london, baby pt II

på söndagen var vi aningens möra men vid gott mod. morgonens väder visade sig inte från sin allra bästa sida, men både vi och londonborna trotsade det kalla och gråa vädret och gick ut på stan.

mmmm, snö.

första stoppet: brick lane. på vägen dit såg vi bra utomhuskünst.

som givetvis behövde dokumenteras. ser nu att jag har samma färger som muralmålningen ovan. givetvis ringde vi varandra dagen innan för att synka våra outfits.

sen stillade vi behovet ytterligare av lite vår.

i närheten av brick lane ramlade vi över libreria, en helt underbar bokhandel där böckerna är kurerade efter teman, som exempelvis wanderlust, the city, enchantment och så vidare. att besöka andra bokhandlar är förresten något jag alltid brukar göra när jag är utomlands (utöver att leta efter motsvarigheten till södermalm förstås, men det vet ni ju). en riktigt bra bokhandel får det att pirra till i magen. bokhandelsletandet är förmodligen en gammal arbetsskada eftersom jag (och johanna) har jobbat på pocket shop.

på pocket shop pratades det mycket om att stilla olika kundbehov. hyllorna utgjorde fackhandel, dvs när man letade efter en specifik bok. marknadsplats var borden där vi inspirerade de som ville läsa något, men inte visste riktigt vad. hela den här butiken, inklusive hyllorna, var alltså en marknadsplats. helt underbart! men också lite jobbigt eftersom jag faktiskt var på jakt efter en bok (tana frenchs the witch elm). ett besök dit rekommenderas i alla fall!

sedan strosade vi runt i butiker, myset och blåsten (som tur var hade det i alla fall slutat snöa).

åt lunch på ett falafelställe som serverade oliver med lite finhackade citroner, olivolja och korianderfrön. så sjukt gott! ska göra detta hemma!

sedan fick vi bråttom, för min kompis jenny hade tipsat om dennis sever’s house. det är ett slags sinnenas museum i ett townhouse i spitalfields, där man följer livet i en hugenottfamilj från 1700-talet fram till 1900-talet. huset tar bara åtta personer åt gången och innan vi gick in fick vi strikta order om att inte prata med varandra eller fotografera under rundvandringen. vilket var så himla synd för det var instagramvänliga vinklar i ja, praktiskt taget alla vinklar. samtidigt bidrog det ju såklart till känslan att det var bäst att passa på att njuta, för när vi väl gått ut genom porten på 18 folgate street var det slut på det roliga.

dennis sever’s house avnjuts bäst om man inte avslöjar allt för mycket. men familjens närvaro känns i hela huset. det brinner i den öppna spisen och det ser ut som någon precis blivit avbruten mitt i en måltid eller ett kortspel och alldeles trax är tillbaka. en sällsam upplevelse i ordets rätta bemärkelse!

vi avslutade med en söndagsöl på puben old blue last, där bla amy winehouse, hot chip, leon bridges och kylie minogue(!) haft spelningar.

tydligen har puben också varit ett horhus. en synnerligen ypperlig söndag!

Annonser

london, baby!

förra veckan var det bokmässan i london och jag var såklart där med mitt jobb. eftersom jag senast var i london år 1994 passade jag och johanna på att maximera vistelsen medelst miniweekend innan mässan. att det dröjt så länge mellan besöken är för övrigt ytterst märkligt med tanke på att jag överdoserade britpop under sent 90-tal och tidigt 00-tal. men sent ska syndaren vakna och så vidare.

vi bodde på the hoxton i shoreditch, ett hotell för hipsters mitt i den gentrifierade smeten. vi kunde således direkt bocka av mitt ständiga krav på reselistan: hitta motsvarigheten till södermalm, check.

boendet hade fått full pott om det inte envisades med det som hipsterhotell alltid envisas med, nämligen att ha en frostad svängdörr i glas istället för en rejäl badrumsdörr (varför??!).

även om det bjöds på en hel del regn stod träden i full blom. körsbärsblommor, magnolia, kamelia och mimosa. behövdes såklart dokumenteras mycket noggrant.

hittade en bok på gatan som talade till mig lite extra.

det är alltid kul att resa till en stad tillsammans med en stadsplanerare. när vi promenerade mot tate modern gick vi genom city of london, det tråkigaste området i hela stan. johanna berättade om satsningarna som staden gjort för att få människor att vistas i området även på helgtid. bland annat en shoppinggalleria (såklart) med en urfin takterrass där man fick en bra fotografivänlig vy mot st pauls cathedral.

är så fascinerad av det här selfiestickturistandet. hade kunnat stanna länge och bara titta på folk. men vi nöjde oss efter ett tag och avslutade givetvis besöket på terrassen med en egen selfie.

när vi gick över bron till tate modern såg vi att det var lågvatten. då kom jag på att min kompis jenny har berättat om mudlarking, det vill säga när man går ner på themsens flodbankar vid ebb och letar efter gamla föremål. vanliga saker man kan stöta på är krukskärvor från romersk tid och framåt, porslin, kritpipor, ben, mynt samt pilspetsar och yxor i flinta från stenåldern. så vi passade på att ta oss ner på flodbotten för att se om vi kunde hitta något.

så här glad blir man när man hittar något som inte är trasiga asbestplattor!

några av mina dyrgripar till fynd:

hehe, nu när jag googlade mudlarking såg jag att man visst måste ha ett tillstånd för att plocka saker från marken. jaja, man är väl rebell.

vi blev i alla fall ordentligt straffade av naturen ändå, för precis när vi kände oss klara och skulle gå upp på kajen igen kom en stor våg och dränkte våra skor i härligt themsenvatten. det var bara att gå in på tate modern med kippande skor.

medan våra skor sakta torkade klämde vi en utställning om weimarrepubliken …

… spionerade på barn som ritade och …

… fotograferade poserande män.

efter ett par timmar på tate hade, tro’t eller ej, våra skor torkat. både de och vi blev dock blöta igen senare på kvällen på väg mot en fest hos en litterär agent.

dag ett i london var till ända. stay tuned för vidare eskapader!

nostalgifabriken genom linsen 2005

det verkar som om ni gillade min nostalgitripp från 2004. så nu får ni skylla er själva, jag tar detta som en uppmuntran att mula på med fler gamla bilder, he he. nästa år på tur i  arkivet är således 2005!

år 2005 var jag 25 år och även året då jag flyttade ihop med min dåvarande pojkvän tomas. vi knökade in oss i hans etta på manhemsgatan i aspudden. lägenheten var liten men som tur var fanns en balkong.

jag och tomas gick i samma klass när vi pluggade journalistik på jmk och blev ihop när vi skrev c-uppsats tillsammans. fast vi hade faktiskt pluggat i samma klass tidigare, när vi båda läste etnologi. då pratade jag aldrig med honom, men jag och min klasskompis jenny hade ändå ett smeknamn på honom (det något fantasilösa ”han den snygga på etnologin”). väldigt intressant val av lektyr på bilden ovan förresten, i väntan på smartphonens intåg ser det ut som att man får nöja sig med clas ohlson-katalogen …

den här tjejen, ullis, skrev jag b-uppsats med. samt hängde i tanto med.

just de här åren när jag pluggade var det abnormt mycket parkhäng kommer jag ihåg. bland annat med maria, en av tomas kompisar.

ytterligare ett parkhäng, den här gången på skinnarviksberget. blir så himla nostalgisk när jag ser de här bilderna på sommarstockholm. älskar sommarstockholm! nuförtiden får jag känna mig nöjd om jag lyckas få till ett parkhäng om året.

år

jag, johanna och casha står och väntar på nattbuss på den tiden man åkte nattbuss efter en, att döma av  mitt utseende, ganska härjig kväll. jag och casha lärde känna varandra när vi jobbade på pocket shop centralen. johanna jobbade också där men vi kände varandra redan innan, sedan gymnasietiden på södra latin. det jag minns mest från den tidiga pocket shop-tiden var att vi var uppdelade i två läger. musikmässigt alltså. casha och min dåvarande chef bia (som nu är min kollega på storytel) spelade hiphip och rnb i butiken medan jag och johanna var team pop. bittra strider utkämpades.

för er som var för unga för att minnas 2005: casha bär en truckerkeps som då var allra högsta mode.

vi firade midsommar hos några av kenneths kompisar utanför öregrund i deras ofärdiga hus som de höll på att bygga. jag hade tvingat tomas att komma upp under midsommarhelgen från karlskrona, där han sommarjobbade på blt. den enda avgången som klaffade var nattåget som tog typ tio timmar med byte i någon obskyr liten håla tidigt på morgonen. kommer ihåg att vi hade många hetsiga diskussioner om resan, han ville verkligen inte åka upp, men jag tjatade. när jag tänker på det nu idag tycker jag att jag verkligen betedde mig som en idiot. men det är väl det som är grejen med att bli äldre, man blir helt enkelt lite smartare med åren.

ännu mer parkhäng!  samtidigt som tomas sommarjobbade i karlskrona satt johan ting i ronneby. när jag hälsade på tomas bestämde vi oss för att åka en helg till köpenhamn eftersom det helt enkelt är lite dejligare där än i ronneby eller karlskrona. med på resan var per och hans förra tjej. kommer inte ihåg om han redan då hade flyttat ner till ystad och hade öppnat sitt café söderberg & sara eller om det hände senare.

sedan en liten historielektion för bloggens yngre garde: det stora arket på bilden kallas karta. det är en analog version av google maps. ytterst manskapsberoende. en dålig kartläsare riskerade att skicka iväg hela sällskapet i fel riktning, någonting som möjligtvis inträffat här på bilden.

jag och tomas åkte på semester till ön aegina utanför aten. min första semester med riktiga semesterdagar. klordoftande hotellrum, en pool man aldrig fick bada i och menyer på svenska. vi gick på upptäcksfärd i ett gammalt övergivet hotell, min första och enda urban explorer-upplevelse.

och det var 2005 summerat!

vi går på skansens julmarknad

för ett par veckor sen, innan jul och nyår, byltade jag på mig allsköns ytterkläder, trotsade duggregnet och promenerade till skansen. jag älskar skansen! kombinationen vackra historiska miljöer, inredningsdetaljer att inspireras av SAMT en hoper gulliga djur, det kan ju knappast bli bättre?! eller jo, det kan det faktiskt, för sen på hemvägen kan man ta ett varv i skansenbutiken och handla fina saker. ett besök där är som om tallriksmodellen och maszlows behovstrappa fick ett barn tillsammans.

obegripliga liknelser åsido, vad var planen? jo, jag skulle träffa min allra bästa kultürkompis och skansenciceron jenny och hennes son anton. jenny jobbade i flera år på skansen där hon bland annat förgyllde närvaron på skogaholms herrgård och i järnhandlarbostaden. just idag var de ett par minuter sena och jag passade på att bränna av ett par bilder innan de kom.

emmanuel swedenborgs lusthus som flyttades till skansen 1896 från hans malmgård på hornsgatan, med otroligt vackra fönsterdetaljer i den vackraste roströda färgen. när jag ser sånt här får jag ett litet hugg i bröstet när jag tänker på att jag en gång i tiden faktiskt bodde på ett ställe som hade ett gammalt lusthus i trädgården. varför i hela friden flyttade jag?!

rosorna still going strong.

fick lite julfeeling utanför järnhandlarbostaden när jag såg denna gran utanför ytterdörren. skulle för övrigt kunna flytta in i järnhandlarbostaden vilken dag som helst.

hej hej! turbanen matchar årets julklapp. året 1934 heh.

i boktryckarbostaden brann en mysig brasa. älskar att tjuvkika in genom fönster såhär. hehe.

sa hej till hönsen. inte för att förhärliga mig själv, men tycker att ljuset blev så himla bra på den här bilden! som en tavla. har dock ingen aning om hur jag gjorde så kommer aldrig kunna återskapa detta. jaja.

så kom jenny och anton och vi traskade till bageriet för att köpa lussbebullar och pepparkakor. där är det alltid lika hysteriskt så besparar er en bild på detta spektakel. bjuckar istället på deprimerande vy över djurgårdsbrunnskanalen.

vi tog också en svängom till djuren, sa hej till ugglor och älgar.

sedan gick vi in på naturens hus och pysslade lite och tittade på när de stöpte ljus. att lära sig stöpa ljus har varit på min to-do-list ett tag så gjorde ett par mentala anteckningar (som jag säkerligen har hunnit glömma när det är dags, men jaja).

och ungefär så roligt kan det vara en helg i december!

vi närmar oss deadline och går jimmy carters fotspår

en helg för ett par veckor sen hyrde jag och calle bil och styrde kosan västerut. vår agenda för dagen var fullspäckad: besöka andersonville prison och national prisoner war museum samt jimmy carters födelsestad plains i georgia.

när vi kom till andersonville vräkte regnet ner, vilket i och för sig gjorde platsen rättvisa, men tanken på att gå runt på ett friluftsmuseum i ösregn kändes inte så härligt. som tur är älskar amerikaner att åka bil överallt så SJÄLVKLART kunde man låna en audioguide som guidade i en snitslad bilväg runt lägret.

i slutet av amerikanska inbördeskriget (som ibland kallas the war between the states i södern) levde här 45000 krigsfångar från nordstaternas armé i en inhägnad på 490×237 meter under alldeles mardrömslika former. från början vistades fångarna utomhus utan det minsta skydd mot sol och regn men lite senare fick de tillåtelse att bygga primitiva tält. lägret låg i en sänka och längst ner låg en bäck som var den enda vattenresursen i lägret. eftersom den tjänstgörande fängelsepersonalen använde bäcken för sina toalettbehov lite längre upp spreds sjukdomar vilket bidrog till att dödligheten var närapå 30% i lägret.

idag finns inga lämningar kvar av den ursprungliga träkonstruktionen. men om du tittar på bilden ovan visar raden med vita pinnar längst till vänster var det yttre planket sträckte sig. för att undvika att fångarna grävde en tunnel under planket eller klättrade över och rymde reste man ett inre staket. utrymmet mellan palissaden och det inre staketet blev en no go-zone och om man så mycket som lutade sig över staketet blev man skjuten. the deadline, som staketet kallades, är alltså pinnarna till höger i bild ovan.

och det är alltså härifrån uttrycket deadline kommer. på national prisoner war museum som ligger i anslutning till lägret finns en yttepytte träbit på 2×2 cm bevarad från deadline-staketet. det var en otroligt märklig känsla att se något så litet som i hög grad styr merparten av våra liv idag.


måste för övrigt verkligen rekommendera ett besök på muséet. stora delar av utställningen behandlar inte bara andersonville, utan även krigsfångar i modern tid. eftersom vi hade ett späckat schema hann vi bara gå en snabb tur men det belyste verkligen den mänskliga erfarenheten av krig på ett sätt som jag blev väldigt berörd av. kanske för att man också lät anhöriga (läs: merparten kvinnor) komma till tals. krig berör inte bara de som är ute på fältet utan de som väntar på besked hemma också.

sedan var det dags att åka vidare. en halvtimme senare befann vi oss i den sömniga småstaden plains där usa:s 39:e president föddes. (och fortfarande bor, SAMT undervisar i söndagsskolan!)

jimmy carters high school har byggts om till museum.


carter anses vara en av usa:s svagare presidenter och förlorade stort mot reagan 1980, men efter att ha besökt muséet (och eventuellt hjärntvättats) kan jag säga att jimmy carter numera är min favoritpresident. han är så otroligt vanlig på ett sånt härligt helyllesätt. listar några anledningar nedan:

• han är den första presidenten som föddes på ett sjukhus.
• han är den enda presidenten som har levt i subventionerade bostäder.
• han har i hela sitt liv arbetat aktivt för medborgerliga rättigheter, en inte helt lätt uppgift om man började sin politiska karriär i djupaste södern i georgia och var beroende av att få även rasisternas röster för att bli vald.
• han deklarerade att han skulle ställa upp i georgias guvernörsval 1970 från en sunkbar i atlanta.
• enligt vissa källor var det också från en sunkbar i savannah som han deklarerade att han skulle ställa upp i presidentvalet.
• hans bror billy höll jimmy nere på jorden. billy ägde bensinstationen i plains och stod oftast med en öl i handen och luftade sina tankar om sin brors politiska tillkortakommanden för alla som ville höra. en pr-persons mardröm med andra ord. billy fick så småningom sitt eget öl, billybeer, men tyckte det blev pinsamt efter ett tag. inte för att det försvårade för sin brors politiska karriär, utan för att det var en äcklig öl. pbr var helt enkelt godare.
• jimmy har uträttat mer efter sitt presidentskap än innan. efter att han förlorade mot reagan instiftade han the carter center som bland annat övervakar val, medlar i politiska konflikter och stärker världshälsan. bland annat har organisationens arbete nästan helt utrotat guineamaskinfektioner. från 3,5 miljoner fall årligen 1986 till 25 dokumenterade fall 2016. vilken annan president har lyckats utrota en sjukdom liksom?
• han och hans fru driver en kombinerad bed & breakfast och antikbutik i plains. han ville starta hotell och hans fru ville starta antikbutik, detta blev kompromissen.
• han är den enda president som hävdar att han sett ett ufo.

 

vi har det livat på bonaventure cemetery

en helg för ett par veckor sedan kände vi för att stirra döden i vitögat, så vi tog en uber till bonaventure cemetery som ligger ungefär en halvtimme med bil från savannah. det är en av de mest kända kyrkogårdarna i södern, eller som en sajt förklarande uttrycker: ”the père lachaise of the united states”. minus superkändisarna skulle jag vilja tillägga. om man då inte räknar johnny ”moon river” mercer, även om oscar wilde lär ha besökt kyrkogården och sagt att den var makalös.

och makalös är den faktiskt. bonaventure är, tillsammans med rocky springs, en av de vackraste kyrkogårdar jag har besökt. den är precis som själva sinnebilden av en kyrkogård. härligt förresten att jag har blivit väldigt amerikanskt överdriven i mina inlägg. den vackraste kyrkogården, stället med bästa drinkarna osv.

i alla fall, för den som läst midnatt i ondskans och godhetens trädgård (eller THE BOOK som den rätt och slätt kallas här) kan det vara intressant att veta att statyn på omslaget (som egentligen inte alls har något med berättelsen att göra) ursprungligen stod på en familjegrav i bonaventure. den donerades dock till the telfair museum eftersom man trodde att statyn skulle förstöras av besökare. älskar för övrigt att kyrkogården, precis som med väldigt många andra saker i usa, är anpassad för bilister. vid vårt besök såg vi flera personer som körde runt på kyrkogården för att fota the highlights utan att ens orka lämna bilen. hehe.

och som med precis ALLT i savannah berättas det givetvis en massa historier av mer eller mindre trovärdig karaktär om kyrkogården. från början låg här ett plantage men någon gång under 1700-talet brann huvudbyggnaden ned. det påstås att branden började mitt under en stor middagsbjudning men att detta inte hindrade värdpar och gäster från att festa vidare. man bad helt enkelt tjänstefolket att bära ut middagsbordet i trädgården och medan elden rasade utbringades en skål för värden, huset och elden. och värden svarade med att höja glaset, dricka och sedan hiva kristallglaset in i ett träd. och än idag kan man höra skratt och ljudet av krossat glas om man lyssnar noga.



att huset brann ned stämmer, men sanningshalten i övrigt är det lite sisådär med. men det säger en hel del om hur de boende i savannah vill uppfattas.

hörde jag en skål förresten?

first african baptist church

regnet har öst ner tre dagar sträck och jag har suttit och huttrat under två lager filtar eftersom värmen i lägenheten har snittat på ohärliga sexton grader. men i söndags sken solen så vi bestämde oss för att ta oss ner till historic district och gå en guidad tur i first african baptist church. kyrkan byggdes av slavar år 1775 och är den äldsta afroamerikanska kyrkan i usa. den utgjorde också en station i the underground railroad, nätverket som smugglade slavar till nordstaterna och kanada. enligt vår guide byggdes kyrkan främst för detta ändamål eftersom ett aktivt deltagande i den kristna tron inte drog misstänksamheten till sig. även om det innebar att man blev tvungen att smuggla slavarna bara ett par hundra meter från det torg där slavhandeln pågick, alltså mitt framför näsan på slavägarna.

invigda kunde se att kyrkan var en station i nätverket om de sneglade upp på kyrkans innertak som är mönstrat i nio rutor.

slavarna gömdes under golvet i kyrkan i väntan på att skeppas ut ur hamnen. andningshålen i golvet maskerades genom att de borrades i formen av ett kongokosmogram, en afrikansk symbol som visar livet och döden.
jag var inte så intresserad av att läsa den pulitzervinnande boken the underground railroad av colsom whitehead innan (den har inslag av magisk realism och järnvägen är en riktig tunnelbana istället för en metafor). men nu blev jag ändå nyfiken. jag kanske ska ge den en chans ändå?