jag brukar sällan vara särskilt politisk eller kommentera världsläget i den här bloggen (jag använder andra, mer passande forum för detta som inte är omringade av banala torpetbetraktelser och annat lull-lull). men kriget i ukraina gör mig så fruktansvärt ledsen.
jag brukar vara rätt bra på att distansiera mig. i ett annat liv hade jag nog kunnat bli en rätt bra moralfilosof eller kanske historiker. jag älskar att att läsa på om varför saker ser ut som de gör. följa ett tankeexperiment eller ett scenario och analysera tänkbara effekter och konsekvenser. utmana sig att se något utan att döma eller låta känslomässiga argument ta över. att se hur svartvitt sakta blir grått.
nu försöker jag läsa på bakgrunden till konflikten. jag vill förstå varför ryssland (eller kanske snarare putin) tycker sig ha rätt att göra det värsta tänkbara man kan utsätta en annan nation för.
men efter att jag fick barn är det som att någon vridit på en kran. jag kan inte värja mig.
så istället för en fördjupning hinner jag inte ens skrapa på ytan innan jag bryter ihop efter att ha sett en film med för tidigt födda barn som tas omhand i en sjukhuskällare istället för på en neonatalavdelning.
nostalgifabriken 