ju förr desto bättre
mitt projekt för helgen var att knalla till nordiska muséet (i solen, prisa gud!) för att titta på deras nya utställning modemakt. men olika saker, bland annat ett 30-årsfirande som tyvärr kommer närmare och dessutom inte förbereder sig själv, gjorde att jag får skjuta lite på härligheten. nu såhär efter stängningsdags tröstsurfar jag runt på lite sajter, bland annat den här, och tänker på fluffiga marängklänningar, andnöd och sjukt små skor.
lite fågelkvitter och sen är det klippt. helt plötsligt har man vaknat och då är det dags att smida semesterplaner inför sommaren. vi funderar på att köra en hemmasommar. varför åka iväg från stan när den är som allra vackrast? sedan kommer jag att tänka på hur vädret inte brukar vara så samarbetsvilligt när det väl kommer till kritan. så tänker jag att det kanske får bli en utlandssemester ändå.
förra året åkte vi på bilsemester till ruhrområdet. det var ju först tänkt att det skulle vara lite ironisemester. men ju mer vi läste på om det förstod vi att det här tar tyskarna minsann väldigt seriöst. kolla bland annat in den här sidan med tips på hur man lägger upp sin resa efter en så kallad route der industriekultur. en annan bra introduktion är den här artikeln i DN om ruhr. i år är essen (som ligger mitt i ruhr) kulturhuvudstad tillsammans med pecs och istanbul.
den nedlagda gruvan zollverein är ruhrs kolhjärta. förutom själva gruvan hittar du också centret för ruhr 2010 här.
tyvärr kan man ännu inte gå ner i själva gruvan. den är för närvarande vattenfylld. men inom ett par år siktar de på att kunna öppna upp gruvan för allmänheten.
jag kan väl erkänna att jag kan lika mycket om gruvor som jag kunde innan jag besökte zollverein. dvs inte så mycket alls. vi missade den guidade turen vilket var väldigt synd. men annars kan man njuta av att bara ströva fritt på gruvområdet som är helt ENORMT.
byggd i bauhausstil är gruvan känd som den snyggaste gruvan i hela världen. respect!
pariserhjul i mad max-tappning. dock osäkert om det fanns här när gruvan var i bruk.
missa inte heller att gå på deutsche arbeitsschutz ausstellung som är tysklands arbetsskyddsmuseum. det är en blandning mellan tekniska museet, tom tits och ja, jag vet inte vad. ibland var det svårt att avgöra om en del saker var en del av utställningen eller om det var kontor för personalen. för att få fota inne i museet fick man skriva på ett dokument helt på tyska. jag hade ingen aning om vad det var jag skrev på men jag tror att det handlade om att man kunde bli ersättningsskyldig om man pajade något. och på tyskt nitiskt manér fick jag visa upp dokumentet flera gånger inför den ambulerande museipersonalen.
huset jag bor i är gammalt som gatan. äldre än USA till exempel. under århundraderna har huset och grannbyggnaderna tjänstgjort som brännvinsdestilleri, krog, tapetfabrik, slakteri, textilfabrik, sjukhem och missionshem. på 1700-talet var det borgare som bodde och verkade här, men lite senare blev området känt som ett av de fattigaste i hela stan. i slutet av 1800-talet övertog staden husen och gjorde om till bostäder.
huset är ett tvärsnitt av stockholms historia. från småindustri, beläget nästan på landet invid en av stans malmgårdar, till social misär i industrialiseringens bakvatten. och sedan reaktionen; överklassens och den växande medelklassens filantropiska insatser. och till sist föremål för stadens bostadspolitiska åtgärder som i sin tur ledde till folkhemmets framväxt. needless to say så älskar jag att bo här.
nu ska det renoveras och stambytas. det har de sagt i tio år, men nu verkar behovet bli mer och mer akut. enligt tidsplanen var det utflyttning i oktober förra året, sedan nu i februari och nu har vi fått reda på att det skjuts på framtiden ytterligare.
det är trevligt att se att folk har bott här, men samtidigt är jag glad för att det snart ska renoveras. ytskikten har sett bättre dagar och någon renovering av dem är inte aktuell innan stambytet.
jag vet också att renoveringen kommer ske varsamt. köket kommer att platsbyggas med, hör och häpna: riktigt trä och inte ikea-moduler. och de kommer att ta fram trägolven som döljs under linoleummattorna.
no more duscha i pytteliten stråle och vara rädd för att varmvattnet kommer ta slut.
fjärrvärme och vattenburna element ska det bli också.
men kommer småländskt torp möter parisisk vindsvåning-känslan (alternativt ”flyktingförläggning med ihoplånande möbler” som några vänner uttryckte det) vara kvar? jag vet inte riktigt, för det är något speciellt med det ofullbordade och ofullständiga. en känsla av potential och att allt kan hända.
den här fantastiska boken, ”en dag i älvriket”, fick min pappa och min faster av min farmors mor år 1951. skriven av inez svensson och superfint illustrerad av ann marie sjögren.
det är en bautabok, ungefär 30 cm bred och 50 cm hög.
kanske inget för den som vill ha rafflande nagelbitarspänning, ploten är rätt trivial.
och bland allt gullgull och fina teckningar kan man hitta en del generaliseringar av olika folkgrupper och lite andra politiskt inkorrekta inslag. inget jag ids skriva här.
undrar vad mina barn kommer tycka är helt tossigt i de barnböcker jag hade som barn ..?
den här boken är i alla fall en keeper och jag hoppas att de, precis som jag gjorde när jag var liten, är busiga och klottrar lite i den. varje generation ska avge sitt avtryck tycker jag.
årets första världsarv avklarat. jag har faktiskt inte varit på skogskyrkogården tidigare, trots att det geografiskt sett är mitt närmaste världsarv. när vi kom dit hade det precis börjat skymma och när vi vandrade mellan alla gravar började jag fundera. nånstans har jag läst att söderbor hamnar på skogskyrkogården om de inte önskar något annat, men att det nu råder lite platsbrist och att man, ja, får snabba sig om man ska ligga där.
hur aktiv ska man vara inför livet efter detta? är det läge att ringa runt nu och fråga om man får plats någonstans? och vad händer om jag inte säger något alls? stora vuxenproblem, precis som pension och fondsparande. hjälp.
nostalgifabriken 