nostalgifabriken genom linsen 2007, del 1

år 2007 var jag 27 år. det jag minns mest från detta år var att jag hade en hel del jobbångest. jag hade fått en tjänst som marknadsassistent på pocket shop (lite oklart vem jag var assistent till, låt oss kalla det arbetsgivarlogik). fast jag ville egentligen arbeta med det jag var utbildad till, nämligen som arkeolog. eftersom jag var väldigt dålig på och ointresserad av att gräva visste jag att jag antingen skulle bli tvungen att söka doktorstjänst eller bli skrivbordsarkeolog. när riksantikvarieämbetet flyttade till visby gissade jag att det förmodligen skulle hända saker med nya tjänster. problemet var att jag inte ville flytta till gotland. men det här året tog jag beslutet att stanna kvar i stockholm. hade jag flyttat hade nog mitt liv sett helt annorlunda ut.

livskris eller ej, jag fortsatte att klä mig skrikigt och samtidigt matchande, med ett överdåd av accessoarer.

johan hade äntligen suttit ting klart i ronneby och flyttade hem. väl värt en skål!

om 2006 var klubbhängets år var 2007 hemmafesternas år. här hos moa.

moa och jonas hade precis varit i brasilien och vi drack cachasa på burk. mycket classy.

förfest hos hanna. otroligt exotiskt att röka inomhus.

kenneth och evelina flyttade till grimsta och hade inflyttningsfest med tema mustasch.

det här tror jag är moas 25-årsfest. hon och några andra hade gemensam födelsedagsfest i en villa i nacka, tjugofem eller ej.

minns att jag var så imponerad av färgtemat – och chokladfontänen!

hanna var 70-talssnygg.

singstar. obligatoriskt på varje fest under det sena 00-talet.

om jag inte missminner mig hade monki precis öppnat året innan och alla var klädda i monkimönstrat.

som den sociala medier-skadade kvinna jag är kan jag bara tänka när jag ser dessa bilder igen: varför fanns inte instagram förrän 3 år senare?! totalt instagramvärdig fest alltså!

jag och tomas flyttade från aspudden till en vindsvåning i två etage i midsommarkransen. typisk dink-lägenhet asså! en mardrömsflytt enligt de som hjälpte oss att flytta. antalet småbord och stolar övergick deras förstånd.

vi hade i alla fall en rejäl inflyttningsfest med typ alla vi kände (förlåt grannarna).

hjälmen åkte fram.

2007 var inte bara fest. jag ägnade mig också åt en del stillsamma aktiviteter. boule med hanna, magnus, tomas, mia och hennes kille i vitabergsparken en kväll i april när träden var kala men då solen värmde. älskar såna här dagar, när våren liksom vinner över vintern.

fortfarande så fascinerad av mitt val av accessoarer.

lite oklart vad den här ryske gängmedlemmen gjorde på boulebanan dock.

dagen efter, den femtonde april, var det tydligen så varmt att det var dags för årets första parkhäng. i tanto såklart.

samt årets första uteservering.

stay tuned för 2007 del 2.

Annonser

nostalgifabriken genom linsen 2006

år 2006 var jag 26 år. jag jobbade på pocket shop med hanna och moa, var ute mest varje helg och det var sommar mest hela tiden. att somrarna var evighetslånga är faktiskt det jag kommer ihåg mest från den här tiden. på ett sätt var det extremt bekymmerslösa år, med stadig lön och betald semester och förmågan att gå direkt från efterfest till jobbet utan att se för jävlig ut.

vi firade midsommar hos moas kusins föräldrar på lidingö. vädret var traditionsenligt med ömsom sol, ömsom regn. tomas var med oss på dagen och sedan åkte han på eget midsommarfirande på kvällen. kommer ihåg att jag var väldigt irriterad på honom av den anledningen. också en av de där känslorna som jag idag tretton år senare, slash visare, tycker var ett riktigt slöseri med energi. man gör det man vill. punkt slut.

fast det kanske är lätt att känna idag då jag lever tillsammans med någon som gillar att umgås tillsammans under storhelger. jaja. i alla fall, vi badade i poolen.

och i badkaret. jag gillar verkligen den här bilden. den känns dekadent, lite som att jag var på en dagfest hos en filmproducent nånstans i los angeles på 1970-talet.

parkhänget fortsatte. oftast i tanto. kenneth och evelina var så unga här, nu är de tvåbarnsföräldrar ❤

precis som den här donnan.

när vi inte hängde i tanto hängde vi på debaser, med roggan bland annat. roggan hade vi lärt känna på spraydate. han är också extremt lik min kusin så de första trettio gångerna vi hälsade på varandra ute blev jag tvungen att nämna det för honom. otroligt charmigt, eh.

det här är typiska 2006-färgkombinationer skulle jag säga.

vid sällsynta tillfällen hängde vi också norr om slussen. här i humlegården i väntan på att depeche mode skulle spela på stadion.

mycket hinner hända på tretton år. kärleksrelationer tar slut, även om hannas dåvarande kille för ett par år sen helt plötsligt dök upp i ett helt annat sammahang som arbetskamrat till mina kompisar björn och mattias. stefan finns inte längre hos oss, det är fortfarande helt obegripligt. men jag är glad att hanna fortfarande finns kvar i mitt liv.

år 2006 hade hanna för övrigt den ultimata rocklooken. ingen kunde se så dekadent och samtidigt så snygg ut som hon.

så mycket obegripligheter som äger rum på denna bild.

det blev dags för vår tradition the annual white russian marathon, då vi drack vitryss i vinterviken och badade.

jag cyklade överallt och överanvände hjälm.

fikade på louie louie.

välkommen till den kommunistiska matklubben i aspudden, där vi diskuterar maos lilla röda över en bit mat varje vecka!

ibland tog vi oss till trädgården! 2006 låg det på fleminggatan, alltid lång kö in (hade inget trädgårdenkort) och alltid ännu längre kö till tjejtoan. men uppenbarligen roligt ändå. har för övrigt fortfarande kvar den där adidasträningsjackan. bra köp uppenbarligen.

på trädgården kunde man dansa, eller slåss.

efterfest hos moas kusin jonas till tonerna av obegripligt instrument (förlåt grannarna).

så här tretton år senare tycker jag att min klädstil var otroligt fascinerande. så skikig och samtidigt matchande på samma gång.

jag lärde min mobiltelefon alla fula ord jag kunde. inget att skämmas för, eh,

på tal om fyllo: jag hittade en förresten bild på klänningen som fick en fullgubbe att utropa: här kommer gb-gubben!

orange och 70-tal var ledorden i vår lägenhet i aspudden. besticken har jag för övrigt fortfarande kvar, om än i decimerad skala.

älskar tekniken här! här står vi och väntar på tunnelbanan in mot stan. en inte för avancerad gissning är att vi är på väg till debaser.

nattbad på långholmen en sommarnatt som aldrig ville ta slut.

nostalgifabriken genom linsen 2005

det verkar som om ni gillade min nostalgitripp från 2004. så nu får ni skylla er själva, jag tar detta som en uppmuntran att mula på med fler gamla bilder, he he. nästa år på tur i  arkivet är således 2005!

år 2005 var jag 25 år och även året då jag flyttade ihop med min dåvarande pojkvän tomas. vi knökade in oss i hans etta på manhemsgatan i aspudden. lägenheten var liten men som tur var fanns en balkong.

jag och tomas gick i samma klass när vi pluggade journalistik på jmk och blev ihop när vi skrev c-uppsats tillsammans. fast vi hade faktiskt pluggat i samma klass tidigare, när vi båda läste etnologi. då pratade jag aldrig med honom, men jag och min klasskompis jenny hade ändå ett smeknamn på honom (det något fantasilösa ”han den snygga på etnologin”). väldigt intressant val av lektyr på bilden ovan förresten, i väntan på smartphonens intåg ser det ut som att man får nöja sig med clas ohlson-katalogen …

den här tjejen, ullis, skrev jag b-uppsats med. samt hängde i tanto med.

just de här åren när jag pluggade var det abnormt mycket parkhäng kommer jag ihåg. bland annat med maria, en av tomas kompisar.

ytterligare ett parkhäng, den här gången på skinnarviksberget. blir så himla nostalgisk när jag ser de här bilderna på sommarstockholm. älskar sommarstockholm! nuförtiden får jag känna mig nöjd om jag lyckas få till ett parkhäng om året.

år

jag, johanna och casha står och väntar på nattbuss på den tiden man åkte nattbuss efter en, att döma av  mitt utseende, ganska härjig kväll. jag och casha lärde känna varandra när vi jobbade på pocket shop centralen. johanna jobbade också där men vi kände varandra redan innan, sedan gymnasietiden på södra latin. det jag minns mest från den tidiga pocket shop-tiden var att vi var uppdelade i två läger. musikmässigt alltså. casha och min dåvarande chef bia (som nu är min kollega på storytel) spelade hiphip och rnb i butiken medan jag och johanna var team pop. bittra strider utkämpades.

för er som var för unga för att minnas 2005: casha bär en truckerkeps som då var allra högsta mode.

vi firade midsommar hos några av kenneths kompisar utanför öregrund i deras ofärdiga hus som de höll på att bygga. jag hade tvingat tomas att komma upp under midsommarhelgen från karlskrona, där han sommarjobbade på blt. den enda avgången som klaffade var nattåget som tog typ tio timmar med byte i någon obskyr liten håla tidigt på morgonen. kommer ihåg att vi hade många hetsiga diskussioner om resan, han ville verkligen inte åka upp, men jag tjatade. när jag tänker på det nu idag tycker jag att jag verkligen betedde mig som en idiot. men det är väl det som är grejen med att bli äldre, man blir helt enkelt lite smartare med åren.

ännu mer parkhäng!  samtidigt som tomas sommarjobbade i karlskrona satt johan ting i ronneby. när jag hälsade på tomas bestämde vi oss för att åka en helg till köpenhamn eftersom det helt enkelt är lite dejligare där än i ronneby eller karlskrona. med på resan var per och hans förra tjej. kommer inte ihåg om han redan då hade flyttat ner till ystad och hade öppnat sitt café söderberg & sara eller om det hände senare.

sedan en liten historielektion för bloggens yngre garde: det stora arket på bilden kallas karta. det är en analog version av google maps. ytterst manskapsberoende. en dålig kartläsare riskerade att skicka iväg hela sällskapet i fel riktning, någonting som möjligtvis inträffat här på bilden.

jag och tomas åkte på semester till ön aegina utanför aten. min första semester med riktiga semesterdagar. klordoftande hotellrum, en pool man aldrig fick bada i och menyer på svenska. vi gick på upptäcksfärd i ett gammalt övergivet hotell, min första och enda urban explorer-upplevelse.

och det var 2005 summerat!

musikåret 2018 enligt spotify

det börjar bli dags för den återkommande sammanfattningen, numera även förnedringen, av musikåret enligt spotify. det började 2013 med att anton ewald var min mest lyssnade artist, sedan har det stadigt gått utför.

2016 och 2017 utgick av oklar anledning, kanske lika bra det att ni slapp se mitt musikliv på glid. men hoppas jag nu har nått rock bottom. för årets lista ser INTE bra ut.

allt började med att vi rattade in countrykanalen kix 96 på skämt när jag och calle åkte på helgutflykter längs med kusten i georgia och south carolina. vi skrattade åt låttitlar som ”body like a backroad”, ”i’ll name the dogs” och ”straight outta cold beer”. för att inte tala om textraderna:

”are we just a backseat, tryna get it while we can? are we names in a tattoo, or just a number on a hand?”

eller

”got my toes in the water, ass in the sand. not a worry in the world, a cold beer in my hand.”

sen vet jag inte riktigt vad som hände, för helt plötsligt hade ironin försvunnit och jag hade börjat uppskatta modern country. jag som hade börjat min countrybana med creddig lyssning av gram parsons och the byrds trodde jag var immun, men icke. så nu sitter jag här och lyssnar på slickproducerade pojkband för män.

dessutom tror jag att jag kan ha fått mitt spotifykonto hackat någon gång under året. anledningen? min mest lyssnade artist har jag INGEN aning om vem det är.  legendary fruitman? herregud vilket tramsigt artistnamn! nöjet var alltså helt på någon annans sida.

10 000 minuter musik är ju rätt lite, men kanske lika bra med tanke på vad jag lyssnade på.

<

nummer ett och två mest lyssnade är nån slags hip hop, inget som jag lyssnat på utan den hemliga hackaren. men sen är det ju förnedring på hög nivå med country. och först på femte plats börjar det ordna sig med dinah washington.

en liten tröst i mörkret:

här finns min spellista med mina 100 favoriter. insprängt bland plastcountryn finns faktiskt en hel del guldkorn, jag lovar.

https://open.spotify.com/embed/user/spotify/playlist/37i9dQZF1Ejd0txKMwOA9R

nostalgifabriken genom linsen 2004

jag har så sinnessjukt mycket foton som ligger och skräpar på allehanda hårddiskar. tidigare har jag tänkt att bilderna var tagna för inte så himla längesen. att jag umgås med samma människor och gör ungefär samma saker då som idag. men för ett par månader sen var jag på jakt efter ett specifikt foto och blev tvungen att gå igenom en massa bilder. det fick mig att inse att det visst har hunnit hända lite under de 14 år jag har fotat min vardag. (min andra tanke var ”herreguuud, jag har blivit gammal!”)

eftersom det är för mörkt för att fota vintertid så tänkte jag bjussa på ett par bilder från 2004. so here goes, the best of nostalgifabriken, 24 år.

år 2001 började jag hänga på internetcommunities, som det hette på den tiden. mestadels spraydate faktiskt – det här var ju i sociala mediers barndom så man fick ta lite det som erbjöds. i alla fall, det var där jag lärde känna ann (eller pluppie) och kenneth, som har tagit den här bilden utanför min första lägenhet på bergsundsdagatan (och vars namn på spraydate jag tyvärr glömt bort).

den här tiden har på många sätt format hela min bekantskapskrets. jag dejtade en del men allra mest lärde jag känna kompisar. bilden på min och ann är en gammal klassiker och var med i alla mina fotoalbum på de communities jag hängde på under alla år, först spraydate, sedan skunk och till sist helgon.

en suddig bild på lite white russian-ingredienser, jahaja, kanske inte så spännande. men år 2004 var året då en kär sommartradition skapades, nämligen annual white russian marathon, även kallad vitryssen. den infaller första lördagen i juli och då ses man tidigt på dagen i vinterviken för att dricka white russians och bada. originaluppsättningen var jag, kenneth och ann, men på senare år har vi lämnat över stafetten till andreas. senaste gången jag deltog var 2011, så nästa år får jag skärpa mig och börja dyka upp igen. notera förresten underläggen, ett tag var jag helt besatt av att lägga pärlplattor.

och på tal om andreas, här förbereder jag mig för andreas 30-årsfest på hasselbacken medelst oasis första skiva, en klassiker redan år 2004.

minns att jag var mäkta imponerad av att andreas hade hyrt lusthuset på hasselbacken för sin fest. alla jag umgicks med var äldre och hade fasta jobb med fasta löner medan jag evighetspluggade.

andreas är förresten också ett fynd från spraydate, fast på den tiden hette han motivated_slacker. själv hette jag oskuldens_hyena, efter den här låten:

låten spelades ofta på min stammisklubb sunkit, en klubb som första måndagen i månaden spelade sunkadelica, det vill säga äldre bradålig musik med fåniga texter. det känns onödigt att påpeka att det var många män på spraydate som missförstod referensen …

bjussar förresten på en annan sunkadelicafavorit, följ med mig hem av gunnar winald, som spelades många gånger på efterfest på bergsundsgatan 9 (förlåt i efterhand alla grannar). den innehåller bland annat den episka textraden ”åååh, ensamhet, jag bjuder på ett glas vin och en macka”:

jag och kenneth. en annan typisk accessoar från det tidiga 2000-talet: nyckelbanden. minns att jag var så sjukt nöjd över att ha kommit över ett p3-nyckelband. kanske man kunde lura någon att man jobbade på radion?

jag, kenneth och helena (eller kigis som hon hette på spraydate). ann och kenneth hade båda digitalkameror och jag var mäkta avundsjuk på dem. men ibland fotade jag med min analoga kamera ändå, som här i bastuparken.

jag kommer förresten aldrig att kalla bastuparken ivar los park. det heter bastuparken, punkt.

till sist: helvete vad jag längtar efter sommaren nu.

jag kämpar på

”hur går det med körkortet?” är den fråga jag oftast får just nu. och för att svara på frågan: det går inte bra, tackar som frågar. det går till och med sämre än förväntat.

under våren har jag verkligen försökt att omforma min fasta övertygelse om att jag inte är gjord för körning till följande: allt sitter i huvudet. tror man att man kan köra, så kan man. till min hjälp: dubbla examina i (förvisso) humanistiska och samhällsvetenskapliga ämnen, expert på att förutse situationer, flexibel, uppvuxen med lynnig stadstrafik.

herregud, till och med artonåringar och idioter har körkort, så varför inte jag?

med tio genomförda lektioner, det vill säga halvvägs in i (den mest omfattande) kursen har jag fortfarande inte tagit mig förbi växlingsmomentet. jag är godkänd på 2%, det vill säga inledande manövrering, när jag borde ligga på 50%. jag tänker att det är bra att min inre duktiga flicka, den som aldrig skulle våga om hon inte var säker på att hon klarade det, får lite kbt-träning i hur man rycker på axlarna även fast saker (koppling, växlar, bromsar) inte går som man vill. ibland är det mycket frustrerande.

men framförallt går det förbannat långsamt.

jag vet vad min körlärares ord ”vad bra, du kämpar på” egentligen betyder. på senare tid har det kompletterats med ”du vet att du kan ta körkort för automat, va?”. och som senast ”det är min skyldighet att upplysa om att körkortet kommer bli kostsamt om du kör med oss utan att köra privat också”. min envishet är både en gåva och en förbannelse.

annars händer det inte mycket. jag går upp tidigt på morgonen, äter min landetfrukost bestående av yoghurt med jordgubbar, ägg från bäsbo och så mackor från finska bageriet. kaffe, alltid kaffe. sätter mig sen på bussen till eskilstuna.

i väntan på bussen tillbaka till äsköping går jag på myrorna. det är den enda loppisbutiken inom gångavstånd så jag kan sortimentet vid det här laget. ibland får jag med mig något hem.
jag blandar en drink eller tar ett glas vin när jag kommer hem från körskolan (because i’ve never been so much worth it) och läser en stund eller lyssnar på p1. fråga mig vad riksdagspartierna vill uträtta nästa mandatperiod, jag kan allt vid det här laget.

när skuggan kommer till grönsakslandet går jag ett varv och rensar ogräs.


jag håller vattnandet till ett minimum. inte för att jag är för lat för att springa mellan brunnen och grönsakslandet, utan för att jag har fått en irrationell rädsla för att ramla ner i det mörka hålet. brunnen är 2,75 meter djup men ganska smal, skulle man kunna pressa fötterna mot den andra sidan och sakta ta sig upp den vägen? jag vet att de här tankarna förmodligen är en släng av lappsjuka, men tills vidare får sockerärtorna och mangolden kämpa på. precis som jag.

jag målar trädgårdsmöbler och svettas i 26-gradig värme på kvällskvisten.


eller så plockar jag körsbär eller hallon.

jag tittar på regnmolnen som aldrig verkar komma över på min sida om vägen.

på helgen kommer calle ut. vi gör något duktigt, typ snickrar en ny trapp. sedan åker han hem.

så har ytterligare en semestervecka gått. och trots allt har jag det bra härute. jag saknar inte stan alls.

någonstans pågår livet precis som vanligt

jag och några av mina vänner har upplevt ett par surrealistiska dagar. vi har en vän som är försvunnen. det är inget jag egentligen vill gå in på här, men efter evighetslånga sms-trådar och tröstlösa skallgångskedjor i många minusgrader, samtidigt som jag haft mycket på jobbet och snittat alldeles för få timmars sömn per natt känner jag mig som en karaktär i en film där undertexterna inte synkar med det som händer i rutan. jag är alltid steget efter.

så här är min bästa terapi för livets skit: att redigera bilder. jag önskar att jag kunde ha en större artistisk vision utöver att förmedla behaglighet. men när livet är en jävla uppförsbacke är det skönt att få tömma huvudet ett par timmar och koncentrera mig på att göra livet lite bättre än vad det egentligen är. och när jag drar i vitbalansreglaget, lägger på brus och låter världen få en varmare temperatur är det med en så angenäm känsla av kontroll. (varsågod för egen amatörpsykologisk diagnos här).

avslutar med ett gäng bilder från savannah som får mig alldeles lugn inombords. det är viktigt att påminna sig att livet också kan se ut så här.