lager på lager

vid första anblicken: allmännyttemisär i världens fulaste trappuppgång.

men titta vad som dyker upp om man går lite närmare.

någon vecka innan vi blev evakuerade för stambytet upptäckte jag den här lilla guldgruvan som hela tiden funnits precis vid vår ytterdörr. ursprungligen var vårt våningsplan någon slags förvaringsvåning, en vind innan vinden. men i slutet av 1800-talet eller början av 1900-talet gjorde de om utrymmena till bostäder (vilket förklarar gipsplattorna till väggar trots husets aktningsfulla ålder av en sådär 260 år).

det är två lager tapet, varav den blåa verkar ha satts upp först. men varför ha tapet i trappen? tapetserade man sina förvaringsutrymmen? eller var trappen en del av en lägenhet? och hur gamla är tapeterna? detta måste undersökas närmare känner jag.

om du råkar ha 45 miljoner …

… kan du köpa det här huset i lärkstan som just nu är till salu.

huset är från 1910 och är en riktig nationalromantisk högborg kan man säga.

man blir sugen på att dricka mjöd ur horn och läsa lite esaias tegnér.

nä, nu kan jag inte skriva mer. ska läsa ”så här kan alla svenskar bli miljonärer ” en sådär 45 gånger.

vän med en bil

när man saknar körkort är det mycket bra att ha vänner med bil. inte nog med att det är trevligt att ha vänner. det är också kul när man får följa med på roliga utflykter.

vi åkte till mariefred där vi precis hann med sista öppettimmen på gripsholms slott (utflyktsmål i sörmland ligger alltid längre bort än man kommer ihåg tycker jag). det är så synd att man inte får fota därinne, för interiören är ju snudd på makalös. bortsett från en och annan tysk turist var slottet alldeles folktomt, så vi hade rum för rum med praktfull inredning och vackra målningar helt för oss själva. om jag låtsades vara slottsfru? ja, lätt!

av prakt blir man hungrig, så när slottet stängde gick vi ner på byn för att få oss något i magen. vi gick förbi ett förfallet evakuerat hus (vi snackar stöttor för att inte golvet på övervåningen skulle ge vika) och jag hoppashoppashoppas att planen inte är något mer drastiskt än en renovering.

och sen bråkade vi lite med änderna och sen var det dags att åka hem.

vi som gillar att fota lite tillsammans #1

under flera år (och gärna vid de tillfällen då rödvinsdrickandet gått in i det filosofiska stadiet) har jag och min vän kentson pratat om att under lite mer ordnade former fotografera tillsammans. som tur är har det tagit så lång tid att vi har fått sällskap av två till, johanna och egoistiska egon. första fotosessionen ägde rum i helgen (episk tajmning av vädret!) och vår första uppgift blev att föreviga slussen.

inget i stockholm tillåts vara fult en längre tid utan allt ska vara så tillfixat hela tiden. slussen är ett sällsynt undantag eftersom den ändå ska rivas. då gäller det att njuta medan man kan!

mitt i allt förfall och bilmisär ser man ändå att det finns en estetisk tanke bakom. även om det mer påminner om ett badrum än en trafiklösning.

alltid finns något nytt stadie av förfall att intressera sig för.

och ny gatukonst att upptäcka. kan slussen förresten vara stockholms största galleri?

jag vill hävda att slussen är stans riktiga mittpunkt. här har man gått på klubbar, suttit på uteserveringar, huttrat sig fram i snöstormar och regn, flanerat i första vårsolen och dansat på de legendariska tunnelfesterna efter debasers stängning.
när de river slussen är minnena ljusa (om än ibland något diffusa).

och när nya slussen byggs ska det ändå bli spännande. det innebär en helt ny del av stan att bli kompis med.

ett annat amerika

jag söndagskvällssurfar lite. det var länge sedan jag var inne på squareamerica.com, så ett besök där fick det bli. square america är en sajt med gamla bilder föreställande och tagna av privatpersoner i usa. killen som har sajten hittar dem på loppisar (och i typ dödsbon, men det vill jag helst inte tänka på). innan han lägger upp dem kategoriserar han dem noggrant utifrån tidsålder och innehåll. bland annat har han en hel kategori med ”legs”, som ni ser smakprov ur här.

kvaliteten på bilderna varierar, både vad gäller fotografisk talang och hur de har åldrats. en del personer har i efterhand rivits ut eller skrapats bort av försmådda kärlekar, bittra släktingar och svikna vänner.

det finns ganska många bilder från andra världskriget. privatpersoner som porträtterat livet i armén. ibland syns bombräder, störtande plan eller sjunkande skepp. några av de mer makabra bidragen är ett totalt utblåst nagasaki och ett öde hiroshima efter atombomberna.

och på något sätt berör de här bilderna mer än de man sett i historieböckerna. kanske för att (fotografisk) professionalitet är ett sätt att distansiera sig på. de fumligt tagna bilderna påminner mig om att det faktiskt finns en person av kött och blod bakom linsen. i det inperfekta finns mänsklighet. och då innebär det att det jag ser genom linsen också måste vara på riktigt.