ett par bokinköp och ett slags inlägg i kultürdebatten

eftersom jag har jobbat hemma sedan mars förra året har jag befunnit mig norr om slussen ytterst sällan det senaste året. men för ett par veckor sedan skulle vi uträtta ett ärende på stan så jag passade på att slinka in i en (nästan helt tom) bokhandel efteråt. blev så glad och upprymd över att befinna mig i en lokal smällfylld med böcker att det blev ett par spontanköp:

jag gillade verkligen lucia berlins novellsamling handbok för städerskor. självbiografiska realistiska berättelser med trasiga karaktärer utan att mörkret helt får ta över. det finns hopp, trots svåra ämnen som beroende och utsatthet. då kan ni ju fatta att förväntningarna är HÖGT STÄLLDA på kväll i paradiset + välkommen hem.

dagar utan slut av sebastian barry är jag mycket nyfiken på. ett mäktigt vilda västernepos skrivet på talspråk. jag får lite huckleberry finn-vibbar av denna, där den hurtiga berättartonen maskerar grymma livsöden och händelser.

till sist en vrålsnygg utgåva av flannery o’ connors samlade noveller.

i usa pågår en kulturdebatt om flannery o’connor, där paul elie i the new yorker förra året argumenterade för att hennes litterära insatser fått omvärlden att ända fram till nu blunda för den rasism och de fördomar som hon uttryckte i sina personliga brev och essäer. inte så mycket i sina fiktiva verk ska tilläggas, där hon tvärtom ”dealt with race courageously […] depicting white characters pitilessly and creating upstanding black characters who “retain an inviolable privacy””.

han gör också en jämförelse med hur poeten philip larkin länge utmålats som rasist och kvinnohatare. kanske kan man kan tolka elies jämförelse som en kritik att kvinnor döms mindre hårt i det offentliga? (eller, om man nu vill vara snäll, att han implicerar att kvinnors konstnärsskap inte tas på lika stort allvar som mäns)

amy alznauer replikerade i the bitter southerner att hela premissen för elies argumentation, att o’connors rasism sopats under mattan fram tills nu, är sedd med en vit mans blick. det har i själva verket varit känt länge men forskats på främst av kvinnor och svarta, och därför inte rönt någon större uppmärksamhet. oh snap!

den här debatten är förstås en del en av en större kulturdebatt: går det (och bör vi) skilja konstnären från konstverket? något som blivit allt mer aktuellt i och med att cancel culture vuxit fram som ett samhällsfenomen.

jag tycker det här en otroligt svår fråga. ibland har jag noll tålamod. jag har ägnat 41 år av mitt liv av att ständigt tänka på hur mina ord och handlingar landar hos omvärlden. den konstanta oron att någon ska ta illa upp. därför är jag extremt trött på människor som lägger allt ansvar på mottagaren. ”jaha, så du tog illa upp? det kan väl inte vara så farligt, för så menade jag ju inte alls, förstod du inte det? nähä, men isåfall är det ju ditt problem”. kan inte folk bara anstränga sig?

som den här passagen i ett av o’connors brev, som får mig att se rött:

”You know, I’m an integrationist by principle & a segregationist by taste anyway.”.

ett plumpt och grovt generaliserande uttalande, där princip kolliderar med praktik på det mest förvirrande sätt. vad menar hon egentligen? att hon ser förödande maktstrukturer och vitt privilegium, där det enda moraliskt rätta är förändring. men att hon vill helst inte konfronteras med konsekvenserna av en sådan? det är så motsägelsefullt att man bara gapar.

men historikern i mig är motvilligt fascinerad. för det är ju egentligen när saker skaver, skapar frågetecken snarare än utropstecken, som det blir riktigt intressant. om ni ursäktar klyschan.

elie menar att o’connors rasistiska åsikter inte kan förklaras av hennes privilegierade uppväxt på en plantation i den amerikanska södern eftersom hon tillhör samma generation som flertalet (banbrytande) författare som ursula k le guin, tom wolfe och exempelvis gabriel garcia marquez. implicit: hon borde ha kunnat ta in tillräckligt mycket av progressiva samtida röster för att veta bättre. och kanske har elie rätt i att hennes litterära insatser bör modifieras. o’connor var nog inte en progressiv banbrytare. (hade hon varit det kanske hon sluppit diskussionen om hon enbart var en regional författare eller inte).

men att hävda att kontexten inte spelar någon roll tycker jag är en förenklad sanning som ironiskt nog är ett typexempel för vår egen tid enligt mig. vi lever i ett komplext medielandskap där folks åsikter och uppfattningar till stor del har ersatt historiens föråldrade indelningar av människor. vi vill ha tydliga svar för att snabbt kunna sätta en stämpel och kunna dela in: är en person god eller är hon ond? och genom att demonstrera sin uppfattning ger man på så sätt också sig själv en tillhörighet. viljan att problematisera den majoritet som faktiskt inte är banbrytare (eller bryter normer på ”fel” sätt) blir givetvis mindre ur ett sådant perspektiv. det viktiga blir en enkel förklaringsmodell med ett fördömande på slutet.

ja, nu blev det här kanske ett lite väl flummigt och hastigt ihopsnickrat resonemang om samtiden, ni får ursäkta.

jag vet egentligen för lite om flannery o’connor och för lite om hur det verkligen var att leva och bo i den amerikanska södern under medborgarrättsrörelsen för att med djup övertygelse kunna säga varför hon uttryckte sig som hon gjorde (vilket kanske är en mer intressant frågeställning än om en person är god eller ond).

för konsekvensen av att elie inte ger en rättmätig tyngd åt den djupgående hierarkiska rasordning som o’connor levde i borde rimligtvis också betyda att han förminskar betydelsen även för de miljontals andra människor som drabbades av den?

hur förklarar annars elie det faktum att usa, 57 år efter civil rights act och o’connors död, fortfarande tampas med arvet från denna struktur? kanske kan kan vi se o’connor som en motsägelsefull röst i en avgörande brytningstid? en påminnelse till oss, och kanske framförallt de som vill ha tydliga och snabba svar, om hur djupgående usa:s rasordning var. en rasordning som var en grundläggande förutsättning för byggandet av hela nationen och inte bara delade samhället i två, utan faktiskt skapade två vitt skilda samhällen som existerade sida vid sida. och hur trögrörlig en sådan struktur faktiskt kan vara?

och ur det perspektivet kan det både vara rätt döpa om loyola universitys studenthem såväl som att o’connor fortfarande är värd att läsas än idag.