det är sen gammalt (no pun intended) att jag varit en pensionär de senaste 20 åren. när jag fyllde 27 gick jag med i en hembygdsförening, när jag var 31 hade jag landställe. när jag var 35 började jag läsa lantliv. och precis innan jag fyllde 39 hann jag med ett besök på trädgårdsmässan. ja, ni hör ju.
(vill dock för ordningens skull tillägga att trädgårdsmässan var björns idé från början.)
efter att ha löst biljett till mässan besökte vi svenska pelargonsällskapets monter, tittade på olika sorters kompostlösningar samt beundrade finalisterna i fågelholks-sm. jag var på jakt efter humleblomster ”flames of passion”-frön men hittade tyvärr inga. är pinsamt medveten om att nerd-o-metern precis gick i taket här …
däremot blev jag glatt överraskad över att carl larsson-gården hade en egen monter på mässan. jag har nämligen varit himla nyfiken på en matbokav elisabeth svalin gunnarsson, som också skriviti min trädgård vill jag vara karin. en matbok kan vanligtvis bara beställas genom carl larsson-gårdens webshop, som jag av oklar anledning har varit för lat för att göra, så jag slog givetvis till. fick den så här fint signerad!
författaren berättade att hon faktiskt hade hittat mer om karin larssons matlagning i sina källor än om trädgården på lilla hyttnäs. så det hade varit givet vad uppföljaren skulle handla om.
björn bläddrade lite snabbt i den och konstaterade: det är mycket text men inte så många recept. vilket passar den utmärkt för den teoretiska krusidulltanten (dvs jag). det är faktiskt fascinerande hur man kan vara så matintresserad som jag utan att för den skull gilla att laga mat.
vi avslutade mässbesöket med en fika i flytande form. björn mycket nöjd med inköp av salladsfrön. andreas förblev tomhänt men var lika nöjd för det.
sedan kurrade det i våra magar och vi styrde kosan mot en stenkolsgrill någonstans i älvsjö som björn hade datat upp.
maten var ungefär så god som bilden nedan illustrerar.
sedan promenerade vi till telefonplan och det var den söndagen.
nu är det dags för del tre av mina londonäventyr. del ett och två hittar du här.
på måndagen åkte johanna hem och jag förflyttade mig till kensington och mina kollegor. det var alltså dags för londonmässan, min allra första!
jag hade fått höra hårresande historier om hur bullrigt och hetsigt det var uppe på rättighetsavdelningen på mässan. hade såklart föreställt mig ett sjöslag, men det visade sig vara en lätt havsbris i jämförelse. ibland är det en gåva att alltid tänka det värsta, he he.
kensington är förresten så himla vackert med sina trädgårdar. som iofs är privata, men fota dem kan man ju alltid.
tänk att vi har all den här blomsterprakten och grönskan framför oss ❤
alla mina möten var avklarade på tisdagen så på onsdagen jobbade jag från hotellet på förmiddagen och gick sedan på victoria and albert museum efter lunch.
hade velat se den fina dior-utställningen, men kön ringlade sig så lång att jag bestämde mig för att skippa den och gå på basutställningen istället.
ljuset i dessa hallar!
biblioteket, så jädrans fint!
skulle inte tacka nej till denna medeltida akvamanil i form av ett lejon att ha hemma. denna vattenbehållare användes för att tvätta händerna ceremoniellt i kyrkan eller vid middagsbordet.
den här tavlan heter disappointed love och målades av francis danby 1821. tycker den var väldigt fin.
det absolut bästa rummet på hela museet var ett rum med medeltida gobelänger. det var pintjockt med människor överallt på hela museet, men i detta stora mörka rum var jag helt ensam med dessa stora textilier. jag blev märkligt tagen av den närmast sakrala känslan. har för övrigt märkt att jag mer och mer dras åt textilier som går att hänga upp på väggen. måste bara tjacka ett slott först.
högst upp ligger porslinssamlingen. hyllmeter efter hyllmeter efter hyllmeter efter hyllmeter i all oändlighet känns det som.
alltid skönt att veta att någon har en större blåvit porslinssamling än jag, låt vara ett museum.
just den här perfekta blå-vita skålen är en punschskål från 1765-1770.
hittade också muggar med likadant mönster som en keramikskärva jag hittade när vi ägnade oss åt mudlarking på lördagen. dekorationsmetoden kallas slipware på engelska (engobe på svenska) och var vanlig under 1600- och 1700-talen. coolt!
avslutade besöket med att spana in lite klädesprakt. här en urfin 20-talsklänning med en paljettbeströdd kappa.
glömde ta en bild på från vilken tid denna klänning var, men jag drar ut ett ovetenskapligt svar ur rövva och gissar på sent 1700-tal, kanske 1780-tal. någon som vet?
efter denna monsterdos kultür var det dags att hämta väskan på hotellet och åka hem. hejdå london!
på söndagen var vi aningens möra men vid gott mod. morgonens väder visade sig inte från sin allra bästa sida, men både vi och londonborna trotsade det kalla och gråa vädret och gick ut på stan.
mmmm, snö.
första stoppet: brick lane. på vägen dit såg vi bra utomhuskünst.
som givetvis behövde dokumenteras. ser nu att jag har samma färger som muralmålningen ovan. givetvis ringde vi varandra dagen innan för att synka våra outfits.
sen stillade vi behovet ytterligare av lite vår.
i närheten av brick lane ramlade vi över libreria, en helt underbar bokhandel där böckerna är kurerade efter teman, som exempelvis wanderlust, the city, enchantment och så vidare. att besöka andra bokhandlar är förresten något jag alltid brukar göra när jag är utomlands (utöver att leta efter motsvarigheten till södermalm förstås, men det vet ni ju). en riktigt bra bokhandel får det att pirra till i magen. bokhandelsletandet är förmodligen en gammal arbetsskada eftersom jag (och johanna) har jobbat på pocket shop.
på pocket shop pratades det mycket om att stilla olika kundbehov. hyllorna utgjorde fackhandel, dvs när man letade efter en specifik bok. marknadsplats var borden där vi inspirerade de som ville läsa något, men inte visste riktigt vad. hela den här butiken, inklusive hyllorna, var alltså en marknadsplats. helt underbart! men också lite jobbigt eftersom jag faktiskt var på jakt efter en bok (tana frenchs the witch elm). ett besök dit rekommenderas i alla fall!
sedan strosade vi runt i butiker, myset och blåsten (som tur var hade det i alla fall slutat snöa).
åt lunch på ett falafelställe som serverade oliver med lite finhackade citroner, olivolja och korianderfrön. så sjukt gott! ska göra detta hemma!
sedan fick vi bråttom, för min kompis jenny hade tipsat omdennis sever’s house. det är ett slags sinnenas museum i ett townhouse i spitalfields, där man följer livet i en hugenottfamilj från 1700-talet fram till 1900-talet. huset tar bara åtta personer åt gången och innan vi gick in fick vi strikta order om att inte prata med varandra eller fotografera under rundvandringen. vilket var så himla synd för det var instagramvänliga vinklar i ja, praktiskt taget alla vinklar. samtidigt bidrog det ju såklart till känslan att det var bäst att passa på att njuta, för när vi väl gått ut genom porten på 18 folgate street var det slut på det roliga.
dennis sever’s house avnjuts bäst om man inte avslöjar allt för mycket. men familjens närvaro känns i hela huset. det brinner i den öppna spisen och det ser ut som någon precis blivit avbruten mitt i en måltid eller ett kortspel och alldeles trax är tillbaka. en sällsam upplevelse i ordets rätta bemärkelse!
vi avslutade med en söndagsöl på puben old blue last, där bla amy winehouse, hot chip, leon bridges och kylie minogue(!) haft spelningar.
tydligen har puben också varit ett horhus. en synnerligen ypperlig söndag!
nu är det vår och det spritter i kulturkroppen! hurra!
senaste filmen jag blev pepp på en ytterst romantisk kväll sommaren 2004 hyrde jag och calle tv-serien riket (på VHS mina damer och herrar eftersom stockholms videobutiker inte hade den på dvd. jeez vad gammal jag känner mig …)
när calle somnade i soffan framåt småtimmarna nånstans i mitten på andra säsongen kunde. jag. bara. inte. sluta. titta. ena sekunden gömde jag mig bakom soffkudden för det var så otroligt läskigt nere i sjukhusets kulvertar, i nästa skrattade jag för att personalmötena i läkarnas mötesrum var så pricksäkert absurda. det hela var oerhört förvirrande.
sedan dess har lars von trier varit en av mina favoriter bland filmskapare. även om min förståelse av det implicita budskapet i melancholia visade sig vara extremt grund (så du menar att filmen inte handlar om att jorden går under, utan att huvudpersonen går igenom en depression? ja-haaa … ). men den drabbande känslan av ligga i en torktumlare full av ångest är densamma oavsett om undergången sker inuti eller utanför kroppen.
är därför mycket nyfiken på the house that jack built där matt dillon spelar en seriemördare som utför ytterst groteska mord, trots att den har fått blandade reaktioner (vilket snarare gör en film mer intressant än en som hyllas unisont tycker jag). jag besparar er ändå en trailer pga extremt våldsam, istället får ni den stökiga trailern till riket, vassego!
senaste boken jag läste lyssnade klart påthe echo killing av kristi daugherty, mest för att den utspelar sig i savannah. det visade sig vara en riktig formulär 1a-deckare, det vill säga extremt lättlyssnad. vilket i och för sig inte automatiskt betyder att den var dålig, kanske bara inte så minnesvärd. hehe.
köpte dock en bok på trädgårdsmässan i helgen (eget inlägg om den kommer) som jag är RÅPEPP på: en matbok av elisabeth svalin gunnarsson om karin larssons matlagning i konstnärshemmet lilla hyttnäs i sundborn.
senaste serien jag sträcksåg förmodligen sist på bollen här men min och calles gemensamma serie just nu är arrested development. de första avsnitten tyckte jag var ganska plågsamma, förmodligen på grund av det dramaturgiska greppet med en berättare som kommenterar handlingen à la grekiskt drama. men efter att ha hunnit se den dysfunktionella familjen bluth leverera ett par rejäla skämt under bältet växer serien sedermera till en skratta-högt-fest utan dess like.
seriens roligaste skämt är för övrigt och, utan tvekan, det här:
dessutom framstår ens egen familj som ett väloljat maskineri i jämförelse, vilket får ses som en bonus.
när jag var i london tittade jag klart på ricky gervais netflix-serie after life, men kan inte riktigt rekommendera den. tyckte den var ganska trög och odynamisk, kanske för att ricky gervais karaktär tog allt syre och lämnade noll åt de övriga karaktärerna.
senaste låten jag lyssnade på undrar om bibio inspirerats av svensk folkmusik? avgör själva här
senaste restaurangen jag besökte jobbade i skrivande stund hemma idag så jag passade på att luncha på burgerian som, namnet till trots, inte alls serverar burgare utan falafel. ägaren är känd som söders svar på the soup nazi i seinfeld. om du inte kan bete dig som folk och följa reglerna som står listade vid kassan, ja då åker du ut. maträtterna är fantasifullt döpta, bland annat till tjuv, polis, separationsrulle och singelrulle. jag tog en falafelrulle med både feta OCH halloumi, höjden av vardagslyx! nu är klockan 19.27 och jag är fortfarande proppmätt.
tre grejer på youtube jag vill rekommendera det är knappast någon hemlighet att ett av mina stora intressen är att data. the art of data har jag praktiserat sen urminnes tider, jag internetdejtade exempelvis ett decennium innan tinder ens fanns och skaffade instagram en vecka efter att det lanserades, och den här bloggen firar ju snart tioårsjubileum!
jag kommer ihåg ett tillfälle när jag datade runt på helgon.net i datasalen på jmk år 2003 när någon kommenterade att det var så urskumt att jag pratade med folk på internet, okända dessutom! jag sa beskäftigt att om fem år kommer ALLA göra det.
men är det en datagrej jag har haft lite svårt för så är det youtube. jag förknippar det med att kolla pixliga biofilmer med dåligt ljud som innan streamingtjänsternas intåg gjorde att man försatte sig i något slags halvillegalt upphovsrättsligt gränsland. men ska man vara nere med datan idag är det ju tyvärr youtube som gäller. har därför gjort en kraftansamling för att ta formatet till mitt hjärta.
första tipset är kanalen vad vi pratar om när vi pratar om böcker. anna bågstam, en av våra författare medverkar i programmet och jag gillar verkligen den avslappnade stämningen mellan de medverkade och pendlingen mellan humor och allvar.
den här 108-åriga godbiten nedan ramlade jag över vid något datatillfälle och ger en bild av hur gatubilden i new york såg ut år 1911. man kan bland annat se flatiron building, och vad jag tror är brooklyn bridge(?), som flimrar förbi.
mandelmanns, släng er i väggen! mitt sista tips har hållit mig sängliggande slash trollbunden en hel lördagsförmiddag. li ziqi, eller 李子柒 som hon heter på kinesiska, är en ung kvinna som har flyttat tillbaka till hembyn på den kinesiska landsbygden för att hjälpa sin farmor (eller mormor) med gårdens sysslor. du kommer lägga till märke att nästan alla restprodukter tas tillvara. det gör mig varm i hjärtat. kanske finns det hopp för den här planeten ändå?
så nu har jag vilda planer på att flytta ut på landet och leva av naturen, ehehehe.
förra veckan var det bokmässan i london och jag var såklart där med mitt jobb. eftersom jag senast var i london år 1994 passade jag och johanna på att maximera vistelsen medelst miniweekend innan mässan. att det dröjt så länge mellan besöken är för övrigt ytterst märkligt med tanke på att jag överdoserade britpop under sent 90-tal och tidigt 00-tal. men sent ska syndaren vakna och så vidare.
vi bodde på the hoxton i shoreditch, ett hotell för hipsters mitt i den gentrifierade smeten. vi kunde således direkt bocka av mitt ständiga krav på reselistan: hitta motsvarigheten till södermalm, check.
boendet hade fått full pott om det inte envisades med det som hipsterhotell alltid envisas med, nämligen att ha en frostad svängdörr i glas istället för en rejäl badrumsdörr (varför??!).
även om det bjöds på en hel del regn stod träden i full blom. körsbärsblommor, magnolia, kamelia och mimosa. behövdes såklart dokumenteras mycket noggrant.
hittade en bok på gatan som talade till mig lite extra.
det är alltid kul att resa till en stad tillsammans med en stadsplanerare. när vi promenerade mot tate modern gick vi genom city of london, det tråkigaste området i hela stan. johanna berättade om satsningarna som staden gjort för att få människor att vistas i området även på helgtid. bland annat en shoppinggalleria (såklart) med en urfin takterrass där man fick en bra fotografivänlig vy mot st pauls cathedral.
är så fascinerad av det här selfiestickturistandet. hade kunnat stanna länge och bara titta på folk. men vi nöjde oss efter ett tag och avslutade givetvis besöket på terrassen med en egen selfie.
när vi gick över bron till tate modern såg vi att det var lågvatten. då kom jag på att min kompis jenny har berättat om mudlarking, det vill säga när man går ner på themsens flodbankar vid ebb och letar efter gamla föremål. vanliga saker man kan stöta på är krukskärvor från romersk tid och framåt, porslin, kritpipor, ben, mynt samt pilspetsar och yxor i flinta från stenåldern. så vi passade på att ta oss ner på flodbotten för att se om vi kunde hitta något.
så här glad blir man när man hittar något som inte är trasiga asbestplattor!
några av mina dyrgripar till fynd:
hehe, nu när jag googlade mudlarking såg jag att man visst måste ha ett tillstånd för att plocka saker från marken. jaja, man är väl rebell.
vi blev i alla fall ordentligt straffade av naturen ändå, för precis när vi kände oss klara och skulle gå upp på kajen igen kom en stor våg och dränkte våra skor i härligt themsenvatten. det var bara att gå in på tate modern med kippande skor.
medan våra skor sakta torkade klämde vi en utställning om weimarrepubliken …
… spionerade på barn som ritade och …
… fotograferade poserande män.
efter ett par timmar på tate hade, tro’t eller ej, våra skor torkat. både de och vi blev dock blöta igen senare på kvällen på väg mot en fest hos en litterär agent.
dag ett i london var till ända. stay tuned för vidare eskapader!
det är dags för vinterns sista kulturlista (inte en dag försent!) och snart byts mörka netflixkvällar i soffan mot bokläsning i eftermiddagssolen på farstubron på julita. u-n-d-e-r-b-a-r-t-!
senaste filmen jag såg var på bio och såg the favourite häromveckan, och jädrar vilken pangfilm! två timmar roligt, mörkt och drastiskt triangeldrama, precis så mustigt som jag föreställer mig att livet tedde sig i historiska tider.
senaste serien jag sträcksåg tv-serien russian doll klämde jag och calle i två sittningar. jag tyckte att den började lite segt, som en sämre version av groundhog day, men efter ett tag var jag helt fast. jag såg the favourite i samma veva och kan inte undgå att jämföra dem. båda huvudpersonerna söker frihet, vill övervinna ödet och skapa riktig förändring. man kan ju säga att det går bättre för en av dem i det avseendet …
läste för övrigt en artikel om att russian doll egentligen handlar om de tolv stegen, vilket jag tyckte var en intressant synvinkel, speciellt med tanke på natasha lyonnes egna erfarenheter inom aa.
senaste boken jag läste sen jag slutade på pocket shop för tre år sedan har jag fortfarande ett oräkneligt antal olästa böcker kvar och nu börjar bokhyllorna svämma över. så det kommande året är det operation hyllvärmare som gäller. först ut är kvinnan på övervåningen av claire messud. den handlar om en kvinna i sena trettioårsåldern, singel och utan barn, som var menad för stordåd men som lite för sent inser vad livet har att erbjuda duktiga flickor:
jag trodde jag kunde uppnå storhet, min storhet, genom att kämpa på och reda ut problemen allt eftersom de uppstod, precis som att man lär sig att äta upp grönsaker innan man får efterrätt. men det visar sig att det är en regel för flickor och mesar, eftersom berget med grönsaker är lika stort som everest och glassen i skålen längst bort smälter lite mer för varje sekund som går. snart kommer det är kräla myror på den. och sen kommer de och dukar av alltihop.
insikten har gjort henne både bitter och förbannad, vilket hon såklart döljer väl eftersom hon är en duktig flicka. men när hon lär känna en nyinflyttad familj rubbas hela hennes tillvaro.
efter ett tag blir boken ganska tradig (jag förstår verkligen inte hennes fascination för den här familjen) men jag älskade inledningen av boken. det fick mig att tänka på något en bekant berättade för mig en gång, om en tjejkompis till henne som var sommarvikarie på en tidningsredaktion. hon ville verkligen få förlängt så hon gav järnet i precis allt, även minsta trafiknotis. hennes kollega däremot, också sommarvikarie, han skötte småpotatisen med armbågen och gav istället allt när det gällde de stora grejerna. båda fick förlängt, men gissa vem som fick fortsätta att skriva om påkörda älgar och vem som fick gå på de tyngre grejerna? sensmoral: ingen kommer att tacka dig för att du känner ett större ansvar än alla andra.
att inte ständigt överkompensera för sina svagheter eller ta sig an saker med siktet på att jämt vara bäst är ett tröstlöst jobb, det har jag lärt mig sent i livet (och kräver sina påminnelser). lyckligtvis har ett stråk av lättja letat sig in i min personlighet de sista åren. och jag är hellre lat än utbränd.
hyllvärmare nummer två har jag precis börjat med: broken monsters av lauren beukes. jag älskade hennes övernaturliga deckare the shining girls så har varit väldigt peppad på denna. hittills är det väldigt spännande och välskrivet, men jag tycker att det är lite väl många perspektiv och karaktärer. varje gång det blir ett byte av perspektiv måste jag läsa i två sidor innan jag kommer på vem det handlar om och vad som hänt senast.
annat jag har tuggat på i bokväg den senaste tiden: lyssnade klart på deckaren skulden till daniel av ann-christin hensher, som kändes märkligt daterad (kom ut sent nittiotal eller tidigt 00-tal). håller nu på med kastanjemannen av søren sveistrup, som skrivit manus till den fantastiska tv-serien brottet. ploten är bra och händelserna svischar fram, men jag har lite svårt för tv-manussjukan, det vill säga att ALLT skrivs ut. ”han går fram till kylskåpet och öppnar det med en hand. han plockar ut en såsflaska, stänger kylskåpsdörren, vrider på såsflaskans kork, lägger korken ifrån sig och häller på sås på pastan innan han sätter på korken, öppnar kylskåpet och ställer tillbaka flaskan.”
tv-serie som jag blev pepp på den sjätte säsongen av chef’s table börjar på the grey i savannah där köksmästaren mashama bailey berättar om den matlagningstradition hon växte upp med i den amerikanska södern och hur den präglat henne. ett inte helt okomplicerat arv för dagens afroamerikaner eftersom maten förknippas med fattigdom och härstammar från att slavarna i usa behövde en kaloririk kost för att överhuvudtaget klara av sitt dagliga arbete.
jag trodde för övrigt att min savannah-vurm var på väg att ge med sig men när jag såg det vackra fotot från saltängarna utanför savannah fick jag akutlängtan. blev dessutom väldigt hungrig.
senaste låten jag lyssnade på repeat har av oklar anledning haft denna på repeat i huvudet:
senaste restaurangen jag besökte jag hade uppkörning på alla hjärtans dag förrförra veckan OCH KLARADE DEN!!!! ville fira loss med hela världen, så när björn föreslog sitt stamhak thai rung på liljeholmstorget kände jag att det bara var att gå med kärleksflowet, även om det innebar att ta sig ut till förorten (obs, är ej innerstadssnobbig, men har slutat med åkkort eftersom jag har promenadavstånd till jobbet nuförtiden, så varje resa medelst kollektivtrafik kostar svinmycket). mitt enda krav denna kväll var att de serverade bubbel. tjejen som tar beställningar såg lite osäker ut när jag frågade, men efter ett tag kom hon tillbaka och meddelade att det gick bra. sedan gick det en kvart och tjejen kom tillbaka med en okyld flaska. förmodligen sprang hon iväg till bolaget och handlade.
men oavsett var det ett av de de godaste och mest välförtjänta bubbel jag nånsin druckit. dessutom väldigt lösningsorienterad service måste jag ändå säga!
senaste kulturella event jag var på utställningen med jenny nyström på sven-harrys. jag gillar verkligen detta konstmuseum, de brukar ha utställningar som tar max 45 minuter att gå igenom, en perfekt tidsrymd för mig som lätt blir uttråkad på konstmuséer (till skillnad från calle som tårögd kan stå i över tio minuter framför ett och samma konstverk). dessutom har de en alldeles fantastisk bar. men den här utställningen var jag faktiskt lite besviken på. jag fick för mig att den skulle visa en annan sida av nyström, den utan tomtar och beställningsverk. men det kanske bara var jag som hade fel förväntningar helt enkelt.
månadens foto jag må se helt drogad ut, men bjussar på denna bild av mig utanför bilskolan. här har jag haft körkort i en hel halvtimme.
tre grejer jag vill rekommendera stockholm ost och chark på renstiernas gata är en trevlig ost- och charkbutik som också har fullständiga rättigheter. ett perfekt ställe för lördagslunchen medan man funderar över vilka ostar och oliver som får följa med hem. de har också sjukt gott bubbel för 119 kronor glaset, det får bli tips nummer två. tips nummer tre är systembolagets beställningssortiment där man kan köpa hem sagda bubbel.
senaste tv-serien jag blev pepp på min kompis björn har hetsat en massa på mig att jag ska se serien babylon berlin, som bygger på en roman av volker kutscher. serien skildrar weimarrepublikens sista år innan nazisterna tar makten och är den hittills dyraste tv-serie som producerats i tyskland. huvudperson är polisen gereon raths som har förflyttats från köln till berlin efter en mustig skandal. svt har köpt in rättigheterna men har tydligen inget sändningsdatum än.
senaste boken jag läste har varvat tunga ämnen som nazityskland med cancersjukdom. lyssnar just nu på jag heter inte miriam av majgull axelsson om den romska flickan malika som överlever förintelsen genom att överta en död judinnas identitet. katarina ewerlöf läser helt magiskt. boken påminner både tematiskt och berättarmässigt om en av mina absoluta favoritböcker molnfri bombnatt av vibeke olsson, kan verkligen rekommendera båda två.
sedan har jag precis läst ut den sista resan av jenny diski. jag har alltid varit både rädd för och fascinerad av diski. en trulig och obstinat författare med en skarp iakttagelseförmåga och stor dos lågmäld humor. i den sista resan skriver hon om sin struliga uppväxt hos doris lessing och hennes vardag som cancersjuk i livets slutskede. efter att ha läst ut denna är jag numera även rädd för doris lessing, även om diski till stor del problematiserar och nyanserar hennes livsval.
lyssnade också precis klart på carolines pris av peter barlach, den fjärde delen om krögaren caroline som går sin alldeles egna väg. genren är väl feelgood eller chicklit, men den här serien har ett avgrundsmörker som döljer sig bakom allt klämkäckt. det kommer bli tomt efter caroline känner jag.
senaste låten jag lyssnade på repeat kachi uchis killer, mycket bra!
senaste restaurangen jag besökte pat’s place på folkungatan. thailändska tapas deluxe till ett facilt pris.
senaste serien jag sträcksåg jag och calle kollade precis klart på you på netflix. läste boken av caroline kepnes för några år sedan och gillade mycket. inte helt lika såld på tv-serien dock.
senaste kulturella event jag var på har inte varit så sugen på att besöka nationalmuseum efter att ha sett de sinnessjuka köerna när jag promenerat förbi på helgerna. tydligen har nationalmuseum haft ungefär lika många besökare sedan öppningen i oktober som de hade på hela år 2015, det sista året innan renoveringen. men för några veckor sen kom jag, hanna och katarina upp med en sneeky masterplan för att undvika massorna. de har öppet till klockan 19 på lördagarna, så om man kommer vid fyratiden high-fajvar man lunchbesökarna hejdå i dörren men har ändå tre timmar kultür tillgodo. vet inte riktigt om planen fungerade till 100% måste erkännas. förvisso slapp vi stå i kö utomhus men i salarna kände vi oss som makrillar i en konservburk. förresten, har jag dåligt minne eller har de smackat på med fler tavlor i salarna nu efter renoveringen? jaja, humöret var det i alla fall inget fel på!
några favorittavlor.
måste steppa upp cocktailglasgejmet känner jag.
månadens foto
nu har ju halva januari gått. om jag hade haft några nyårslöften hade det definitivt varit dags att bryta dem vid det här laget. skylt spottad för ett år sen utanför ölbutiken white whale craft ales i savannah.
tre grejer jag vill rekommendera på tal om savannah (förlåt, jag ska sluta tjata alldeles strax):
foto: keller williams realty coastal area partnersfoto: keller williams realty coastal area partners
ett av mina favorithus i savannah (ja, jag har många) är till salu. för priset av en hyfsad trea på söder kan du få ett pepparkakshus i världens finaste stad, med en tornbalkong! jag vill ha detta hus! om inte annat för att rädda det från den minst sagt eklektiska inredningen (kolla länken så fattar ni).
okej, nu scrollade jag vidare och ser att mitt ABSOLUTA favorithus i savannah också är till salu!!!! jag har ju redan tjatat hål i huvudet på er med alex raskin antiques så jag kan ju lika gärna fortsätta. det är alltså ett av de få stora hus i savannah som har fått stå i princip orört sedan huset byggdes och det säljs inklusive alla antikviteter och allt. jag gissar att alex raskin antiques dagar är räknade, och även om det kommer ta ett tag att hitta en köpare säger jag bara: skynda er att besöka denna pärla!
och när vi ändå är i husletarträsket kan jag ju tipsa om det här kanonfina huset som ligger i närheten av vårt torp. på lilla ulfåsa grundade fogelstadgruppen kvinnliga medborgarskolan, som verkade för att utbilda kvinnor i sina nyvunna medborgerliga rättigheter efter att ha fått allmän rösträtt. bilderna har valsat runt en massa på internet redan (hur de nu kan ha gjort det eftersom det inte verkar gå att spara ned bilderna? jaja), men de tål att tittas på och dräglas över igen. gå in på länken vettja!
