kulturtantsresan till dalarna pt 1

hallå från eder slowbloggare! sommaren hände och jag har väl inte varit så duktig på uppdateringarna här. jag skyller på föräldraskapet och sömnbristen. den vidriga, vidriga sömnbristen. jag är vanligtvis ganska obrydd vad gäller trötthet. kommer jag bara upp ur sängen kan jag köra på hela dagen utan problem, men att få sömnen upphackad i tretimmarspass under så här lång tid bryter ner även den mest morgonpigga.

lägg sedan till värmen denna sommar. vissa kvällar somnade märta först vid ettiden på natten när temperaturen inomhus gick ner från hett som i en bastu till bara apvarmt. sen upp med tuppen klockan fem (bokstavligen eftersom våra grannar på landet har höns). givetvis också med ett litet uppvak inklämt vid halvtretiden. då var jag inte särskilt stursk må ni tro.

en sista grej om sömn, eller kanske snarare avsaknad av: man blir verkligen puckad av att inte sova. ett föga smickrande exempel var precis i början av denna kulturtantsresa. tanken var att jag skulle packa ihop mig och märta och hämta upp calle vid tågstationen i eskilstuna mot vidare bilfärd till dalarna. istället fick jag be honom komma ut till landet för jag inte förstod hur märtas resesäng fälldes ihop. det blev en liten nätt försening på över en timme för en otroligt fånig grej som jag utan problem hade klarat av om jag bara var utvilad.

frustrationen och uppgivenheten jag kände efter att ha ägnat över fyrtio minuter på något som. bara. inte. går. får väl sammanfatta hur läget varit stundtals under sommaren.

nu slut på det tråkigaste samtalsämnet ever dvs Föräldraskapets Vedermödor. för iväg kom vi ju faktiskt till slut.

vätskepaus i grängesberg. tackar gudarna varje dag för denna bebis nästan ständigt glada humör.

vätskepaus vid ankomst. känner ni högtidligheten? märtas första besök i mockfjärd firas bäst med mjölk till barnet och budweiser till pappan.

när märta tar sin dagstupplur i bilen är det bäst att åka någonstans som helst ligger över en timmes bilfärd bort. så det var därför det kom sig att vi åkte till falun på loppistur.

den här tavlan hade något. men det blev inget köp.

detta påminde mig om att vi borde barnsäkra lägenheten (är givetvis inte gjort än så jag vakar över märta som en hök hemma, extremt uttröttande).

mysiga fikastunder på riktiga fik har efter märtas ankomst decimerats till fika i bil.

den här sommaren har så mycket hänt. märta har liksom gått från spädbarn till bebis slash litet barn.

guldstjärna till dig som orkat läsa så här långt med tanke på att det skulle pratas kulturtanter och inte barn. men nu lovar jag att kulturen kommer!

mitt sällskap var de här galanta damerna. jenny träffade jag på a-kursen i historia och hanna när jag läste arkeologi för en massa år sen. kulturtanter redan då vid några och tjugo. hanna hade jag inte träffat på en massa år så det var ett himla roligt återseende.

vi skulle gå en guidad tur på hildasholm i leksand. hilda pennington mellor fick hildasholm i bröllopsgåva år 1910 av sin make axel munthe, en av den tidens superkändisar som med tiden blev drottning victorias livläkare (och förmodat älskare).

hildas rum. vi ska måla om både på landet och hemma så jag spanar väggfärger. detta var en otroligt harmonisk blå tycker jag.

kanske lite svårt att se men salongens väggar var åt pistasch-hållet. jag gillar verkligen att rummen på hildasholm är fyllda med möbler och prydnadssaker men att det ändå går att andas. trots ryschiga 1700-talsmöblemang ser det förvånansvärt modernt ut.

matsalen var ett favoritrum. ett vänligt och ombonat rum trots att man ser att de som bor här är prominent folk. när jag ser det här vill jag bara inreda hemma med gamla antikviteter. kan iofs garantera att min lägenhet snarare skulle se ut som hemmet till en dement 115-årig kvinna som aldrig gjort sig av med en enda pryl i hela sitt liv och förmodligen aldrig städat heller.

och köket! så mycket som kan sägas om köket. precis så här vill jag ha det hemma. och för en manisk porslinssamlare är ju köksskåpen inte av denna världen.