nu är det dags för del tre av mina londonäventyr. del ett och två hittar du här.
på måndagen åkte johanna hem och jag förflyttade mig till kensington och mina kollegor. det var alltså dags för londonmässan, min allra första!
jag hade fått höra hårresande historier om hur bullrigt och hetsigt det var uppe på rättighetsavdelningen på mässan. hade såklart föreställt mig ett sjöslag, men det visade sig vara en lätt havsbris i jämförelse. ibland är det en gåva att alltid tänka det värsta, he he.
kensington är förresten så himla vackert med sina trädgårdar. som iofs är privata, men fota dem kan man ju alltid.
tänk att vi har all den här blomsterprakten och grönskan framför oss ❤
alla mina möten var avklarade på tisdagen så på onsdagen jobbade jag från hotellet på förmiddagen och gick sedan på victoria and albert museum efter lunch.
hade velat se den fina dior-utställningen, men kön ringlade sig så lång att jag bestämde mig för att skippa den och gå på basutställningen istället.
ljuset i dessa hallar!
biblioteket, så jädrans fint!
skulle inte tacka nej till denna medeltida akvamanil i form av ett lejon att ha hemma. denna vattenbehållare användes för att tvätta händerna ceremoniellt i kyrkan eller vid middagsbordet.
den här tavlan heter disappointed love och målades av francis danby 1821. tycker den var väldigt fin.
det absolut bästa rummet på hela museet var ett rum med medeltida gobelänger. det var pintjockt med människor överallt på hela museet, men i detta stora mörka rum var jag helt ensam med dessa stora textilier. jag blev märkligt tagen av den närmast sakrala känslan. har för övrigt märkt att jag mer och mer dras åt textilier som går att hänga upp på väggen. måste bara tjacka ett slott först.
högst upp ligger porslinssamlingen. hyllmeter efter hyllmeter efter hyllmeter efter hyllmeter i all oändlighet känns det som.
alltid skönt att veta att någon har en större blåvit porslinssamling än jag, låt vara ett museum.
den höga tekannan, ja tack!
kanske den mest perfekta blå-vita porslinsskålen någonsin? förlåt hanna, men din skål du köpte i portugal kan ha fått konkurrens.
just den här perfekta blå-vita skålen är en punschskål från 1765-1770.
hittade också muggar med likadant mönster som en keramikskärva jag hittade när vi ägnade oss åt mudlarking på lördagen. dekorationsmetoden kallas slipware på engelska (engobe på svenska) och var vanlig under 1600- och 1700-talen. coolt!
avslutade besöket med att spana in lite klädesprakt. här en urfin 20-talsklänning med en paljettbeströdd kappa.
glömde ta en bild på från vilken tid denna klänning var, men jag drar ut ett ovetenskapligt svar ur rövva och gissar på sent 1700-tal, kanske 1780-tal. någon som vet?
efter denna monsterdos kultür var det dags att hämta väskan på hotellet och åka hem. hejdå london!
nostalgifabriken 