ett par bokinköp och ett slags inlägg i kultürdebatten

eftersom jag har jobbat hemma sedan mars förra året har jag befunnit mig norr om slussen ytterst sällan det senaste året. men för ett par veckor sedan skulle vi uträtta ett ärende på stan så jag passade på att slinka in i en (nästan helt tom) bokhandel efteråt. blev så glad och upprymd över att befinna mig i en lokal smällfylld med böcker att det blev ett par spontanköp:

Bokinköp_DSF1039

jag gillade verkligen lucia berlins novellsamling handbok för städerskor. självbiografiska realistiska berättelser med trasiga karaktärer utan att mörkret helt får ta över. det finns hopp, trots svåra ämnen som beroende och utsatthet. då kan ni ju fatta att förväntningarna är HÖGT STÄLLDA på kväll i paradiset + välkommen hem.

dagar utan slut av sebastian barry är jag mycket nyfiken på. ett mäktigt vilda västernepos skrivet på talspråk. jag får lite huckleberry finn-vibbar av denna, där den hurtiga berättartonen maskerar grymma livsöden och händelser.

Bokinköp_DSF1040

till sist en vrålsnygg utgåva av flannery o’ connors samlade noveller.

Bokinköp_DSF1042

i usa pågår en kulturdebatt om flannery o’connor, där paul elie i the new yorker förra året argumenterade för att hennes litterära insatser fått omvärlden att ända fram till nu blunda för den rasism och de fördomar som hon uttryckte i sina personliga brev och essäer. inte så mycket i sina fiktiva verk ska tilläggas, där hon tvärtom ”dealt with race courageously […] depicting white characters pitilessly and creating upstanding black characters who “retain an inviolable privacy””.

han gör också en jämförelse med hur poeten philip larkin länge utmålats som rasist och kvinnohatare. kanske kan man kan tolka elies jämförelse som en kritik att kvinnor döms mindre hårt i det offentliga? (eller, om man nu vill vara snäll, att han implicerar att kvinnors konstnärsskap inte tas på lika stort allvar som mäns)

amy alznauer replikerade i the bitter southerner att hela premissen för elies argumentation, att o’connors rasism sopats under mattan fram tills nu, är sedd med en vit mans blick. det har i själva verket varit känt länge men forskats på främst av kvinnor och svarta, och därför inte rönt någon större uppmärksamhet. oh snap!

den här debatten är förstås en del en av en större kulturdebatt: går det (och bör vi) skilja konstnären från konstverket? något som blivit allt mer aktuellt i och med att cancel culture vuxit fram som ett samhällsfenomen.

jag tycker det här en otroligt svår fråga. ibland har jag noll tålamod. jag har ägnat 41 år av mitt liv av att ständigt tänka på hur mina ord och handlingar landar hos omvärlden. den konstanta oron att någon ska ta illa upp. därför är jag extremt trött på människor som lägger allt ansvar på mottagaren. ”jaha, så du tog illa upp? det kan väl inte vara så farligt, för så menade jag ju inte alls, förstod du inte det? nähä, men isåfall är det ju ditt problem”. kan inte folk bara anstränga sig?

som den här passagen i ett av o’connors brev, som får mig att se rött:

”You know, I’m an integrationist by principle & a segregationist by taste anyway.”.

ett plumpt och grovt generaliserande uttalande, där princip kolliderar med praktik på det mest förvirrande sätt. vad menar hon egentligen? att hon ser förödande maktstrukturer och vitt privilegium, där det enda moraliskt rätta är förändring. men att hon vill helst inte konfronteras med konsekvenserna av en sådan? det är så motsägelsefullt att man bara gapar.

men historikern i mig är motvilligt fascinerad. för det är ju egentligen när saker skaver, skapar frågetecken snarare än utropstecken, som det blir riktigt intressant. om ni ursäktar klyschan.

elie menar att o’connors rasistiska åsikter inte kan förklaras av hennes privilegierade uppväxt på en plantation i den amerikanska södern eftersom hon tillhör samma generation som flertalet (banbrytande) författare som ursula k le guin, tom wolfe och exempelvis gabriel garcia marquez. implicit: hon borde ha kunnat ta in tillräckligt mycket av progressiva samtida röster för att veta bättre. och kanske har elie rätt i att hennes litterära insatser bör modifieras. o’connor var nog inte en progressiv banbrytare. (hade hon varit det kanske hon sluppit diskussionen om hon enbart var en regional författare eller inte).

men att hävda att kontexten inte spelar någon roll tycker jag är en förenklad sanning som ironiskt nog är ett typexempel för vår egen tid enligt mig. vi lever i ett komplext medielandskap där folks åsikter och uppfattningar till stor del har ersatt historiens föråldrade indelningar av människor. vi vill ha tydliga svar för att snabbt kunna sätta en stämpel och kunna dela in: är en person god eller är hon ond? och genom att demonstrera sin uppfattning ger man på så sätt också sig själv en tillhörighet. viljan att problematisera den majoritet som faktiskt inte är banbrytare (eller bryter normer på ”fel” sätt) blir givetvis mindre ur ett sådant perspektiv. det viktiga blir en enkel förklaringsmodell med ett fördömande på slutet.

ja, nu blev det här kanske ett lite väl flummigt och hastigt ihopsnickrat resonemang om samtiden, ni får ursäkta.

jag vet egentligen för lite om flannery o’connor och för lite om hur det verkligen var att leva och bo i den amerikanska södern under medborgarrättsrörelsen för att med djup övertygelse kunna säga varför hon uttryckte sig som hon gjorde (vilket kanske är en mer intressant frågeställning än om en person är god eller ond).

för konsekvensen av att elie inte ger en rättmätig tyngd åt den djupgående hierarkiska rasordning som o’connor levde i borde rimligtvis också betyda att han förminskar betydelsen även för de miljontals andra människor som drabbades av den?

hur förklarar annars elie det faktum att usa, 57 år efter civil rights act och o’connors död, fortfarande tampas med arvet från denna struktur? kanske kan kan vi se o’connor som en motsägelsefull röst i en avgörande brytningstid? en påminnelse till oss, och kanske framförallt de som vill ha tydliga och snabba svar, om hur djupgående usa:s rasordning var. en rasordning som var en grundläggande förutsättning för byggandet av hela nationen och inte bara delade samhället i två, utan faktiskt skapade två vitt skilda samhällen som existerade sida vid sida. och hur trögrörlig en sådan struktur faktiskt kan vara?

och ur det perspektivet kan det både vara rätt döpa om loyola universitys studenthem såväl som att o’connor fortfarande är värd att läsas än idag.

what a mäss

hörrni, jag har ju helt missat att berätta vad som damp ner i min brevlåda i december förra året. min gamla kollega, den förbålt skickliga och roliga fotografen, bloggaren och författaren marcus stenberg, har gjort en himla snygg fotobok om bokmässan. (brukar ni också bli dödligt avundsjuka på folk som är liksom multi-talanger? eller är det nu jag får stå ensam med skammen?)

What a mäss_DSF1005

projektet startade på kickstarter och jag var inte sen att backa.

What a mäss_DSF1007

boken innehåller en samling fotografier från alla år som marcus besökt bokmässan, tillsammans med texter skrivna av bland annat sandra beijer, peppe öhman och linda skugge. fotografierna fångar verkligen den uppsluppna, dråpliga och småkaosiga stämning som gör bokmässan till just bokmässan.

What a mäss_DSF1012

på en sida hittade jag mina kollegor. så himla välkommet eftersom jag saknar mina kollegor så himla mycket efter att inte ha fått jobba tillsammans på ett år.

What a mäss_DSF1009

från vänster ser vi två fina kollegor inbegripna i ett seriöst samtal. kollegan i mitten sitter lugnt i en stol och datar i telefonen. och min kollega längst till höger ger upp ett skratt som bara åstadkoms när flera dagars sömnbrist parat med örtiotusen intryck och härliga samtal börjar ta ut sin rätt. så mycket som händer samtidigt. symptomatiskt för hela bokmässan, överallt händer det saker.

i en annan bild hittade jag mig själv och min kollega bia ett samstämmigt ögonkast och ett gapflabb. äkta känslor.

What a mäss_DSF1015

den är tagen i vår monter för ett par år sen vill jag minnas, när vi anordnade berättarbattle, bokmässans roligaste och tramsigaste event.

vill du ha ditt eget exemplar av what a mäss? klart du vill! finns att köpa här!

läsåret 2020

2020 närmar sig sitt slut, vilket självklart måste summeras på massor av sätt! läsåret 2020 har varit ett mellanår tycker jag. det har varit få riktigt bra berättelser som stannat kvar.

höjdpunkterna
bortsett från mina egna serier jag varit förläggare för (det är min blogg och här får jag vara jävig, hehe) så tyckte jag att bränn alla mina brev av alex schulman var otroligt drabbande. gillade också ha ett underbart år av tove meyer väldigt mycket. hennes karaktärer är inte oskyldiga och älskvärda, går inte att stoppa in i ett prydligt fack. ibland vill man skrika på dem i ren frustration. men de lämnar ett avtryck och jag har kommit på mig själv med att tänka tillbaka på karaktärerna flera gånger efter att jag lyssnat klart.

frannie langtons bekännelser av sara collins gillade jag också väldigt mycket. slaveri är något som väl vanligtvis förknippas med usa, men när jag läste på om slaveriet på jamaica har jag förstått att det är en av de länder där slaveriet kanske var mest utpräglat av alla. när slaveriet avskaffades på jamaica år 1833 bestod befolkningen av 322 000 slavar av sammanlagt 360 000 invånare.

_DSF1048-2

i underhållningsväg tycker jag att vår egen julkalender lillforsa ladies av karin janson utklassade allt. välskrivet, bra karaktärer, tydligt driv och en dos nostalgi som inte tar överhanden. gillade också bergens stjärnor av jojo moyes.

största besvikelserna
rodham. jag förstår vad curtis sittenfeld vill säga med denna. men den är tråkig, så tråkig. den underjordiska järnvägen av colson whitehead har ett angeläget tema, men jag tycker faktiskt inte det är så bra utfört (förlåt alla som älskar den). lisa taddeos tre kvinnor hade jag hört mycket om, kanske för mycket, den berörde mig inte heller, fastän den här sortens böcker vanligtvis brukar falla mig på läppen.

böcker på nästa års att-läsa-lista
jenny offill släppte nytt i början av året. jag älskade hennes avd för grubblerier så ska definitivt köpa hennes nya. har också hört mycket bra om little, som handlar om madame tussaud. lucia berlins kväll i paradiset+välkommen hem är jag också nyfiken på. och så ska jag också läsa något av zora neale hurston tänkte jag.

förresten, om man har ett storytel-abonnemang kan man kolla sitt läsår här under hashtaggen #storytel2020.

jag läste ut 93 digitala böcker detta år. vilket förmodligen är en sanning med modifikation eftersom jag har lyssnat på en hel del storytel original som är uppdelade i avsnitt, där ett avsnitt förmodligen räknas som en hel bok?

Skärmavbild 2020-12-09 kl. 17.32.44

den här höjd-featuren gillade jag! många av mina kollegor fick dock giraff så jag är inte värst.

Skärmavbild 2020-12-09 kl. 17.32.54

ytterligare ett bevis på att jag är en pliktmänniska. man avslutar det man börjat på.

Skärmavbild 2020-12-09 kl. 17.33.05

vet inte om jag ska vara glad eller lite rädd över att jag har lyssnat på ljudböcker en hel månad i sträck? jag tröstar mig med att det är tid jag har gjort annat på också, som att vika tvätt och sånt.

Skärmavbild 2020-12-09 kl. 17.33.15

vad gäller författarna jag hängt med mest: sa lelchuck, vem i hela friden är det? rädda mig från farliga män var det jag hade läst tydligen. kommer dock ihåg noll av denna?

Skärmavbild 2020-12-09 kl. 17.33.27

på tal om inläsare så gillade jag verkligen nina wähäs inläsning av testamente. vanligtvis tycker jag att författarinläsningar sällan är särskilt lyckade, men den här är det stora undantaget tycker jag. tycker recensenten melina roy sätter fingret på vad en bra inläsning kan göra för en bok.

Skärmavbild 2020-12-09 kl. 17.33.36

under mellandagarna började jag lyssna på hjärtblad av aino trosell. den handlar om dalkullan hulda som föds i malung under svältåren på 1860-talet. jag har kommit ungefär halvvägs och hittills gillar jag den mycket. som en ”utvandrarna”, fast med dem som istället blev kvar i sverige.

bästa faktaboken jag läste i år var förresten svälten av magnus västerbro. nu har ju har ju jag bara läst en termin historia, men den här boken sätter fingret på insikten jag upplevde då: vi har glömt bort vilket otroligt fattigt land sverige var för inte så länge sedan. historielösheten tycker jag finns speciellt hos de som lättsamt avfärdar orsakerna bakom och resultatet av vad ett långvarigt socialdemokratiskt styre i kombination med socialliberalism (inte att förväxlas med nyliberalism) faktiskt har inneburit för välfärden i sverige.

okej, nog med politisk rant för denna gång. nästa inlägg kommer att handla om hästar, hundvalpar och rosetter, jag lovar.

sommarlektyren 2020

vad är det tårtan sitter och vaktar på månntro?

Sommarens läsning_DSF1006

jo, mitt paket med sommarlektyr! rodham har jag ju redan skvallrat om att jag ska läsa. boken till vänster är kurslitteratur till den kurs i amerikansk historia jag spontanansökte till i våras efter ett par glas vin, heh. tänkte att jag skulle förbereda mig genom att börja läsa litteraturen redan nu.

(edit: kom in som reserv … på plats ett, men ändå! jag hade sjukt bra gymnasiebetyg, två högskoleexamina, plus poäng från en massa strökurser, och ändå räckte det inte till en plats, wtf? vad är det för överliggar-übermänniskor som ska läsa den här kursen egentligen? har de inget bättre för sig?! mvh kastar sten i glashus)

Sommarens läsning_DSF1013

just nu läser jag frannie langtons bekännelser av sara collins. den handlar om den före detta slaven frannie som står anklagad för att ha mördat sina arbetsgivare. älskar välskrivna historiska relationsromaner a la sarah waters, och den här är i samma stil. är halvvägs in och hittills gillar jag den mycket, perfekt sommarläsning!

i hörlurarna har jag ha ett underbart år av tove meyer. den här var jag förläggare för, tills jag bytte tjänst och min kollega sofia tog över. det var mycket motvilligt jag släppte denna. tove är så otroligt skicklig på att gestalta karaktärer och situationer, det känns som att man är där i samma rum med dem, och jag älskar mystiken och obehaget som liksom lurar under ytan. tänk dig big little lies korsat med störst av allt.

annat jag ska lyssna på i sommar är nästa: en läkarroman av nina lykke. jag älskade lykkes nej och åter nej, men den här har jag hört lite blandade recensioner av. så jag förbereder mig på besvikelse här.

min syster, seriemördaren av oyinkan braithwaite. en annorlunda thriller om korede som hjälper sin syster att bli av med sina mordoffer. är dessutom inläst av emma peters, som är en av mina favoritinläsare.

drömmarna av karen thompson walker. en dystopisk berättelse om en sömnpandemi som drabbar jorden. jag älskade ju hennes the age of miracles så har abnormt stora förväntingar på denna.

vi får se vad mer jag hinner med!

mamsell josabeth sjöberg och den senaste tidens loppisfynd

lovade ju att berätta vilka fynd jag gjorde när jag och jenny besökte drottningholms julmarknad i december. så härmed är ni medbjudna på detta materialistiska äventyr!

Drottningholms julmarknad

det började i slottsboden där vi trängdes med tanter och gubbar. jag köpte servetter med blåvitt kinesiskt motiv och en tändsticksask som 1700-talet ringde och ville ha tillbaka. så kallade små men onödiga fynd.

sedan kvistade (eller ja, på grund av regnet snarare klafsade) vi över till kupan som ligger tvärsöver vägen. fyndade ett scharlakansrött diadem som jag har burit nästan varje dag sedan dess. ett mycket bra fynd således. lade även vantarna på två träskedar och en helt omistlig smör-rullare (kan inte förstå hur jag jag levt nästan 40 år utan!).

sparar det bästa fyndet till sist, nämligen en bok om josabeth sjöberg. för dig som inte har koll på mamsellen i fråga kommer här en liten lektion:

Loppisfynd Drottningholms slottsteater_DSF1007

josabeth sjöberg föddes i stockholm år 1812. som musiklärarinna levde hon ett enkelt och anonymt liv på sammanlagt tolv olika adresser i stockholm. som det anstod en kvinna ur den lägre borgarklassen målade och musicerade hon och efter föräldrarnas och broderns död ansökte hon om att bli myndig, vilket hon också blev. år 1882 avled hon på allmänna försörjningsinrättningen vid reparebansgatan på kungsholmen. hennes historia hade kunnat sluta här om inte hennes akvareller hade köpts in av stockholms stadsmuseum. de detaljrika målningarna, interiörer från de bostäder hon levt i, utgör en stor källa till kunskapen om hur borgarhemmen såg ut på 1800-talet. ganska spännande va?

en kul parentes är att hon bodde högst upp i byggfabriken-huset på högbergsatan under en tid. här är hennes vindsrum:

inser att jag faktiskt har lite andra loppisfynd att visa. vill ni se? jamen såklart ni vill! de här fejkmusselmalet-serveringsfaten fyndade jag till exempel på myrorna götgatan för ett litet tag sen. vilket påminner mig om att jag snart måste gå med i anonyma porslinianer. har insett att jag använt kanske en tredjedel av allt porslin jag köpt (vilket sjunker till en sjättedel om kriteriet är att det ska ha använts fler än två gånger). så jag har i alla fall någon slags sjukdomsinsikt.

Loppisfynd_DSF1012

fler böcker. helg och söcken – bilder ur svenska folkets liv och arbete vid förra sekelskiftet brukar man ganska ofta ramla över på loppis. det här var ett finfint exemplar och till det facila priset 35 kronor. en bok om gammalt porslin, som jag tänker är bra läsning för vidare lyckade loppisräder, och en bok om kryddor utifrån ett etnologiskt perspektiv.

Loppisfynd Drottningholms slottsteater_DSF1010

klart slut från mig efter denna kulturhistoriska overload!