelsen. det är hypnotiserande.

även om duras inte själv gillade älskaren (som enligt henne är en flygplatsroman som hon skrev när hon var full) gillar jag älskaren jättemycket. det är berättarkonst på hög nivå och jag ser fram emot att läsa mer.

tunnis nummer två

nu har vi kommit till tunnis nummer två som är summer crossing av truman capote. (tunnis nummer ett kan du läsa om här.)

när jag jobbade på pocket shop fick man ta två läsex varje månad. jag, och många av mina kollegor, tog den här tidigare opublicerade romanen (eller romanutkastet rättare sagt) som läsex när den kom år 2005. men till skillnad från mina mer snabbläsande kollegor har jag alltså inte kommit mig för att läsa den förrän nu.

sjuttonåriga grady bestämmer sig för att stanna i new york medan hennes rika föräldrar åker till europa för att – för första gången sedan andra världskrigets slut föregående sommar – se om sitt hus på rivieran. världskriget har inte bara lämnat en värld i spillror, gamla konventioner har börjat krackelera och en ny tid anas. bradys sommar fylls av nattliga äventyr, alkohol och en romans med en ung judisk man som arbetar med att parkera bilar. hennes föräldrar skulle förmodligen dö av chock om de visste vad hennes dotter höll på med och det hela tar en ände med förskräckelse. såklart.

capotes prosa är mångordig och svulstig och mängden information i varje mening är omfattande. trots att boken bara är dryga 150 sidor lång är det som att drunkna i en stor våg av ord. för en person som inte haft mer än fem timmars ihållande sömn på snart fem månader blev läsningen därför smått panikartad. det var inte riktigt det här jag tänkte mig när jag sajnade upp på att läsa en tunnis.

slutligen: summer crossing var inte min kopp te, även om jag gillade slutet väldigt mycket. där brände det liksom till och jag överrumplades på det allra bästa sätt. men mest fascinerande var ändå förordet skrivet av capotes advokat som berättade om bokens tillblivelse och hans resonemang kring huruvida man skulle ge ut boken trots att upphovsmannen är död. för mig som jobbar i bokbranschen var det väldigt intressant läsning om moraliska ställningstaganden kring verk och upphovsperson.

en av tre tunnisar jag har läst på sistone

förra helgen mötte jag och märta upp andreas för en lördagsöl. innan vi skulle gå bad jag andreas passa märta medan jag gick på toa. efter uträttade behov kom jag tillbaka till bordet varpå andreas i mycket imponerad ton utbrast ”det gick fort!”.

att vara supereffektiv med den lilla tid man har sammanfattar inte bara mitt föräldraskap just nu, utan även min läsning. för att inte nedslås av det faktum att min lästid för fysiska böcker gravt reducerats har jag sedan en tid gått över till bokhyllans olästa tunnisar. och nu har jag läst tre av dem.

först ut är klassikern bonjour tristesse av françoise sagan.

det är femtiotal och på franska rivieran semestrar sjuttionåriga cecile med sin pappa. deras bekymmerslösa tillvaro hotas när pappan visar seriöst intresse för en kvinna och det ska visa sig att cecile är beredd att göra vad som helst för att få ha sin pappa för sig själv.

bonjour tristesse är en klockren beskrivning av tonårstiden. den initiala förvåningen och den efterföljande tillfredsställelsen när vuxenvärlden faktiskt börjar lyssna på vad man har att säga. en dörr till en helt ny värld står på glänt. så ovant och så oerhört spännande.

medan jag läser får jag skamsköljningar. cecile är lillgammal och störig, och jag tror tyvärr att jag var ungefär likadan när jag struttade runt i korridorerna på södra latin och Visste Bättre än alla andra.

de flesta läser nog den här som unga, men i min (nästan?) medelålders läsning tycker jag att boken verkligen sätter fingret på vad som skiljer (de flesta) tonåringar från (de flesta) vuxna; förmågan till konsekvenstänkande. på gott och ont.

vilka andra tunnisar jag läst? stay tuned.