jag hanterar den här bloggen som mina krukväxter, det vill säga ytterst nyckfullt. ja, vad ska jag säga, sommaren hände och vi började åka till landet för att fixa med tomten därute. men man kan ju inte vara överallt hela tiden, så nu lagom till att jag tyckte att det började bli lite kämpigt med trädgården (vilket var i helgen) kom jag ju på att jag har en blogg. i alla fall tills något annat händer som jag bara måste. ge. all. min. dyrbara. tid. till.
men okej, nu börjar vi närma oss slutet på min och calles roadtrip i kalifornien i november förra året. (om du mot förmodan har missat allt detta hallaballo hittar du delarna här: ett, två, tre, fyra, fem, sex, sju, åtta, nio).
efter joshua tree bestämde vi oss för att åka till palm springs, denna plats som andas femtiotal och hollywood (för mig är det lika med resor med älskarinnan, utarbetade filmstjärnor som behöver ro samt alldeles för mycket sol och alkohol, vilket jag tror ligger ganska nära sanningen va?). vi ditchade hipsterhotellet nummer ett, ace hotel, till förmån för ett urtrist resortkomplex, vilket tro’t eller ej, kändes både mer autentiskt och även mer exotiskt.
tycker att palm springs generellt hade en ganska plastig vibe. å andra sidan hängde vi bara kring centralgatan som i princip bara kändes som en lång utomhusgalleria. och resten kändes som bostadskvarter, så vet inte riktigt var motsvarigheten till södermalm ligger. kanske är den begränsad till ace hotel? eller så svek min vanliga googling [stad] + hipsters mig.
i alla fall, vi piffade oss en smula opp och begav oss i kvällningen till en tikibar. tikikulturen föddes med barkedjan don the beachcomber som hade etablissemang i palm springs bland annat. sett med dagens ögon och med tanke på debatten om kulturell appropriering så är väl tikikulturen inte helt oproblematisk, men drinkarna är i alla fall förbannat goda.
så här sitter jag och smuttar på en färgglad drink på bootlegger tiki, som ligger i samma lokaler som den ursprungliga don the beachcomber.
till middag åt vi tacos på något ställe som enligt uppgift (nån random hipster på internet) skulle vara stans bästa. kommer ärligt talat inte ihåg vad jag ens beställde eller hur det smakade så det var uppenbarligen inte så värst memorabelt. eller så får jag skylla mig själv eftersom jag bloggar om det här ett halvår senare.
klipp till morgon då jag tvingar calle att fota mig på en diner.
efter ett par rejäla koppar kaffe satte vi oss i bilen för slutdestinationen los angeles. efter att ha bevittnat de kaliforniska bilförarnas uppfattning kring säkerhetsavstånd (att de inte behövs) och de, hrmm ska vi säga, innovativa motorvägslösningarna (överfulla påfarter som också fungerar som avfarter så det blir korsande trafik i typ nittio km/h), plus det faktum att man får köra om på båda sidor så kastade jag snabbt in bilförar-handduken på denna resa och lät calle köra de flesta sträckorna.
calle är en väldigt säker bilförare (källa: min pappa som gjorde lumpen i boden som lastbilschaffis). men när calles vanliga road rage-gastande om folks bristande körkunskaper förbyttes till sammanbiten tystnad förstod jag att motorvägen från palm springs till la var rätt svettig även för honom. efter att ha anlänt los angeles helskinnade var ”jag behöver en drink” calles första mening på över två timmar. en fullt rimlig önskan, så vi begav oss ut i området för att leta efter en bar.
jag har ärligt talat inte riktigt fattat grejen med los angeles. men i hipstermeckat silverlake, med palmer och solens sista strålar som sällskap kunde jag förstå grejen en liten pyttebit i alla fall. det här med att man måste åka bil överallt i la hade jag översatt till att inget område i la går att ta sig runt i utan bil, vilket faktiskt inte alls stämde.
vi gick till baren slash butiken la botanica för ett hederligt glas naturvin. eller ja, ett av flera kan man väl säga.
bevis: ytterst blitt och förnöjsamt ansikte på toaletten.
sen gick vi lite i vintagebutiker. mitt bästa, shoppa när man är lite tipsy. blev dock inga inköp.
sedan obligatoriskt besök på det lokala apoteket för att stasha upp på diverse medikamenter som är svåra att få tag på i sverige. övervägde starkt att köpa med mig detta vin hem just for fun, men avstod.
bartendern på vinbaren visade sig vara något av en taconörd, så vi fick tips om denna tacotruck. väldigt bra tacos!
i brist på bildcontent featuring myself på bloggen har jag bett calle att ta fler bilder på mig. nedan är vad han ger mig att jobba med.
bloggen skulle förmodligen må bättre av att jag byter kille till i princip vem som helst som någotsånär kan hantera en kamera. men tyvärr sätter kärleken pinnar i contenthjulet så vi får ändå ta oss igenom detta tillsammans tänker jag.
efter maten tog vi en promenad till den kvällsöppna bokhandeln stories books and café i echo lake. tjuvfotade En Ytterst Litterär Typ och slog sedan till på joan didions debut run, river. (hmmm, kastar jag sten i glashus nu?)
på tal om slå till, kvällen avslutades på det märkligaste av sätt: jag och calle gick över gatan i godan ro på väg till hotellet. helt plötsligt kastade sig tre tjejer skrikande ut från en bil och började ge en man som befann sig ungefär 20 meter bort en rejäl omgång. alltså verkligen rådäng, med slag och sparkar.
jag och calle kunde knappt tro våra ögon, det var så otroligt surrealistiskt. men innan vi ens hunnit reagera så var polisen där (det tog max tre sekunder, skämtar inte) och tjejerna sprang åt alla håll.
den backstoryn hade man ju onekligen velat höra …
till sist, stay tuned för det sista långt över tiden gångna inlägget om kalifornien!
