minns ett tag när listor var det enda jag orkade publicera på bloggen men nu var det ett tag sen, så snor en lilla kulturlistan från elsa:
senaste filmen jag blev pepp på
three billboards outside of ebbing missouri. en kvinna tröttnar på polisens inkompetens och bestämmer sig för att ta saken i egna händer i jakten på hennes dotters mördare.
senaste boken jag läste
i’m thinking of ending things av iain reid. köpte den på den lokala bokhandeln enbart pga manusförfattaren till eternal sunshine of a spotless mind hade blurbat. berättelsen var inte bra. så nu har jag gått över till ett säkert lagt kort (pun intended, hehe) i form av joan didion och slouching towards bethlehem, ett gäng essäer från 60-talets kalifornien. läser precis essän som gett boken dess namn, om hippies i san francisco under summer of love 1967. tydligen var det vanligt att unga rymde hemifrån till san francisco under hippie-eran, så därför var hela stan översållad med lappar uppsatta av oroliga föräldrar och släktingar som ville ha tag på sina nära och kära. didion träffar två rymlingar och frågar varför de har rymt hemifrån. hon får svaret:
“My parents said I had to go to church,” Debbie says. “And they wouldn’t let me dress the way I wanted. In the seventh grade my skirts were longer than anybody’s — it got better in the eighth grade, but still.”
“Your mother was kind of a bummer,” Jeff says to her.
“They didn’t like Jeff. They didn’t like my girl friends. I had a C average and my father told me I couldn’t date until I raised it, and that bugged me a lot too.”
“My mother was just a genuine all-American bitch.” Jeff says. “She was really troublesome about hair. Also, she didn’t like boots. It was really weird.”
“Tell about the chores,” Debbie says.
“For example, I had chores. If I didn’t finish ironing my shirts for the week, I couldn’t go out for the weekend. It was weird. Wow.”
Debbie giggles and shakes her head. “This year’s gonna be wild.”
“We’re just gonna let it all happen,” Jeff says. “Everything’s in the future, you can’t pre-plan it, you know. First we get jobs, then a place to live. Then, I dunno.”
alltså, förlåt. det här är bara så provocerande. jag vill ju bara ta dem i örat och dra med dem hem till mamma och pappa. skärpning!
i alla fall, när jag är klar med den ska jag passande ta itu med south and west, som är baserad på anteckningar didion gjorde under en roadtrip i den amerikanska södern på 70-talet. didion ❤
senaste serien jag sträcksåg
klämde den tyska netflix-serien dark under jul och nyår. otippat bra! just nu kollar vi american crime som finns på amerikanska netflix och den börjar mycket lovande. ett mord begås och jakten på motiv och mördare är snart igång. när jag ser den tänker jag på brottet/forbrydelsen. man får följa anhöriga till både offren och de misstänkta förövarna och serien lyckas skildra alla de känslor som en familj i kris genomgår. tänker också på bloodline, där allt inte är så svart-vitt som man först tänker sig.
måste också bara nämna senaste filmen jag såg på bio för att få kultürometern att gå off the scales: den ihoppusslade och numera (nästan) helt kompletta utgåvan av metropolis.
senaste låten jag lyssnade på repeat
hehe. den här som gick varm på bilradion när vi åkte till jekyll island i helgen. älskar för övrigt zac browns låt chicken fried och speciellt de här raderna:
You know I like my chicken fried
Cold beer on a Friday night
A pair of jeans that fit just right
And the radio on
(… och precis där försvann mitt kulturella metropoliskapital … )
senaste föreställningen jag gick på
så länge skutan kan gå med sven-bertil taube på dramaten. vill tillägga att det var calles födelsedagspresent från mig, inget jag valt själv alltså.
senaste restaurangen jag besökte
cotton & rye, en restaurang som ligger i en gammal bank nere på habersham och 34rd nära oss. köket är ett slags upphottad lowcountry-tjofräs. mat från södern är ju rätt stabbigt och inte jätteförfinat, det är mer ett slag i magen medelst frityrsmak samt grytor med en liiiiten hint av dy men här var smakerna spritsiga och distingerade. åt musslorna som var de största jag ätit (på gränsen till lite läskiga faktiskt), men de var lena och väldigt smakrika.
tre ställen jag vill rekommendera
the bowery boys podcast. två killar (varav en har en förkärlek för riktiga pappa-göteborgar-ordvitsar) gör en podcast om new yorks historia. intressant och roligt som ger en ny dimension till allas vår favoritstad.
när vi ändå är på temat new york-historia så har jag genom sagda podcast blivit närmast besatt av att besöka tenement museum i new york. museet ligger beläget i ett gammalt hyreshus på lower east side. i huset bodde och jobbade upp till 15 000 personer, mestadels immigranter, ihopträngda under vidriga förhållanden, och ofta i lägenheter utan fönster. en resa till new york får dock vänta ett tag, men under tiden kan man alltid läsa jacob riis klassiska reportagebok how the other half lives (1890) om new yorks fattigaste områden i slutet av 1800-talet. intas dock, som med alla historiska källor, med en rejäl nypa salt. boken är såklart ett barn av sin tid med stereotyper och annat som inte lajar så bra med ens 2000-talsglasögon. men det där med källkritik har ni ju såklart koll på själva.
nostalgifabriken 