senaste filmen/tv-serien jag blev pepp på
om man korsar australiensisk såpa med downton abbey får man hemma igen. måste hinna se de första säsongerna innan de försvinner från svtplay om en månad.
senaste tv-serien jag sträcksåg
nu har ju sista säsongen av game of thrones börjat! vi har börjat koordinera på jobbet så att man får säga till i förväg i vår skrivbordsgrupp om man har missat att kolla senaste avsnittet, allt för att undvika att höra några spoilers.
senaste boken jag läste
fick låna min chefs exemplar av virginie despuentes bok vernon subutex. jag älskar ju böcker som är mer känsla än intrig och denna kändes precis som en efterfest. eller snarare det som händer efteråt. när du är på väg hem i morgonrusningen är du uppfylld av nattens händelser och lite småimpad av dig själv; hur otroligt snygg och rolig du var – ja, kanske till och med en smula spirituell? fast när du sitter inklämd i tunnelbanevagnen tillsammans med dina medtrafikanter börjar nattens magi falna. varför sa jag det där? varför har jag skrapat upp ena knät, ramlade jag? hur mycket drack jag egentligen? och var i helvete är min halsduk? sen kommer du på att det förmodligen syns lång väg att du har festat hela natten och att du med största sannolikhet ser för jävlig ut medan den här tjugonåntingtjejen som sitter mittemot dig ser sjukt snygg och fräsch ut, fastän hon inte ens har smink på sig. tack och godnatt.
omslaget ser ut som ett skivomslag med shoegazebandet ride och boken skildrar de som var unga och hippa i musiksvängen på det tidiga 90-talet. de som nu, över 25 år senare, inser att de förvandlats till sin värsta mardröm: de har blivit föredettingar. antingen har de blivit en del av den tillbakalutade medelklassen eller så har det gått käpprätt åt helvete. och alla har blivit hopplöst gamla. de som fortfarande lever vill säga.
jag tycker att den här boken var intressant och, faktiskt, lite smärtsam att läsa. hade jag inte åldersnoja innan så har det definitivt såtts ett frö här. jag såg upp till just den här generationen när jag var tonåring. och nästa generation på tur att bli hopplöst mossig är min egen, vi som var unga på tidigt 00-tal. så jag ser det väl det här som lite kbt inför det som komma skall.
annars har precis börjat läsa amanda svenssons supertjocka roman ett system så magnifikt att det bländar. älskade hey dolly så har sjukt höga förväntningar på denna eftersom jag har hört att den jämförs med både den hemliga historien av donna tartt och nattfilm av marisha pessl, två riktiga favoriter.
sånt jag har haft i örat senaste tiden är bland annat hemmet av mats strandberg (johan ehn läser fantastiskt som vanligt) och hidden bodies, uppföljaren till caroline kepnes hipsterpsykopathistoria you, som också blivit netflix-serie. har också lyssnat på kåda av ane riel som vann glasnyckeln 2016. den klassas som deckare man jag skulle nog snarare säga att det är en väldigt sorglig roman om mental ohälsa snarare än en spänningsroman eller en deckare.
den bok jag lyssnar på just nu är en fest för livet av ernest hemingway som är baserad på hans liv i paris som ung på 20-talet. gillar mycket! har läst the paris wife av paula mclain som skildrar samma period men ur hans frus perspektiv. det ska bli intressant att jämföra när jag är klar.
jag tycker för övrigt att de hemingway-böcker jag lyssnat på (den här och farväl till vapnen) funkar riktigt bra i ljud, kanske på grund av att berättelsen skildras i första person.
senaste museibesöket
vi har en kulturklubb på jobbet, och för några veckor sedan var vi på en jobbsponsrad guidad visning om renoveringen av nationalmuseum. själva upplägget på visningen lät väl inte sådär jättespännande men det var faktiskt oerhört intressant att höra både originaltanken när huset byggdes och hur man tänkt under renoveringen i nutid. kanske lite töntigt att säga, men det känns som att nationalmuseum har gått från att vara avlägsen facebook-kompis till att faktiskt bli en lite närmare vän som man kan hälsa på när som helst.
kommande album att bli pepp på
det var ju otroligt länge sedan jag orkade lyssna på en hel skiva. men jag har hört ryktas att dixie chicks ska släppa nytt 2019. då kommer jag lyssna från start till slut!
senaste låten jag lyssnade på
idag har jag alternerat mellan den här emoakustiska dängan:
och den här lite plastiga, men fantastiska, countrydängan:
senaste matbesvikelsen
mitt bästa matminne är från fäviken (glass på ensilage!!!). att äta där kostar som att åka på solsemester i eruopa, men det är en underbar och lite märklig känsla att få ta del av nya smakpaletter i vuxen ålder. jag och calle har pratat lite löst om att vi måste åka dit när de serverar vintermenyn. därför damp en himla tråkig nyhet i början av veckan när fäviken meddelade att de lägger ner. till tröst: står nu på väntelistan, så det finns en mikroskopisk chans att vi åker dit i december.
annan anledning att åka dit: det är så oerhört vackert uppe i krokarna kring åre.
nostalgifabriken 