lilla kultürlistan oktober

en redig dos kultür motar bort ungefär 12,5% av mörkret, regnet och andra tråkigheter som snart kommer vältra sig över oss. så låtom oss frossa!

senaste filmen/tv-serien som jag blev pepp på
har sett att this is us säsong tre och fyra har kommit i usa, men de verkar inte ha dykt upp på amazon prime än. väntan är således olidlig.

senaste boken jag läste
som så många andra älskade jag ett jävla solsken av fatima bremmer, som handlar om den egensinniga pionjärjournalisten ester blenda nordström. jag såg av en slump att vi hade en piga bland pigor som e-bok, där nordström – långt innan wallraff ens var född – wallraffade på en sörmländsk bondgård. eftersom den är utgiven för över hundra år sen visste jag inte hur läsbar den skulle vara idag. men hennes rappa språk gjorde denna till en sidvändare! som den usa-vurmare jag är har jag nu laddat ner amerikanskt, hennes reportageresa i usa från 1923 där hon bland annat arbetar som servitris, besöker mormoner och tjuvåker tåg med destination las vegas.

senaste serien jag sträcksåg
jag har världens superrekommendation här och det är amazon primes undone. en animerad tidsresenärsberättelse med träffsäker dialog som dessutom lyckas skildra ett handikapp utan att det känns krystat. passar dig som gillar fleabag (annan gudomlig tv-serie på prime). annars kollar jag just nu på netflixdramat unbelievable. riktigt stark och välproducerad dramatiserad true crime om en ung kvinna som inte blir trodd av omvärlden när hon rapporterar en våldtäkt. i övrigt harvar vi på med babylon berlin, som jag ärligt talat inte fattat så mycket av hittills.

senaste låten jag lyssnade på repeat
är inget fan av bruce springsteen, men de första 1,5 minutrarna är rekorderligt bra. så enkelt och snyggt.

senaste teaterpjäsen jag såg
inkasserade äntligen min födelsedagspresent efter att den första presenten blev metoo:ad på grund av örjan ramberg. calle lyckades istället få biljetter till linje lusta på dramaten. och vilken jädra tur, för den var OTROLIGT bra! detta sagt av en extremt svårflörtad person när det kommer till teater. berättandet sker bland annat genom livefilmning på scen via skärmar, så uppsättningen är ganska speciell. jag grät flera gånger under pjäsen, vilket ALDRIG har hänt på teater tidigare. skål för det!

senaste filmen jag såg på bio
calle fick bestämma film till vår söndagsdejt förra helgen och det blev once upon a time in hollywood. hade hört varierade recensioner men jag gillade den. det är en ganska fin skildring av manlig vänskap och kanske tarantinos straightaste berättelse hittills? något jag inte gillade dock var att den var två timmar och 42 minuter lång. swhooosh, så gick liksom hela kvällen utan att jag hann göra mina sedvanliga förberedelser inför arbetsveckan. (… och priset för mest inrutade liv gick precis till mig, heh).

senaste restaurangen
innan bion hade vi dejt på restaurang blå dörren på södermalmstorg, som jag gått förbi tusentals gånger utan att riktigt lägga märke till den. genom en liten oansenlig dörr kommer man in i en ölhall med panelkädda väggar och bord med rutiga dukar. husmanskost serveras, givetvis. på söndagar har de en extra billig söndagsmeny, vilket är ett tips för den snål-, prismedvetne.

senaste bokinköpet
förra veckan var det ju bokmässan och jag var nere torsdag till fredag. utöver det sedvanliga härjet (som ändå var ganska milt i år) stötte jag på min gamla klasskompis astrid som jobbar för ett förlag som specialiserar sig på vandringslitteratur. på helgerna vill man ju ofta göra små dagsutflykter men jag är så evinnerligt trött på hellasgården, djurgården, drottningholm och rosenhill, så jag köpte boken vandra i stockholm av henne. det bästa med den här boken, förutom att den vidgar vyerna, är att vandringarna är utformade för att man ska kunna ta sig runt kommunalt. i vissa fall är det till och med det smidigaste alternativet. har redan hunnit klämma en vandring på ett helt okänt ställe (alltså inte ett stockholmskt angkor vat, men okänt för mig i alla fall). det kommer givetvis komma upp på bloggen alldeles strax (läs: om ca tre månader med min makliga publiceringstakt).

tre grejer jag vill rekommendera
vintugg är ett instagramkonto som man kan följa för de fantastiska vintipsen (mycket naturvin och små partier), men också för den otroligt klämmiga copyn. jag vill att ema som ligger bakom kontot ska typ adoptera mig och hälla i mig vin varje dag.

https://www.instagram.com/p/B3FnfvVJ6nb/?utm_source=ig_web_button_share_sheet

bodycombat är den bästa boten för att få ut diverse inre demoner. jag bytte ju träningsställe från fryntliga friskis till superseriösa sats, delvis på grund av det här gruppasset. det går i princip ut på att man sparkar och sparrar i luften mot en tänkt motståndare. mycket koordinering och magstyrka, varav jag saknar båda. men skam den som ger sig och efteråt är man en liten blöt fläck av svett, vilket ändå har en viss charm. tjatade på min kollega anna att hon skulle följa med på ett pass. hennes omdöme: ”det var det fånigaste jag någonsin gjort. det blir ingen repris på det här kan jag tala om”. hehe.

voi. är verkligen SIST på bollen när det gäller elskootrarna som ligger och dräller överallt på stan nuförtiden, men gud vad roligt det är att åka!

kultürlistan

minns ett tag när listor var det enda jag orkade publicera på bloggen men nu var det ett tag sen, så snor en lilla kulturlistan från elsa:

senaste filmen jag blev pepp på

three billboards outside of ebbing missouri. en kvinna tröttnar på polisens inkompetens och bestämmer sig för att ta saken i egna händer i jakten på hennes dotters mördare.

senaste boken jag läste

i’m thinking of ending things av iain reid. köpte den på den lokala bokhandeln enbart pga manusförfattaren till eternal sunshine of a spotless mind hade blurbat. berättelsen var inte bra. så nu har jag gått över till ett säkert lagt kort (pun intended, hehe) i form av joan didion och slouching towards bethlehem, ett gäng essäer från 60-talets kalifornien. läser precis essän som gett boken dess namn, om hippies i san francisco under summer of love 1967. tydligen var det vanligt att unga rymde hemifrån till san francisco under hippie-eran, så därför var hela stan översållad med lappar uppsatta av oroliga föräldrar och släktingar som ville ha tag på sina nära och kära. didion träffar två rymlingar och frågar varför de har rymt hemifrån. hon får svaret:

“My parents said I had to go to church,” Debbie says. “And they wouldn’t let me dress the way I wanted. In the seventh grade my skirts were longer than anybody’s — it got better in the eighth grade, but still.”
“Your mother was kind of a bummer,” Jeff says to her.
“They didn’t like Jeff. They didn’t like my girl friends. I had a C average and my father told me I couldn’t date until I raised it, and that bugged me a lot too.”
“My mother was just a genuine all-American bitch.” Jeff says. “She was really troublesome about hair. Also, she didn’t like boots. It was really weird.”
“Tell about the chores,” Debbie says.
“For example, I had chores. If I didn’t finish ironing my shirts for the week, I couldn’t go out for the weekend. It was weird. Wow.”
Debbie giggles and shakes her head. “This year’s gonna be wild.”
“We’re just gonna let it all happen,” Jeff says. “Everything’s in the future, you can’t pre-plan it, you know. First we get jobs, then a place to live. Then, I dunno.”

alltså, förlåt. det här är bara så provocerande. jag vill ju bara ta dem i örat och dra med dem hem till mamma och pappa. skärpning!

i alla fall, när jag är klar med den ska jag passande ta itu med south and west, som är baserad på anteckningar didion gjorde under en roadtrip i den amerikanska södern på 70-talet. didion ❤

senaste serien jag sträcksåg
klämde den tyska netflix-serien dark under jul och nyår. otippat bra! just nu kollar vi american crime som finns på amerikanska netflix och den börjar mycket lovande. ett mord begås och jakten på motiv och mördare är snart igång. när jag ser den tänker jag på brottet/forbrydelsen. man får följa anhöriga till både offren och de misstänkta förövarna och serien lyckas skildra alla de känslor som en familj i kris genomgår. tänker också på bloodline, där allt inte är så svart-vitt som man först tänker sig.

måste också bara nämna senaste filmen jag såg på bio för att få kultürometern att gå off the scales: den ihoppusslade och numera (nästan) helt kompletta utgåvan av metropolis.

senaste låten jag lyssnade på repeat
hehe. den här som gick varm på bilradion när vi åkte till jekyll island i helgen. älskar för övrigt zac browns låt chicken fried och speciellt de här raderna:

You know I like my chicken fried
Cold beer on a Friday night
A pair of jeans that fit just right
And the radio on

(… och precis där försvann mitt kulturella metropoliskapital … )

senaste föreställningen jag gick på
så länge skutan kan gå med sven-bertil taube på dramaten. vill tillägga att det var calles födelsedagspresent från mig, inget jag valt själv alltså.

senaste restaurangen jag besökte
cotton & rye, en restaurang som ligger i en gammal bank nere på habersham och 34rd  nära oss. köket är ett slags upphottad lowcountry-tjofräs. mat från södern är ju rätt stabbigt och inte jätteförfinat, det är mer ett slag i magen medelst frityrsmak samt grytor med en liiiiten hint av dy men här var smakerna spritsiga och distingerade. åt musslorna som var de största jag ätit (på gränsen till lite läskiga faktiskt), men de var lena och väldigt smakrika.

tre ställen jag vill rekommendera
the bowery boys podcast. två killar (varav en har en förkärlek för riktiga pappa-göteborgar-ordvitsar) gör en podcast om new yorks historia. intressant och roligt som ger en ny dimension till allas vår favoritstad.

när vi ändå är på temat new york-historia så har jag genom sagda podcast blivit närmast besatt av att besöka tenement museum i new york. museet ligger beläget i ett gammalt hyreshus på lower east side. i huset bodde och jobbade upp till 15 000 personer, mestadels immigranter, ihopträngda under vidriga förhållanden, och ofta i lägenheter utan fönster. en resa till new york får dock vänta ett tag, men under tiden kan man alltid läsa jacob riis klassiska reportagebok how the other half lives (1890) om new yorks fattigaste områden i slutet av 1800-talet. intas dock, som med alla historiska källor, med en rejäl nypa salt. boken är såklart ett barn av sin tid med stereotyper och annat som inte lajar så bra med ens 2000-talsglasögon. men det där med källkritik har ni ju såklart koll på själva.