en helg för ett par veckor sedan kände vi för att stirra döden i vitögat, så vi tog en uber till bonaventure cemetery som ligger ungefär en halvtimme med bil från savannah. det är en av de mest kända kyrkogårdarna i södern, eller som en sajt förklarande uttrycker: ”the père lachaise of the united states”. minus superkändisarna skulle jag vilja tillägga. om man då inte räknar johnny ”moon river” mercer, även om oscar wilde lär ha besökt kyrkogården och sagt att den var makalös.
och makalös är den faktiskt. bonaventure är, tillsammans med rocky springs, en av de vackraste kyrkogårdar jag har besökt. den är precis som själva sinnebilden av en kyrkogård. härligt förresten att jag har blivit väldigt amerikanskt överdriven i mina inlägg. den vackraste kyrkogården, stället med bästa drinkarna osv.
i alla fall, för den som läst midnatt i ondskans och godhetens trädgård (eller THE BOOK som den rätt och slätt kallas här) kan det vara intressant att veta att statyn på omslaget (som egentligen inte alls har något med berättelsen att göra) ursprungligen stod på en familjegrav i bonaventure. den donerades dock till the telfair museum eftersom man trodde att statyn skulle förstöras av besökare. älskar för övrigt att kyrkogården, precis som med väldigt många andra saker i usa, är anpassad för bilister. vid vårt besök såg vi flera personer som körde runt på kyrkogården för att fota the highlights utan att ens orka lämna bilen. hehe.
och som med precis ALLT i savannah berättas det givetvis en massa historier av mer eller mindre trovärdig karaktär om kyrkogården. från början låg här ett plantage men någon gång under 1700-talet brann huvudbyggnaden ned. det påstås att branden började mitt under en stor middagsbjudning men att detta inte hindrade värdpar och gäster från att festa vidare. man bad helt enkelt tjänstefolket att bära ut middagsbordet i trädgården och medan elden rasade utbringades en skål för värden, huset och elden. och värden svarade med att höja glaset, dricka och sedan hiva kristallglaset in i ett träd. och än idag kan man höra skratt och ljudet av krossat glas om man lyssnar noga.
att huset brann ned stämmer, men sanningshalten i övrigt är det lite sisådär med. men det säger en hel del om hur de boende i savannah vill uppfattas.
hörde jag en skål förresten?
nostalgifabriken 