roadtrip i kalifornien etapp fyra: bixby bridge och john steinbecks salinas

vi börjar med ett par meningslösa bilder på highway one, bekvämt tagna inifrån bilen (orka stanna för att gå ut och fota liksom).

fast i big sur blev vi hungriga så vi stannade och åt lunch till den här utsikten.

och sen stannade vi på ett ställe till, nämligen bixby bridge. känt från otaliga bilreklamer och nu senast big little lies.

så som man tänker sig att det ser ut:

så som det var i verkligheten:

och jag ska väl inte vara sämre.

tjuvfotade detta urgulliga par. calle tyckte jag var helt vrickad.

sen brände vi vidare. vi ditchade carmel by the sea (där clint eastwood var borgmästare mellan åren 1986 och 1988) för att åka inåt landet till salinas, där john steinbeck föddes.

jag måste säga att jag nu har en helt annan förståelse för john steinbecks författarskap och det slit han skildrar efter att ha sett grönsakslanden breda ut sig mil efter mil utanför bilfönstret. jag älskar att resa, älskar att få den djupare förståelsen för händelser, berättelser och personer när man ser något med egna ögon. som att få ytterligare en bit i det stora pussel som kallas mänskligheten. och den pusselbiten får man inte genom att trängas kring en bro där folk helt utan konsekvenstänkande klättrar ut på små avsatser eller är tio cm från att backa ner med bilen i en ravin. (eller jo, det säger ju en hel del om mänskligheten det med, men framförallt undrar man ju hur det kommer sig att vi inte dör i snabbare fart än vi ynglar av oss.)

efter dessa djupsinniga tankar hamnade vi till slut i downtown salinas.

fin stad men det kröp i hela kroppen när vi var där. kan ni också få det? tycker det är väldigt tydligt speciellt när man kör bil. det kan vara hur härligt som helst utanför bilfönstret men så svänger vägen och helt plötsligt är det något med omgivningen som ger mig panne, som att det bara osar hopplöshet. kanske finns dementorer på riktigt? (obs, är i alla andra fall extremt analytisk, kritisk till sinnet och sansad.)

obligatoriskt besök på john steinbeck museum där jag hittade denna instruktion om hur man skrev på en skrivmaskin. kände mig uråldrig.

avslutade besöket med att besöka john steinbecks födelsehem.

nästa stopp berkeley och en jädra massa naturvin!

roadtrip i kalifornien etapp tre: hearst castle

ser ni det yttepyttiga vita huset högst upp på kullen på bilden? det var vårt nästa stopp på highway one.

det yttepyttiga vita huset är hearst castle, som byggdes mellan 1919 och 1947 på uppdrag av tidningsmannen william randolph hearst. på 1920- och 30-talet ägde han världens största mediekonglomerat och hade gjort sig ett namn i tidningsvärlden med hjälp av yellow journalism, det vill säga sensationell och således väldigt lukrativ tabloidjournalistik. inte undra på att man har råd att bygga sig ett nätt litet hus med 165 rum, jomantackar.

för att ta sig till slottet åkte vi buss i en kvart på vindlande vägar uppför kullarna. under hearst castles glansdagar gick en stor mängd exotiska djur fritt på de enorma ägorna, till exempel älgar, bison, giraffer, kameler och zebror. än idag finns det djurättlingar kvar på ägorna och vi såg faktiskt vilda zebror från bilen när vi körde därifrån, så himla coolt!

när vi klev av bussen var det som att gå in i en vägg av väldoft. rosträdgården blommade för fullt och blandade sig med doften av medelhavet. ni vet, aromatiska örter och uppvärmda tallar (eller är det pinjeträd? myrten? är så sjukt dålig på medelhavsväxter). ursäkta för det grova poetiska språket, här ska uppenbart inga daglönarjobb avslutas för att jaga poesidrömmen. men ni får ta mig på mitt ord: det doftade helt sinnessjukt gott.

jag får ju passa mig för att inte överanvända superlativ här, men alltså, trädgården var så otroligt mysig. tittade man åt ena hållet såg man guldgula kullar som var liksom inbäddade i bomull av eftermiddagssolen och tittade man åt andra hållet såg man stillahavskusten. jag hade kunnat gå runt i trädgården och låtsas som att jag bodde där i evigheter, ehehe. har ju besökt en massa olika pampiga ställen överallt, men det här var det första stället där jag instinktivt kände att här vill jag bo. nä, här MÅSTE jag bo.

hearst castle ritades av julia morgan som var den första praktiserande kvinnliga arkitekten i kalifornien. hon byggde huset av förstärkt betong, vilket inte känns som ett superlyxigt material, men det har visat sig stå emot jordbävningar rätt bra, vilket är en himla bra grej om man ska bygga hus i kalifornien.

kan ju inte riktigt säga att jag tyckte att interiören var så värst mycket att hurra för dock. ett märkligt sammelsurium av kyrkväggar från sextonhundratalskyrkor, italienska renässansträtak och medeltida gobelänger.

guiden sa till och med att de flesta européer tyckte att det var smaklöst. vilket fick mig att tänka att vi är så sjukt bortskämda i europa med gamla saker. här finns ju medeltida kyrkor i drivor och gamla romerska byggnader så att det räcker och blir över. efter en dag i rom vill man ju bara riva skiten för att allt ser likadant ut. (obs, sagt med kärlek).

smaklöst eller inte, här hängde i alla fall gräddan av hollywood när det begav sig, bland annat erroll flynn, harpo marx, clark gable, greta garbo, joan crawford, charlie chaplin … och orson welles. efter att orson welles dök upp på hearst castle redigt på pickalurven (som var ett big no-no när man var gäst) fick han aldrig mer komma tillbaka. hearst sägs vara inspirationen till charles foster kane i filmen citizen kane. och hans pampiga hus xanadu ska föreställa, ja gissa vad …

här sitter jag och ser ut som om jag äger stället.

på vägen tillbaka till bussen kikade vi in i det romerska badet. vill man dö av avundsjuka kan man gå in på instagram och kolla brattiga hearst-arvtagare som badar i poolerna. sjukt smart grej att lämpa över huset och underhållet på the state of california men att man uppenbarligen fortfarande får nyttja stället. SA HON INTE ALLS BITTERT!

precis när solen gick ner var det dags att säga hejdå till hearst castle.

sen checkade vi in på vårt hotell i san simeon, gick på mexikansk krog och hamnade sedan på en divebar där vi hörde de lokala förmågorna sjunga karaoke. en mycket bra dag var till ända.

roadtrip i kalifornien etapp två: highway one och santa barbara

för över en månad sen åkte ju jag och calle på roadtrip i kalifornien, men eftersom jag har varit tvungen att recappa hela tiotalet så har rapporterna från roadtripen fått vänta här på bloggen. men nu kör vi igång på allvar.

jo, var var vi? just det, vi hade landat i los angeles och bott på härligt hotell. om du missat inlägg ett har du således inte missat så mycket (fast här kan du läsa om det om du vill)

dagen efter promenerade vi runt i venice canals innan det var dags att hämta ut hyrbilen. jag hade feberfrossa pga segdragen förkylning men mådde ändå som en prins pga sol och värme.

vi spanade på snygga bilar (detta var alltså inte vår hyrbil om nån skulle få för sig det)

obligatoriskt matstopp på in-n-out burger innan avfärd.

eftersom vi hade tagit det rätt lugnt ut från la hann vi bara till santa barbara innan solen gick ner. så vi tog in på ett förvånansvärt bra och prisvärt motell och gav oss sedan iväg till funk zone, som inte bara sjuttitalet ringde och ville ha tillbaka utan som också är santa barbaras motsvarighet till södermalm.

där åt vi en sjukt god middag på the lark som specialiserar sig på lokala råvaror. det enda trista är att amerikanska mellanrätter är i storlek huvudrätt så jag var proppmätt efter halva måltiden. funk zone hade jag förresten gärna kollat upp lite närmare, det finns bland annat tjugotalet wine tasting rooms, men min förkylning och jetlag satte stopp för det. calle tyckte att jag var ett helfestligt resesällskap …

sen drog vi vidare på highway one, vi hörs snart om detta!

highway to h … highway one

efter värmechocken i las vegas var det skönt att få lämna öknen och bege sig mot kusten. sola och bada lite, fina fisken liksom. men medeltemperaturen i juli för västkusten hade vi glömt att kolla upp inför resan. det visade sig vara väldigt kallt, ensådär 13-16 grader. inget badväder direkt.

inget bada blev det, men väl en tur i morro bay med elbåt.

vårt motell låg väldigt nära vattnet. jag vaknade flera gånger under natten av skällande hundar. trodde jag. det visade sig vara sjölejon som lät.

en betydande del av butikerna i morro bay var second handbutiker. jag hittade tyvärr ingenting.

vi stannade en natt i morro bay och dagen efter var det dags för ytterligare en scenisk väg, highway one. kanske världens mest kända sceniska väg förresten.

sjökokoloni.

mata inte djuren säger skylten vid sjökokolonin. man kan misstänka att förbudet inte efterföljs så bra. den här lille gynnaren kändes lite för tam för sitt eget bästa annars. nästa stopp på resan och slutdestionation: san francisco!