sommarlektyren 2021

vad läser du i sommar?
följande böcker har jag offlajnat på storytel:

the southern book club’s guide to slaying vampires av grady hendricks – en stekta gröna tomater i draculatappning om en bokklubb i charleston i south carolina som råkar på en mycket mystisk man samtidigt som barn i grannskapet börjar försvinna. jag tyckte den här påminde om true blood-serien av charlaine harris som jag gillade väldigt mycket, och då alltså inte tv-serien (som faktiskt skiljer sig en hel del från bokserien) även om jag gillade tv-serien också. denna bok liknar hur true blood-böckerna levererar hemska händelser och groteska detaljer på ett överraskande och uppfriskande humoristiskt sätt. humorn finns inte alls i tv-serien tyvärr.

vit eld av thomas mullen – andra delen i den lehane-doftande deckarserien om de första svarta poliserna boggs och smith i atlantakåren på femtiotalet. älskade den första delen darktown.

sommaren på park avenue av renee rosen som, i händerna på den legendariska chefredaktören helen gurley brown, skildrar hur cosmopolitan på 1960-talet gick från dammig tidskrift till en bibel för unga kvinnor. ända sedan jag läste rona jaffes the best of everything för en massa år sen har jag min guilty pleasure varit på temat ”ung kvinna kommer till new york på femtio-sextiotalet för att jobba och ta för sig av vad staden har att erbjuda”. baksidestexten på denna börjar:

new york 1965. new york är rätt stad att befinna sig i för självständiga unga flickor som alice weiss […]

ja, och sen behövde jag liksom inte läsa längre för att veta att detta var rakt upp i min gränd.

samtycket av vanessa springora – självbiografiskt om den kulturprofilen-liknande metooskandal som skakade frankrike förra året. vanessa är bara fjorton år gammal när hon inleder en sexuell relation med en femtioårig kulturman – inför ögonen på hela kulturfrankrike som låter det hända.

winter of the world av ken follett – andra delen i the century trilogy och den jag lyssnar på just nu. nittonhundratalets hela historia genom några livsöden i usa, england, ryssland och tyskland. detta är verkligen en perfekt sommarbok som har varit med mig när jag diskar, skrapar färg och påtar i trädgården. jag har fem timmar kvar av totalt 30 men tack vare den totala avsaknaden av gestaltning är det extremt lättlyssnat. hehe. inget litterärt finlir alltså, snarare känns det som en kompis i örat som berättar en saga och hittar på lite allteftersom.

fysiska böcker:

på tal om the best of everything så är min godnatt-bok the fame game av just samma författare. vad den handlar om? jo, ung kvinna kommer till new york för att jobba och ta för sig av vad staden har att erbjuda … den unga gerry thompson är assistent till en av new yorks hetaste talangagenter och får uppleva glamour, kärlek och kändisskapets baksidor. en perfekt välskriven lättviktare i sommarhettan.

you think it, i’ll say it av curtis sittenfeld. sätter mig på hästen igen efter förra sommarens magplask i form av rodham. detta är en samling ögonblicksnoveller med huvudkaraktärerer som närmar sig det sena trettio eller tidiga fyrtio där kontakten med gamla gymnasie- och universitetsvänner eller ytliga bekantskaper sätter igång en metamorfos.

kväll i paradiset + välkommen hem av lucia berlin. en samling självbiografiska noveller som jag varit mycket peppad på, men som ärligt talat är lite seg. har lagt den lite åt sidan just nu.

p1 går ju på hela dagarna på landet. jag fastnade för den historiska dokumentären häxmorden, om häxprocesserna kring bålberget i ångermanland. drog mig till minnes att vi har vägen mot bålberget av therese söderlind liggandes i bokhyllan här på landet. den utspelar sig i fyra tidsplan, bland annat på 1970-talet där den livskrisande jacke försöker hålla ihop sin familj och på 1600-talet där vi får följa malin som anklagas för häxeri.

jag tycker att böcker som utspelar sig kring suggestiva händelser i historien ofta är platta och inte har så mycket att säga förutom att själva fonden är spännande. men den här är annorlunda. jag är mycket imponerad över söderlinds ömsinta och lyhörda skildring, skriven med lätt hand, av bräckliga familjeband i 1970-talets norrland. den senare delen av boken är inte lika stark men är likväl något av det bästa jag läst på väldigt länge. rekommenderas varmt!

igår hittade jag dessutom ett gammalt ex i bokhyllan av och solen har sin gång av ernest hemingway och drog mig till minnes att sandra beijer hyllat denna. fylla och håglöshet i paris hos ett kompisgäng – what’s not to like?

ett par bokinköp och ett slags inlägg i kultürdebatten

eftersom jag har jobbat hemma sedan mars förra året har jag befunnit mig norr om slussen ytterst sällan det senaste året. men för ett par veckor sedan skulle vi uträtta ett ärende på stan så jag passade på att slinka in i en (nästan helt tom) bokhandel efteråt. blev så glad och upprymd över att befinna mig i en lokal smällfylld med böcker att det blev ett par spontanköp:

jag gillade verkligen lucia berlins novellsamling handbok för städerskor. självbiografiska realistiska berättelser med trasiga karaktärer utan att mörkret helt får ta över. det finns hopp, trots svåra ämnen som beroende och utsatthet. då kan ni ju fatta att förväntningarna är HÖGT STÄLLDA på kväll i paradiset + välkommen hem.

dagar utan slut av sebastian barry är jag mycket nyfiken på. ett mäktigt vilda västernepos skrivet på talspråk. jag får lite huckleberry finn-vibbar av denna, där den hurtiga berättartonen maskerar grymma livsöden och händelser.

till sist en vrålsnygg utgåva av flannery o’ connors samlade noveller.

i usa pågår en kulturdebatt om flannery o’connor, där paul elie i the new yorker förra året argumenterade för att hennes litterära insatser fått omvärlden att ända fram till nu blunda för den rasism och de fördomar som hon uttryckte i sina personliga brev och essäer. inte så mycket i sina fiktiva verk ska tilläggas, där hon tvärtom ”dealt with race courageously […] depicting white characters pitilessly and creating upstanding black characters who “retain an inviolable privacy””.

han gör också en jämförelse med hur poeten philip larkin länge utmålats som rasist och kvinnohatare. kanske kan man kan tolka elies jämförelse som en kritik att kvinnor döms mindre hårt i det offentliga? (eller, om man nu vill vara snäll, att han implicerar att kvinnors konstnärsskap inte tas på lika stort allvar som mäns)

amy alznauer replikerade i the bitter southerner att hela premissen för elies argumentation, att o’connors rasism sopats under mattan fram tills nu, är sedd med en vit mans blick. det har i själva verket varit känt länge men forskats på främst av kvinnor och svarta, och därför inte rönt någon större uppmärksamhet. oh snap!

den här debatten är förstås en del en av en större kulturdebatt: går det (och bör vi) skilja konstnären från konstverket? något som blivit allt mer aktuellt i och med att cancel culture vuxit fram som ett samhällsfenomen.

jag tycker det här en otroligt svår fråga. ibland har jag noll tålamod. jag har ägnat 41 år av mitt liv av att ständigt tänka på hur mina ord och handlingar landar hos omvärlden. den konstanta oron att någon ska ta illa upp. därför är jag extremt trött på människor som lägger allt ansvar på mottagaren. ”jaha, så du tog illa upp? det kan väl inte vara så farligt, för så menade jag ju inte alls, förstod du inte det? nähä, men isåfall är det ju ditt problem”. kan inte folk bara anstränga sig?

som den här passagen i ett av o’connors brev, som får mig att se rött:

”You know, I’m an integrationist by principle & a segregationist by taste anyway.”.

ett plumpt och grovt generaliserande uttalande, där princip kolliderar med praktik på det mest förvirrande sätt. vad menar hon egentligen? att hon ser förödande maktstrukturer och vitt privilegium, där det enda moraliskt rätta är förändring. men att hon vill helst inte konfronteras med konsekvenserna av en sådan? det är så motsägelsefullt att man bara gapar.

men historikern i mig är motvilligt fascinerad. för det är ju egentligen när saker skaver, skapar frågetecken snarare än utropstecken, som det blir riktigt intressant. om ni ursäktar klyschan.

elie menar att o’connors rasistiska åsikter inte kan förklaras av hennes privilegierade uppväxt på en plantation i den amerikanska södern eftersom hon tillhör samma generation som flertalet (banbrytande) författare som ursula k le guin, tom wolfe och exempelvis gabriel garcia marquez. implicit: hon borde ha kunnat ta in tillräckligt mycket av progressiva samtida röster för att veta bättre. och kanske har elie rätt i att hennes litterära insatser bör modifieras. o’connor var nog inte en progressiv banbrytare. (hade hon varit det kanske hon sluppit diskussionen om hon enbart var en regional författare eller inte).

men att hävda att kontexten inte spelar någon roll tycker jag är en förenklad sanning som ironiskt nog är ett typexempel för vår egen tid enligt mig. vi lever i ett komplext medielandskap där folks åsikter och uppfattningar till stor del har ersatt historiens föråldrade indelningar av människor. vi vill ha tydliga svar för att snabbt kunna sätta en stämpel och kunna dela in: är en person god eller är hon ond? och genom att demonstrera sin uppfattning ger man på så sätt också sig själv en tillhörighet. viljan att problematisera den majoritet som faktiskt inte är banbrytare (eller bryter normer på ”fel” sätt) blir givetvis mindre ur ett sådant perspektiv. det viktiga blir en enkel förklaringsmodell med ett fördömande på slutet.

ja, nu blev det här kanske ett lite väl flummigt och hastigt ihopsnickrat resonemang om samtiden, ni får ursäkta.

jag vet egentligen för lite om flannery o’connor och för lite om hur det verkligen var att leva och bo i den amerikanska södern under medborgarrättsrörelsen för att med djup övertygelse kunna säga varför hon uttryckte sig som hon gjorde (vilket kanske är en mer intressant frågeställning än om en person är god eller ond).

för konsekvensen av att elie inte ger en rättmätig tyngd åt den djupgående hierarkiska rasordning som o’connor levde i borde rimligtvis också betyda att han förminskar betydelsen även för de miljontals andra människor som drabbades av den?

hur förklarar annars elie det faktum att usa, 57 år efter civil rights act och o’connors död, fortfarande tampas med arvet från denna struktur? kanske kan kan vi se o’connor som en motsägelsefull röst i en avgörande brytningstid? en påminnelse till oss, och kanske framförallt de som vill ha tydliga och snabba svar, om hur djupgående usa:s rasordning var. en rasordning som var en grundläggande förutsättning för byggandet av hela nationen och inte bara delade samhället i två, utan faktiskt skapade två vitt skilda samhällen som existerade sida vid sida. och hur trögrörlig en sådan struktur faktiskt kan vara?

och ur det perspektivet kan det både vara rätt döpa om loyola universitys studenthem såväl som att o’connor fortfarande är värd att läsas än idag.

läsåret 2020

2020 närmar sig sitt slut, vilket självklart måste summeras på massor av sätt! läsåret 2020 har varit ett mellanår tycker jag. det har varit få riktigt bra berättelser som stannat kvar.

höjdpunkterna
bortsett från mina egna serier jag varit förläggare för (det är min blogg och här får jag vara jävig, hehe) så tyckte jag att bränn alla mina brev av alex schulman var otroligt drabbande. gillade också ha ett underbart år av tove meyer väldigt mycket. hennes karaktärer är inte oskyldiga och älskvärda, går inte att stoppa in i ett prydligt fack. ibland vill man skrika på dem i ren frustration. men de lämnar ett avtryck och jag har kommit på mig själv med att tänka tillbaka på karaktärerna flera gånger efter att jag lyssnat klart.

frannie langtons bekännelser av sara collins gillade jag också väldigt mycket. slaveri är något som väl vanligtvis förknippas med usa, men när jag läste på om slaveriet på jamaica har jag förstått att det är en av de länder där slaveriet kanske var mest utpräglat av alla. när slaveriet avskaffades på jamaica år 1833 bestod befolkningen av 322 000 slavar av sammanlagt 360 000 invånare.

i underhållningsväg tycker jag att vår egen julkalender lillforsa ladies av karin janson utklassade allt. välskrivet, bra karaktärer, tydligt driv och en dos nostalgi som inte tar överhanden. gillade också bergens stjärnor av jojo moyes.

största besvikelserna
rodham. jag förstår vad curtis sittenfeld vill säga med denna. men den är tråkig, så tråkig. den underjordiska järnvägen av colson whitehead har ett angeläget tema, men jag tycker faktiskt inte det är så bra utfört (förlåt alla som älskar den). lisa taddeos tre kvinnor hade jag hört mycket om, kanske för mycket, den berörde mig inte heller, fastän den här sortens böcker vanligtvis brukar falla mig på läppen.

böcker på nästa års att-läsa-lista
jenny offill släppte nytt i början av året. jag älskade hennes avd för grubblerier så ska definitivt köpa hennes nya. har också hört mycket bra om little, som handlar om madame tussaud. lucia berlins kväll i paradiset+välkommen hem är jag också nyfiken på. och så ska jag också läsa något av zora neale hurston tänkte jag.

förresten, om man har ett storytel-abonnemang kan man kolla sitt läsår här under hashtaggen #storytel2020.

jag läste ut 93 digitala böcker detta år. vilket förmodligen är en sanning med modifikation eftersom jag har lyssnat på en hel del storytel original som är uppdelade i avsnitt, där ett avsnitt förmodligen räknas som en hel bok?

den här höjd-featuren gillade jag! många av mina kollegor fick dock giraff så jag är inte värst.

ytterligare ett bevis på att jag är en pliktmänniska. man avslutar det man börjat på.

vet inte om jag ska vara glad eller lite rädd över att jag har lyssnat på ljudböcker en hel månad i sträck? jag tröstar mig med att det är tid jag har gjort annat på också, som att vika tvätt och sånt.

vad gäller författarna jag hängt med mest: sa lelchuck, vem i hela friden är det? rädda mig från farliga män var det jag hade läst tydligen. kommer dock ihåg noll av denna?

på tal om inläsare så gillade jag verkligen nina wähäs inläsning av testamente. vanligtvis tycker jag att författarinläsningar sällan är särskilt lyckade, men den här är det stora undantaget tycker jag. tycker recensenten melina roy sätter fingret på vad en bra inläsning kan göra för en bok.

under mellandagarna började jag lyssna på hjärtblad av aino trosell. den handlar om dalkullan hulda som föds i malung under svältåren på 1860-talet. jag har kommit ungefär halvvägs och hittills gillar jag den mycket. som en ”utvandrarna”, fast med dem som istället blev kvar i sverige.

bästa faktaboken jag läste i år var förresten svälten av magnus västerbro. nu har ju har ju jag bara läst en termin historia, men den här boken sätter fingret på insikten jag upplevde då: vi har glömt bort vilket otroligt fattigt land sverige var för inte så länge sedan. historielösheten tycker jag finns speciellt hos de som lättsamt avfärdar orsakerna bakom och resultatet av vad ett långvarigt socialdemokratiskt styre i kombination med socialliberalism (inte att förväxlas med nyliberalism) faktiskt har inneburit för välfärden i sverige.

okej, nog med politisk rant för denna gång. nästa inlägg kommer att handla om hästar, hundvalpar och rosetter, jag lovar.