lilla kultürlistan maj

senaste filmen/tv-serien jag blev pepp på
om man korsar australiensisk såpa med downton abbey får man hemma igen. måste hinna se de första säsongerna innan de försvinner från svtplay om en månad.

senaste tv-serien jag sträcksåg
nu har ju sista säsongen av game of thrones börjat! vi har börjat koordinera på jobbet så att man får säga till i förväg i vår skrivbordsgrupp om man har missat att kolla senaste avsnittet, allt för att undvika att höra några spoilers.

senaste boken jag läste
fick låna min chefs exemplar av virginie despuentes bok vernon subutex. jag älskar ju böcker som är mer känsla än intrig och denna kändes precis som en efterfest. eller snarare det som händer efteråt. när du är på väg hem i morgonrusningen är du uppfylld av nattens händelser och lite småimpad av dig själv; hur otroligt snygg och rolig du var – ja, kanske till och med en smula spirituell? fast när du sitter inklämd i tunnelbanevagnen tillsammans med dina medtrafikanter börjar nattens magi falna. varför sa jag det där? varför har jag skrapat upp ena knät, ramlade jag? hur mycket drack jag egentligen? och var i helvete är min halsduk? sen kommer du på att det förmodligen syns lång väg att du har festat hela natten och att du med största sannolikhet ser för jävlig ut medan den här tjugonåntingtjejen som sitter mittemot dig ser sjukt snygg och fräsch ut, fastän hon inte ens har smink på sig. tack och godnatt.

omslaget ser ut som ett skivomslag med shoegazebandet ride och boken skildrar de som var unga och hippa i musiksvängen på det tidiga 90-talet. de som nu, över 25 år senare, inser att de förvandlats till sin värsta mardröm: de har blivit föredettingar. antingen har de blivit en del av den tillbakalutade medelklassen eller så har det gått käpprätt åt helvete. och alla har blivit hopplöst gamla. de som fortfarande lever vill säga.

jag tycker att den här boken var intressant och, faktiskt, lite smärtsam att läsa. hade jag inte åldersnoja innan så har det definitivt såtts ett frö här. jag såg upp till just den här generationen när jag var tonåring. och nästa generation på tur att bli hopplöst mossig är min egen, vi som var unga på tidigt 00-tal. så jag ser det väl det här som lite kbt inför det som komma skall.

annars har precis börjat läsa amanda svenssons supertjocka roman ett system så magnifikt att det bländar. älskade hey dolly så har sjukt höga förväntningar på denna eftersom jag har hört att den jämförs med både den hemliga historien av donna tartt och nattfilm av marisha pessl, två riktiga favoriter.

sånt jag har haft i örat senaste tiden är bland annat hemmet av mats strandberg (johan ehn läser fantastiskt som vanligt) och hidden bodies, uppföljaren till caroline kepnes hipsterpsykopathistoria you, som också blivit netflix-serie. har också lyssnat på kåda av ane riel som vann glasnyckeln 2016. den klassas som deckare man jag skulle nog snarare säga att det är en väldigt sorglig roman om mental ohälsa snarare än en spänningsroman eller en deckare.

den bok jag lyssnar på just nu är en fest för livet av ernest hemingway som är baserad på hans liv i paris som ung på 20-talet. gillar mycket! har läst the paris wife av paula mclain som skildrar samma period men ur hans frus perspektiv. det ska bli intressant att jämföra när jag är klar.

jag tycker för övrigt att de hemingway-böcker jag lyssnat på (den här och farväl till vapnen) funkar riktigt bra i ljud, kanske på grund av att berättelsen skildras i första person.

senaste museibesöket
vi har en kulturklubb på jobbet, och för några veckor sedan var vi på en jobbsponsrad guidad visning om renoveringen av nationalmuseum. själva upplägget på visningen lät väl inte sådär jättespännande men det var faktiskt oerhört intressant att höra både originaltanken när huset byggdes och hur man tänkt under renoveringen i nutid. kanske lite töntigt att säga, men det känns som att nationalmuseum har gått från att vara avlägsen facebook-kompis till att faktiskt bli en lite närmare vän som man kan hälsa på när som helst.

kommande album att bli pepp på
det var ju otroligt länge sedan jag orkade lyssna på en hel skiva. men jag har hört ryktas att dixie chicks ska släppa nytt 2019. då kommer jag lyssna från start till slut!

senaste låten jag lyssnade på
idag har jag alternerat mellan den här emoakustiska dängan:

och den här lite plastiga, men fantastiska, countrydängan:

senaste matbesvikelsen
mitt bästa matminne är från fäviken (glass på ensilage!!!). att äta där kostar som att åka på solsemester i eruopa, men det är en underbar och lite märklig känsla att få ta del av nya smakpaletter i vuxen ålder. jag och calle har pratat lite löst om att vi måste åka dit när de serverar vintermenyn. därför damp en himla tråkig nyhet i början av veckan när fäviken meddelade att de lägger ner. till tröst: står nu på väntelistan, så det finns en mikroskopisk chans att vi åker dit i december.

annan anledning att åka dit: det är så oerhört vackert uppe i krokarna kring åre.

Annonser

lilla kultürlistan februari

det är dags för vinterns sista kulturlista (inte en dag försent!) och snart byts mörka netflixkvällar i soffan mot bokläsning i eftermiddagssolen på farstubron på julita.
u-n-d-e-r-b-a-r-t-!

senaste filmen jag såg
var på bio och såg the favourite häromveckan, och jädrar vilken pangfilm! två timmar roligt, mörkt och drastiskt triangeldrama, precis så mustigt som jag föreställer mig att livet tedde sig i historiska tider.

senaste serien jag sträcksåg
tv-serien russian doll klämde jag och calle i två sittningar. jag tyckte att den började lite segt, som en sämre version av groundhog day, men efter ett tag var jag helt fast. jag såg the favourite i samma veva och kan inte undgå att jämföra dem. båda huvudpersonerna söker frihet, vill övervinna ödet och skapa riktig förändring. man kan ju säga att det går bättre för en av dem i det avseendet …

läste för övrigt en artikel om att russian doll egentligen handlar om de tolv stegen, vilket jag tyckte var en intressant synvinkel, speciellt med tanke på natasha lyonnes egna erfarenheter inom aa.

senaste boken jag läste
sen jag slutade på pocket shop för tre år sedan har jag fortfarande ett oräkneligt antal olästa böcker kvar och nu börjar bokhyllorna svämma över. så det kommande året är det operation hyllvärmare som gäller. först ut är kvinnan på övervåningen av claire messud. den handlar om en kvinna i sena trettioårsåldern, singel och utan barn, som var menad för stordåd men som lite för sent inser vad livet har att erbjuda duktiga flickor:

jag trodde jag kunde uppnå storhet, min storhet, genom att kämpa på och reda ut problemen allt eftersom de uppstod, precis som att man lär sig att äta upp grönsaker innan man får efterrätt. men det visar sig att det är en regel för flickor och mesar, eftersom berget med grönsaker är lika stort som everest och glassen i skålen längst bort smälter lite mer för varje sekund som går. snart kommer det är kräla myror på den. och sen kommer de och dukar av alltihop.

insikten har gjort henne både bitter och förbannad, vilket hon såklart döljer väl eftersom hon är en duktig flicka. men när hon lär känna en nyinflyttad familj rubbas hela hennes tillvaro.

efter ett tag blir boken ganska tradig (jag förstår verkligen inte hennes fascination för den här familjen) men jag älskade inledningen av boken. det fick mig att tänka på något en bekant berättade för mig en gång, om en tjejkompis till henne som var sommarvikarie på en tidningsredaktion. hon ville verkligen få förlängt så hon gav järnet i precis allt, även minsta trafiknotis. hennes kollega däremot, också sommarvikarie, han skötte småpotatisen med armbågen och gav istället allt när det gällde de stora grejerna. båda fick förlängt, men gissa vem som fick fortsätta att skriva om påkörda älgar och vem som fick gå på de tyngre grejerna? sensmoral: ingen kommer att tacka dig för att du känner ett större ansvar än alla andra.

att inte ständigt överkompensera för sina svagheter eller ta sig an saker med siktet på att jämt vara bäst är ett tröstlöst jobb, det har jag lärt mig sent i livet (och kräver sina påminnelser). lyckligtvis har ett stråk av lättja letat sig in i min personlighet de sista åren. och jag är hellre lat än utbränd.

hyllvärmare nummer två har jag precis börjat med: broken monsters av lauren beukes. jag älskade hennes övernaturliga deckare the shining girls så har varit väldigt peppad på denna. hittills är det väldigt spännande och välskrivet, men jag tycker att det är lite väl många perspektiv och karaktärer. varje gång det blir ett byte av perspektiv måste jag läsa i två sidor innan jag kommer på vem det handlar om och vad som hänt senast.

annat jag har tuggat på i bokväg den senaste tiden: lyssnade klart på deckaren skulden till daniel av ann-christin hensher, som kändes märkligt daterad (kom ut sent nittiotal eller tidigt 00-tal). håller nu på med kastanjemannen av søren sveistrup, som skrivit manus till den fantastiska tv-serien brottet. ploten är bra och händelserna svischar fram, men jag har lite svårt för tv-manussjukan, det vill säga att ALLT skrivs ut. ”han går fram till kylskåpet och öppnar det med en hand. han plockar ut en såsflaska, stänger kylskåpsdörren, vrider på såsflaskans kork, lägger korken ifrån sig och häller på sås på pastan innan han sätter på korken, öppnar kylskåpet och ställer tillbaka flaskan.”

tv-serie som jag blev pepp på
den sjätte säsongen av chef’s table börjar på the grey i savannah där köksmästaren mashama bailey berättar om den matlagningstradition hon växte upp med i den amerikanska södern och hur den präglat henne. ett inte helt okomplicerat arv för dagens afroamerikaner eftersom maten förknippas med fattigdom och härstammar från att slavarna i usa behövde en kaloririk kost för att överhuvudtaget klara av sitt dagliga arbete.

jag trodde för övrigt att min savannah-vurm var på väg att ge med sig men när jag såg det vackra fotot från saltängarna utanför savannah fick jag akutlängtan. blev dessutom väldigt hungrig.

senaste låten jag lyssnade på repeat
har av oklar anledning haft denna på repeat i huvudet:

senaste restaurangen jag besökte
jag hade uppkörning på alla hjärtans dag förrförra veckan OCH KLARADE DEN!!!! ville fira loss med hela världen, så när björn föreslog sitt stamhak thai rung på liljeholmstorget kände jag att det bara var att gå med kärleksflowet, även om det innebar att ta sig ut till förorten (obs, är ej innerstadssnobbig, men har slutat med åkkort eftersom jag har promenadavstånd till jobbet nuförtiden, så varje resa medelst kollektivtrafik kostar svinmycket). mitt enda krav denna kväll var att de serverade bubbel. tjejen som tar beställningar såg lite osäker ut när jag frågade, men efter ett tag kom hon tillbaka och meddelade att det gick bra. sedan gick det en kvart och tjejen kom tillbaka med en okyld flaska. förmodligen sprang hon iväg till bolaget och handlade.

men oavsett var det ett av de de godaste och mest välförtjänta bubbel jag nånsin druckit. dessutom väldigt lösningsorienterad service måste jag ändå säga!

senaste kulturella event jag var på
utställningen med jenny nyström på sven-harrys. jag gillar verkligen detta konstmuseum, de brukar ha utställningar som tar max 45 minuter att gå igenom, en perfekt tidsrymd för mig som lätt blir uttråkad på konstmuséer (till skillnad från calle som tårögd kan stå i över tio minuter framför ett och samma konstverk). dessutom har de en alldeles fantastisk bar. men den här utställningen var jag faktiskt lite besviken på. jag fick för mig att den skulle visa en annan sida av nyström, den utan tomtar och beställningsverk. men det kanske bara var jag som hade fel förväntningar helt enkelt.

månadens foto
jag må se helt drogad ut, men bjussar på denna bild av mig utanför bilskolan. här har jag haft körkort i en hel halvtimme.

tre grejer jag vill rekommendera
stockholm ost och chark på renstiernas gata är en trevlig ost- och charkbutik som också har fullständiga rättigheter. ett perfekt ställe för lördagslunchen medan man funderar över vilka ostar och oliver som får följa med hem. de har också sjukt gott bubbel för 119 kronor glaset, det får bli tips nummer två. tips nummer tre är systembolagets beställningssortiment där man kan köpa hem sagda bubbel.

william morris, kulturtanterna och jag

för ett par veckor sedan fick jag och calle äntligen ändan ur och besökte morris-utställningen på millesgården på lidingö. vädret var ovanligt höstvackert och kulturtantsturbanen var på, allt för att kunna njuta av en söndag i kulturens tecken.

har ni tänkt på en grej med lidingö förresten, att det känns som ett avlägset och lite krångligt resemål, fastän det går jättesnabbt att ta sig dit? millesgården dörr till dörr medelst kollektivtrafik tar exakt 38 minuter för mig så vi snackar ju verkligen mental barriär här. lite off-topic, jag vet, men det är ju bra att sätta ord på känslorna för excellent kontakt med sitt inre och så vidare (vsg för tips från flumcoachen).

i alla fall, vi bröt barriären och tog oss dit. utställningen var fin, men det som verkligen gav valuta för pengarna var det fantastiska höstljuset i stenträdgården.

jag har numera gett upp alla tankar om en torparträdgård på julita och funderar istället på hur jag ska kunna smyga in en stenträdgård med stora statyer, helst carl milles eller otto meyer (men andra statymakare går också bra).  allt utan att vår hyresvärd märker något. borde inte bli så svårt va?

”calle, du måste fota mig när jag tittar uppskattande på statyerna. det måste se harmoooniskt ut. och lite sådär värdigt.”

cut to bild på mig utan att jag vet om att jag blir fotad. calle tycker det är så roligt att jag måste fota allt hela tiden. han har säkert över hundra foton på mig när jag tar ett foto. hans samling är som mitt instagramkonto fast spegelvänt. någon gång ska jag lägga ihop allt till ett bildpotpurri så får ni se.

cut to ”calle, stå där och se liksom sinnlig ut. som att du är nytankad på sinnliga intryck. sinnlighet, calle! nej, jag vet att vi inte har gått in på själva utställningen än, men du kan ju låtsas för kameran. det är inte långt kvar av det här fantastiska ljuset, det måste fångas innan vi får gå in.”

”okej, nu är jag klar, nu kan vi gå in.”

en perfekt härjig fredagskväll

hade en så himla rolig fredagskväll! jag kände mig som 23 igen, fast med betydligt bättre ekonomi. ni vet, en sån kväll som förr i tiden ofta ledde till nya bekantskaper, efterfest, nattbad och/eller uppvaknande tillsammans med hemsläpade inredningsdetaljer/killar och så vidare.

fredagsplanen var först att träna duktigt, sedan ägna mig åt stillsamt häng i kvarteret. kanske gå på bryggpub till exempel. den stänger det perfekta klockslaget 21 så man måste ta ett aktivt beslut om man ska gå hem och kolla en teveserie eller fortsätta vidare. (fast ser nu att den pga hyresvärdsproblem verkar ligga nere för tillfället. synd, för det har varit himla lyxigt att bo granne med ett bryggeri och få smaka direkt ur källan så att säga. detta är ett stickspår, men i alla fall).

men istället för kvartershäng hamnade jag på dogfood på kungsholmen där jag mötte upp hanna och hennes kollegor. gå ut utan att äta middag, check. åka till avlägsen stadsdel, check. träffa okända roliga människor på okänt ställe, check. dricka ohemult mycket öl och komma på att man måste äta så man köper en korv för 80 kr styck som inte mättar, check.

sedan fortsatte vi till lådan, ytterligare ett oprövat kort i min utgångsrepertoar. där drack jag en äcklig men svindyr metallisk öl. efter ett tag dök andreas och hans dejt upp och när lådan stängde bestämde vi oss för att gå vidare till churchill’s. har ett vagt minne av att jag eventuellt störde lite i deras dejt genom jag satte mig vid deras bord istället för att sitta med de andra, jaja. fingerspitzengefühl och så vidare.

kvällen avslutades på mcdonalds folkungagatan, som sig bör, och när jag vaknade i lördags trodde jag att jag skulle bli tvungen att ligga i horisontalläge hela lördagen, men icke då. det yttersta beviset på att jag befann mig i en annan tidszon i helgen.

bild från ungefär senast jag upplevde en riktigt härjig kväll, hittad i min flickr-mapp ”bilder från anno dazumal”. i rest my case.

när jag nästan åt pizza tre gånger på en dag samt ett besök på rosenhill

i söndags ville jag omfamna hösten! för mitt inre visualiserade jag en klar bris som rasslade genom ett gäng solkyssta guldgula löv och en vandring genom ett skogens smörgåsbord, dignande av svamp. kanske fika med hett kaffe i en glänta tillsammans med en näsa som sakta började bli kall. ja, typ nåt sånt.

så jag mötte upp andreas på tuben och vi tog bussen ut till ett skogsparti på ekerö. vädret var sådär jämntjockt filtgrått men lät oss inte nedslås i första taget utan stövlade rätt in i skogen (via lite irrande i ett bostadsområde, men man får ta den lilla skog som erbjuds i stockholmsområdet helt enkelt). bortsett från vad vi trodde var en pytteliten intorkad kantarell hittade vi inte en enda ätlig svamp. knappt ens en oätlig för den delen heller. efter någon timme borstade vi oss av besvikelsen och hittade en liten trevlig brygga att fika vid.

ger dock matsäcken 4 av 5 i betyg: pizzarester från omnipollos hatt + fantastiskt goda american pancakes jag snodde ihop på morgonen. hade blivit en femma om jag i villervallan på morgonen också hade hittat den lilla muggen på termosen så jag hade sluppit fesljummet kaffe (vem kunde ana att muggen hade nåt med varmhållningen att göra? jaja, man lär sig något nytt varje dag).

efter ytterligare ett par timmar utan svamp tröttnade vi och började bege oss tillbaka till civilisationen igen.


hejdå skogen, hoppas det blir lite regn så man slipper skämmas över sin tomma svampkorg på bussen igen!

och just när vi satt på bussen mot brommaplan hörde björn av sig och berättade att han och martina var på väg ut till ekerö för att bestiga ett magnifikt utsiktstorn i närheten av där vi precis varit. vi kände direkt att vi ville ha en instant revansch så vi möttes upp och för andra gången denna dag var vi nu på väg mot ekerö.

nedan syns björns tappra gest när det visade sig att utsiktstornet hade blivit nedmonterat, alldeles precis som det utsiktstorn som de hade besökt i paradiset förra helgen. somliga har visst otur med utsiktstornen alltså!

och eftersom vi var ungefär fem minuters bilfärd från stockholmarnas favorithippieställe tog vi en obligatorisk fika på rosenhill där vi begrundade våra motgångar.

för att boosta humöret en smula upp åkte vi till pizzeria tellus i kransen där jag hoppade pizzan men åt kebab. och tur var det för senare på kvällen vankades det pizza och gin och tonic hemma hos hanna och richard. de ville visa upp sina nya taklister, en ny takrosett och en fin lampa de hade köpt (avd fullständigt normala saker man gör när man renoverar lägenheter samtidigt som sina kompisar).

och det var avslutningen på en alldeles ypperlig hösthelg!