när märta kom till världen

förrförra onsdagen var det dags för oss att bli föräldrar. vår vana trogen var vi gravt försenade och blev tvungna att ta en taxi till sös. taxichauffören märkte att vi var ganska stissiga. när vi körde längs med köerna på ringvägen försökte han muntra upp stämningen: ”det kommer gå bra. det är ju inte riktigt så att det är dags än, ni har tid på er”.

jag svarade att vi hade två hela minuter på oss tills vi skulle vara inskrivna. då skrattade han. oklart om det var med eller åt oss. och efter att ha virrat runt i ett par korridorer på sjukhuset hittade vi till slut rätt väntrum.

nedan en ganska nervös blivande fader som vankar runt i korridoren i väntan på att få få ett rum att uppehålla oss i tills själva kejsarsnittet.

sista bilden på mig som gravid.

i väntan på att operationssalen skulle bli ledig: kaffe och dropp.

jag hade sovit väldigt dåligt natten innan och hade drömt en massa konstiga saker. om mina stressnivåer redan låg högt pga nervositet för förlossningen, dålig sömn, sen ankomst och ha fått virra runt i korridorer var det ingenting jämfört med när jag råkade radera offlineläget på spellistan som vi satt ihop för ändamålet och den vägrade ladda om. då var brytet nära kan jag meddela. men det ordnade sig till slut.

sedan var det dags. det är speciellt att veta en exakt tid när man kommer att föda sitt barn. ett tidsbestämt före och ett efter.

när vår dotter las på mitt bröst tyckte jag att hon var det finaste jag har sett. jag kunde inte riktigt förstå hur jag kunde ha fått ett så vackert och näpet barn.

nu i efterhand när jag går tillbaka och kollar på de allra första bilderna på henne såg hon iofs mer ut som en plufsig gremlin än ett gulligt människobarn, så vet inte riktigt hur jag tänkte där. förmodligen var jag både hög på mediciner och hormoner.

men ett par timmar senare hade ansiktsdragen vecklat ut sig och hon blev näpen på riktigt. välkommen till världen märta!

uppe på avdelningen fick vi de legendariska mackorna.

utsikten från vårt fönster på bb. starten på ett liv.

ja, och sen fick vi vara kvar på bb ett extra dygn för att amningen strulade och märta inte gick upp i vikt som hon skulle.

för övrigt är förlossningar en sån konstig hybrid mellan allvar och mys. min kompis hanna liknar det vid en trafikolycka, fast där folk runtomkring en är glada. kroppen har utsatts för en extraordinär påfrestning samtidigt som lyckohormonerna studsar runt i kroppen. och i matsalen på bb utspelar sig små draman. någon gråter ner i sitt kaffe, en annan sitter vid matbordet och får blodtransfusion samtidigt som hon skojar med sin partner. en tredje är grå i ansiktet, ringer sin mamma och berättar om all smärtlindring hon går på, avslutar med ”och ändå gör det så himla ont”. ingen förlossning är verkligen den andra lik.

sen fick vi äntligen komma hem. det var så otroligt skönt att få sova i sin egen säng och äta mat som man själv lagat.

så vad är status nu då? jo, helt okej. märta går upp i vikt som hon ska vilket är vår absolut största prio just nu. och vi har fått viss rutin på en del saker. skulle dock inte tacka nej till mer än tre timmars sömn i taget, för jäklar vad skör man blir när man inte får sova. insert random skämt om att sova får man göra om 18 år, hö hö.